I mitt förra inlägg på Förstelärare bloggar, skrev jag om hur vi, på NFU, arbetat med elevers kognitiva motivation. Mer specifikt handlade det om en uppgift, kopplad till Helena Wallbergs bok Lektionsdesign. Uppgiften gick ut på att vi lärare skulle ta inspiration av fas 2 i boken och använda oss av detta vid planering av en kommande lektion. Det var en individuell uppgift, så var och en fick själv ansvara för hur den genomfördes. Men på kompetensutvecklingsdagen skulle erfarenheterna bearbetas kollegialt.
Vi blev indelade i tvärgrupper, så att vi inte satt med våra vanliga arbetslag. Detta kändes extra motiverat, då vi har många nya lärare på vuxenutbildningen, som knappt har träffat lärarna på gymnasiet. Detta beror på att vi har byggt en ny byggnad på skolan och under byggprocessen har vuxenutbildningen hållit till på Röda skolan.
Först pratade vi om vad vi tyckte om den text vi alla läst. Detta ger ju en indikation på vilka känslor man hade med sig in i lektionsplaneringen. Det var blandade känslor gällande texten. Vissa tyckte att den var bra, andra tyckte att den inte var applicerbar på vår verksamhet. Vissa var rätt likgiltiga inför den. På så vis utmynnade detta i en bra diskussion om varför vi ska göra den här typen av uppgifter överhuvudtaget. Samtliga kollegor var överens om att det alltid finns områden som går att förbättra i undervisningen och om man går in i en uppgift med den inställningen, så är sannolikheten stor att man kommer att få ut någonting positivt ur den. En text om pedagogik är aldrig hundraprocentig. Den kan aldrig täcka in och leverera lösningar på alla de pedagogiska problem som vi lärare utsätts för. Men om vi väljer att tolka texterna välvilligt och låta oss inspireras och få nya idéer, då kommer vi troligtvis att få positiva resultat. Lärare kan aldrig vara fundamentalister. Vi måste hela tiden anpassa och förändra vår undervisning i takt med att eleverna och samhället förändras.
Efter denna diskussion samlades vi igen, hela kollegiet, för att delge varandra våra olika gruppers erfarenheter. Sen återgick vi till de olika tvärgrupperna för att delge varandra våra personliga erfarenheter av den uppgift vi hade fått. Här märktes det tydligt hur erfarenheterna skilde sig åt, beroende på om man hade en optimistisk eller pessimistisk inställning från början.
Min personliga reflektion när jag läste texten var att jag ramlar i många fällor och att jag ganska enkelt borde kunna undvika dessa om jag bara funderade lite över dem i förväg. Jag kände verkligen att mina religionslektioner var supertråkiga, eftersom jag inte lyckades motivera mina elever att ens öppna munnen och svara på frågor. Än mindre diskutera. Jag tyckte att jag hade försökt allt. Spänning, humor, provokationer. Inget av dessa lyckades framkalla någon reaktion hos eleverna, så jag insåg när jag läste texten att jag verkligen inte hade något att förlora på att försöka anpassa min planering.
Jag tog särskilt fasta på en sak i texten. Differentiering. Jag tänkte att om jag redan i uppstarten av lektionen kan aktivera eleverna på ett sätt som inte kräver förkunskaper, så kanske jag kan få några av dem att börja prata. Lektionen skulle handla om några religioner som inte tillhör världsreligionerna. Redan innan lektionen hade startat, så körde jag upp en bild på yin och yang på tavlan. Jag sa inget, utan lät eleverna komma in och komma till ro innan jag började prata. Alla såg så klart bilden och undrade vad som skulle hända nu. Här hade jag väckt deras uppmärksamhet. När alla kommit i ordning frågade jag helt enkelt om de kände igen bilden. Flera av eleverna nickade. Jag frågade var de hade sett bilden tidigare. Någon räckte upp och berättade att hens bror hade den som tatuering. Detta blev den förlösande faktorn. Fler räckte upp och ville berätta var de hade sett bilden tidigare. Efter en stund frågade jag om någon visste vad bilden symboliserade. Vid detta laget hade jag redan lyckats motivera eleverna och den påföljande diskussionen om balans, harmoni och Daoism gick väldigt bra.
Jag är helt säker på att det beror på mitt sätt att starta lektionen samt att jag inledningsvis ställde frågor som alla kunde ge ett svar på, oavsett förkunskaper. Detta är differentiering i sin enklaste form. Alla kan vara delaktiga oavsett nivå. När eleverna väl kände att de svarat och bidragit till lektionen, så slappnade de av och vågade delta på ett mer aktivt sätt.
Detta var min erfarenhet, men vi var många som delade med oss under kompetensutvecklingsdagen. Återigen samlade vi hela kollegiet för storgruppsdiskussion om de erfarenheter som hade delats i tvärgrupperna. I det informella snacket efteråt märktes också en tendens att de som från början varit negativt inställda till uppgiften, hade ändrat åsikt under dagen. De var beredda på att testa igen. Diskussionerna och erfarenhetsutbytet lyckades motivera där boken misslyckades. Det finns en stor kraft i kollegiala diskussioner och erfarenhetsutbyten. Om vi kan använda den kraften för att höja motivationen hos våra elever, så är mycket vunnet.
Att diskutera:
- Hur skapar vi bra forum för kollegiala diskussioner och erfarenhetsutbyten?
- Hur använder vi oss av varandras erfarenheter för att nå längre i våra egna klassrum?
Förstelärare i Svedala kommun på Nils Fredriksson Utbildning, kommunens gymnasieskola. Undervisar i SO och matematik på i huvudsak introduktionsprogrammen.