CPS – Collaborative Proactive Solutions (del 1)

I augusti fick jag möjlighet att lyssna till Ph.d Ross W Greenes föreläsning Collaborative & Proactive Solutions (CPS). En föreläsning utifrån Greens samlade erfarenheter, forskning och behandling av barn och ungdomar med problemskapande beteenden. Föreläsningen syftade till att presentera grunderna i CPS både vad gäller teoretiskt synsätt men också praktisk användning. En föreläsning vars innehåll jag kommer att bära med mig länge och som detta inlägg utgår ifrån. Men för att göra detta inlägg mer överskådligt kommer jag dock enbart att belysa grunderna i samt vilket förhållningssätt man bör ha för att lyckas. I ett efterföljande inlägg kommer fokus sedan ligga på hur man som lärare/skola kan och bör arbeta vidare.

Generellt sett är den skola jag arbetar på bra på att snabbt ge elever som riskerar att inte nå kunskapsmålen rätt förutsättningar för att lyckas. Främst vad gäller elever med kunskapsmässiga svårigheter, t.ex. inom läs- och skrivinlärning.  Med hjälp av extra anpassningar och särskilt stöd görs undervisningen tillgänglig utifrån elevers behov och förutsättningar. Men hur ser det ut för elever med t.ex. sociala, känslomässiga och/eller beteendemässiga svårigheter? Elever som påvisar ojämna förmågor eller bristande kognitiva färdigheter. Elever med utmanande beteende som skriker, svär, slåss, bits, sparkas, springer ut ur klassrummet eller på annat sätt saknar de färdigheter som krävs för lyckas i skolan. Är vi lika bra på att snabbt skapa rätt förutsättningar även för dem? Ges de ens förutsättningar för att lyckas?

Barn med utmanade beteende är utmanande för oss för att de saknar de färdigheter som krävs för att inte vara utmanade.

Citatet utgår från att barn gör så gott de kan och att problemskapande beteenden är ett resultat av brister i de kognitiva förmågor som barnet behöver för att hantera skolans eller vardagens utmaningar. Citatet är hämtat från Greenes senaste bok Hitta rätt, en lösningsfokuserad samarbetsmetod för skolan och återspeglar en utvecklingsrelaterad försening, alltså bristande färdigheter snarare än bristande motivation.  Och just dessa två, färdigheter och motivation, är enligt Greene särskilt viktiga att kunna särskilja då strategier som syftar till att förbättra motivation allmänt sett inte förbättrar outvecklade färdigheter.

I arbetet med elever med problemskapande beteende är jag väl medveten om att alla gör så gott de kan. Men samtidigt funderar jag på utifall alla faktiskt tar sig tid att använda metoder/modeller som bevisat hjälper elever vars förutsättningar och behov kräver mer. Ges dessa elever plats i tänkandet, planerandet och genomförandet i den undervisning vi bedriver? Utgår vi från att stötta elever med problemskapande beteende eller stjälper vi dem snarare? För det går att hjälpa.  Barn lär sig av att lyckas, inte av att misslyckas.  Vi hjälper dessa elever med utmanande beteende genom att använda metoder/modeller som utvecklar deras färdigheter och som stärker relationen, som bygger på samarbete och som är proaktiva. Metoder utan bråk, konflikter och bestraffningar.

Givetvis har även jag använt mig av såväl belöningar som bestraffningar i mötet med mina elever. Givetvis har även jag försökt vinna tid och förtroende av eleven genom att motivera genom belöning.

Men enligt Greene lär belöningar och bestraffningar inte eleven de färdigheter som hen saknar och löser inte problemen som ligger till grund för hens utmanade beteende. För elever med ojämna förmågor och bristande kognitiva färdigheter hjälper inte disciplinära åtgärder så som utvisning ur klassrummet, kvarsittning eller andra begränsade och bestraffande åtgärder. Enligt Greene går det helt enkelt inte att uppfostra bort bristande funktionsförmågor. Inte heller utskällningar eller att kräva att eleven anstränger sig mer fungerar enligt Greene. Och jag håller helt med. För många av dessa elever anstränger sig redan mer än vad flertalet andra elever gör.

Och jag menar inte att man skall klara allt själv. I mötet med elever vars beteende utmanar behöver vi själva också stöd. Stöd som hjälper oss att identifiera och förstå orsakerna till ett utmanande beteende. Vi som möter elever i skolan varje dag gör också rätt, först när vi kan.

CPS är en modell men också ett förhållningssätt där utgångspunkten är samarbete samt att kunna se och förstå att en elevs beteendemässiga svårigheter inte beror på dess bristande motivation utan på avsaknaden av vissa färdigheter. Det inledande arbetet bör därför vara att ta reda på vilka färdigheter eleven saknar samt vilka förväntningar och krav eleven har svårt att uppfylla. Ställ frågor som: varför uppvisar eleven ett utmanade beteende? och när uppvisar eleven ett utmanade beteende. Greene påvisar att ett problemskapande beteende alltid uppstår under samma förutsättningar, när förväntningar och krav överskrider elevens faktiska förmåga? Därefter kan vi börja titta på hur vi skall göra för att lösa problemen, på ett samarbetsbaserat och proaktivt sätt. Greene belyser även vikten av att göra eleven delaktig i att vara med och lösa problem som faktiskt påverkar hens liv. Arbeta för att skapa en gemenskap mellan dig och eleven. Ett samarbete där eleven faktiskt ges möjlighet att utveckla de färdigheter som saknas och därigenom också ges förutsättningar för att lyckas.

Att diskutera:

  • Hur ser ert förhållningssätt gentemot elever med problemskapande beteende ut?
  • Hur arbetar ni idag för att för hjälpa elever med problemskapande beteende?
  • På vilket sätt tror du att CPS-modellen skulle kunna hjälpa er i ert fortsatta arbete kring elever med problemskapande beteende
  • Vad behöver ni göra/förändra för att kunna starta igång ett arbete kring detta förhållningssätt/CPS-modellen?

Referenser

Greene, R.W. (2017) Hitta rätt, en lösningsfokuserad samarbetsmetod för skolan. Lund: Studentlitteratur

Share Button

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *