Sverige har nyss genomfört ett riksdagsval där en het debatt handlade om modersmålets vara eller icke vara i svensk skola. Några politikers argument för att slopa modersmålet var att det är viktigast att lära sig svenska språket och för att kunna göra det är det svenska som ska användas i skolan. Andra politiker såg modersmålsundervisningen som en tillgång.
Att svenska språket är viktigt i Sverige är väl kanske inte så konstigt. Men är det verkligen så att för att lära sig svenska är det svenska språket som ska ta all plats i skolan?
Idag präglas svensk skola i mångt och mycket av ett monokulturellt synsätt. Det innebär att det är en enspråkighetsnorm som råder. Undervisningen genomförs och utförs på svenska där svenska språket och den svenska kulturen har högst status. Andra språk ses som hinder i verksamheten och målet är att så fort som möjligt försvenska så att alla passar in i normen. Detta synsätt skapar en olikvärdighet och exkludering både i utbildning och i elevernas identitetsskapande. Några konkreta exempel på ett monokulturellt synsätt som avspeglar sig i den pedagogiska verksamheten kan vara:
- Undervisningen genomförs på svenska (förutom engelska och språkval)
- Elevmaterialet ska läsas och skrivas på svenska
- Svenska är det språk som ska talas, skrivas och läsas av alla
- Information och annat material är till största del på svenska
- Eleverna tas ut från den ordinarie undervisningen för att träna svenska tex sva-grupper, studiehandledning
- Majoriteten av undervisning kring högtider och traditioner är kopplat till svensk kultur
Vad säger då språkforskningen om det här? Är det så att för att lära sig svenska är det en enspråkighetsnorm och ett monokulturellt synsätt som ska antas i skolan?
Det finns flera kända forskare bla Jim Cummins, Anna Flyman Mattsson, Elisabeth Elmeroth, Pauline Gibbons (bara för att nämna några namn) som alla är eniga i att vägen till språkutveckling i ett andraspråk går genom modersmålet, andraspråket och modersmålet bör utvecklas parallellt. Då kan vi börja fundera på hur vi använder elevernas språkliga resurser i undervisningen? Forskningen visar också tydligt hur språk, kultur och identitet hör ihop. En viktig del för att språkutveckling i andraspråket ska ske är att bli bekräftad i sin identitet kopplad till den kultur och det språk som är barnets modersmål. Så hur bekräftar vi våra elevers modersmål, kultur och identitet genom den ordinarie undervisningen i en skola som till mångt och mycket vilar på en norm där svenska språket står sig högst?
Svaret på denna fråga kan vi också hitta i forskningen. Svaret är att skolan behöver skifta från ett monokulturellt synsätt till ett interkulturellt synsätt. I det interkulturella synsättet vill enspråkighetsnormen brytas. Elever får använda alla sina språkliga resurser i undervisningen. Flerspråkighet ses som en tillgång istället för ett hinder. Några konkreta exempel på ett interkulturellt synsätt som avspeglar sig i den pedagogiska verksamheten kan vara:
- Undervisningen genomförs på flera olika språk
- Elevmaterialet ska läsas och skrivas på flera olika språk
- Information och annat material finns tillgängligt och synligt utan hierarki
- Eleverna utvecklar svenskan tillsammans med sitt modersmål inom ramen för den ordinarie undervisningen med stöd från flerspråkiga kamrater och pedagoger
- Majoriteten av undervisning kring högtider och traditioner är kopplat till de kulturer som finns representerade
För att detta ska kunna genomföra krävs förändring på många olika nivåer. Som lärare har vi mycket makt. Vi har makt över att göra pedagogiska val i vår undervisning. Val som kan leda till att bryta enspråkighetsnormen och närma oss ett interkulturellt synsätt där alla barn får bli bekräftade i sin identitet, i sitt språk och i sin kultur. Vilka dessa pedagogiska val kan vara kommer jag skriva mer om i mina kommande blogginlägg samt koppla till min egen undervisning.
Att diskutera:
- Vilket av ovan beskrivna synsätt finns på er skola? Hur yttrar sig det?
- Vilket av ovan beskriva synsätt genomsyrar din undervisning? Hur yttrar sig det?
