Crash course i demokrati

Ibland tar mina SO-lektioner oväntade vändningar. Elevernas associationsbanor kan för mig vara svåra att förstå, men de gör att frågor som till synes faller utanför det område som jag planerat för emellanåt kommer upp. Ibland sväller frågorna och börjar leva sitt eget liv innan jag hunnit leda tillbaka elevernas tankar till den box jag planerat för. Detta gjorde att en lektion som var tänkt att handla om arbetsmarknaden och arbetsmarknadens parter i stället blev en lektion och diskussion som tog oss från koranbränning i Malmö via Paris 1789 till Ryssland under Putin och jag är säker på att inlärningsfrekvensen var högre i klassen än den hade varit om jag hållit mig till ursprungsplanen.Min förstelärarkollega Linnéa Strand har, i en serie blogginlägg under det senaste året, skrivit om den aktiva tankens vikt för att inlärning ska ske. Jag har också funderat en del på tänkande och hur jag ska stimulera det aktiva tänkandet hos mina elever i klassrummet. Om eleverna vet att det kommer att levereras frågor på en text, så kommer de att fokusera på att snabbt besvara frågorna i stället för att förstå texten. Speciellt om frågorna är tillgängliga för eleverna redan från början. Frågorna tenderar att upplevas som viktigare än den information som finns i texten.

Att jag påpekar att frågorna finns för att vara ett stöd till förståelsen av texten spelar ingen roll. Detta kan leda till att frågorna motverkar sitt syfte. Därför vill jag i stället få igång diskussioner som bygger på texternas information. I diskussionerna måste eleverna aktivera tänkandet och det är ju tänkandet som jag vill komma åt. Tänkande leder till inlärning. Jag bryr mig inte särskilt mycket om vilka elever som snabbast hittar rätt stödord i en text och utifrån detta läser upp en mening eller två ur texten som svar på en specifik fråga. Tyvärr är det svårt att helt frångå denna typ av frågor eftersom viss faktakunskap krävs för att man ska kunna föra en diskussion efteråt. Men emellanåt kommer det upp frågor från eleverna som blir en fribiljett in i det aktiva tänkandets värld. Frågor som engagerar. Frågor som jag måste uppmärksamma även om det innebär att jag inte kan följa min planering.

Det jag egentligen vill berätta om började på en religionslektion. Vi arbetar med hinduismen och Gandhi nämns i materialet. Jag berättade om hans icke-våldsprincip och om hur stort genomslag han fick politiskt tack vare denna. En elev reagerade starkt och menade att den typen av motstånd måste vara väldigt ineffektivt. Eleven menade att motstånd måste vara aktivt och hårt för att motståndaren ska lära sig en läxa.

Diskussionen svängde snabbt över till att handla om koranbränningarna i Malmö och de upplopp som skedde i samband med dessa och känslornas vågor var höga i klassrummet. Många var väldigt upprörda över att sådana manifestationer tillåts förekomma. Tyvärr tog lektionen slut och vi hann inte komma vidare i diskussionen. Jag kunde inte släppa detta utan funderade på hur jag skulle kunna gå vidare med diskussionen på ett vettigt sätt.

Nästa dag skulle jag undervisa samma elevgrupp i samhällskunskap. Vi håller på med arbetsmarknaden och arbetsmarknadens parter. Jag inledde lektionen med att berätta att på grund av gårdagens diskussion ville jag att vi skulle prata om demokrati i stället, om det var okej för eleverna. Det var det, och vi började med att försöka komma fram till vad som ingår i en demokrati. Nu var eleverna på hugget. Det fanns inget tillgängligt material att leta i. De var tvungna att aktivera sina hjärnor för att formulera egna svar. Två saker som kom upp var alla människors lika värde och yttrandefrihet. Så vi började skrapa på dessa begrepp. Vad innebär de? Var kommer de ifrån? Vilka tankar ligger bakom? Helt plötsligt var vi i Paris 1789 (Jag undervisar samma grupp i historia och just nu arbetar vi med franska revolutionen) och försökte skapa ett idésystem där principer ska vara allmängiltiga så att vi kan luta oss mot dessa när vi ska ta ställning i viktiga frågor. Lättare sagt än gjort, eftersom våra känslor och fördomar gör att vi redan från början vill hitta anledningar till att göra undantag från principerna.

Diskussionen fick nu handla om vad som händer om vi börjar göra undantag från principerna. Kan vi då hävda att vi tror på alla människors lika värde och vikten av yttrandefrihet? Kan censur vara bra? Har även människor som tycker ”fel” lika värde? Om en människa eller en grupp av människor utnyttjar yttrandefriheten och demonstrationsrätten för att provocera? Nu diskuterades olika handlingsalternativ och deras för- och nackdelar. Flera röster började nu lyfta Gandhis icke-våldsprincip. De menade att i stället för att inskränka yttrandefriheten, så borde man reagera med icke-reaktion på provokation, för att på så vis bevisa att provokatören har fel. Om ingen reagerar på en provokation, så har provokationen ingen funktion och kommer troligtvis att upphöra.

Eftersom koranbränningen endast var en provokation med syftet att få en reaktion som skulle bevisa tesen att muslimer förstör och hittar på dumheter, så ger man ju provokatören rätt om det är precis den reaktionen hen får. Bättre att visa sitt motstånd genom att inte ge henom det hen vill ha.

Här gick diskussionen vidare till att handla om yttrande av ”dumma” eller ”fel” åsikter. Ibland skulle det vara skönt om dessa åsikter bara försvann ur våra flöden. Då skulle det bli färre konflikter och mycket skulle bli enklare.

Censur kan upplevas som ett effektivt sätt att tysta obekväma röster. Men fungerar det i längden? Då tvingas de, vars åsikter inte stämmer med den legitima, till tystnad. Detta i sig är ju ett förtryck. Någon i klassen menade vid det här laget att riktig demokrati är beroende av opposition för att kunna fungera. Utan opposition finns ingen riktig diskussion och då går vi ju inte framåt i tanken. Då kommer utvecklingen att stå still. Vid det här laget var klassen tämligen enig. De kom fram till att yttrandefrihet är jobbigt, för det gör det svårt att sålla i informationen. Därmed kräver yttrandefriheten väldigt mycket av den vanliga människan. Dessutom leder motstridiga åsikter ofta till jobbiga konflikter. Men är alternativet bättre? Klassen hade nu kommit fram till att alternativet alltid är sämre. Som exempel nämndes Ryssland under Putins styre, där censur används inåt samtidigt som man utåt utnyttjar andra länders yttrandefrihet för att sprida desinformation och fake news med syfte att sprida osäkerhet och splittring.

Som lärare kände jag att jag hade uppnått mer med klassen under denna lektion än vad jag hade gjort på lång tid, gällande att verkligen få igång tankeverksamheten hos mina elever. I denna diskussion kände jag att de visade ärligt och äkta engagemang. Diskussionen tog sitt avstamp i frustration och ilska över företeelser i samhället och via min guidning och mina frågor kände de sig manade att tänka ett par varv till för att kunna bemöta varandras ståndpunkter och åsikter på ett sansat sätt. Efterhand som diskussionen pågick, så klarnade bilden av vad begreppen demokrati, alla människors lika värde och yttrandefrihet faktiskt innebär. Jag avslutade lektionen med en känsla av stolthet över mina elever, vad de hade uträttat och hur långt de hade drivit diskussionen.

De hade tänkt, alltså hade de lärt sig saker. Vad hade de egentligen lärt sig då? Vissa saker var väldigt påtagliga.

Till exempel:

  • Att de demokratiska principerna måste tas på allvar om man verkligen tror att demokrati är det bästa styrelseskicket.
  • Censur leder till okunskap och uteblivna diskussioner, vilket i sin tur leder till fördomar och stagnerande utveckling.
  • Syftet med en provokation är att få en reaktion. Om reaktionen blir som provokatören avsett, så kan reaktionen ses som ett bevis för den tes som provokatören vill bevisa. Därför kan det ibland vara bättre att låta reaktionen utebli om man vill visa sitt motstånd på ett verkningsfullt sätt.

För att demokrati ska fungera så krävs det att medborgarna har tänkt. I flera led. Annars är risken stor att man tror på de kortsiktiga, enkla svaren på de svåra frågorna. Detta är en av anledningarna till att det undervisas i samhällskunskap i skolan.

Nu tänkte eleverna, alltså lärde de sig.

Diskutera:

  • Hur märker vi att eleverna verkligen har tänkt?
  • Syftestexten till ämnet samhällskunskap kan tolkas som ganska fostrande. Hur ställer vi oss till det?
Share Button
Om författaren
Förstelärare Nils Fredriksson Utbildning | bjorn.persson@svedala.se

Förstelärare i Svedala kommun på Nils Fredriksson Utbildning, kommunens gymnasieskola. Undervisar i SO och matematik på i huvudsak introduktionsprogrammen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.