Bob är en tjej!

eller hur viktigt det är att sätta sig in i elevernas värld för att skapa relationer…

Vikten av goda relationer till eleverna

Relationer är viktiga. Det är de alltid och inte minst i skolan. Att skapa en god relation till sina elever banar väg för ett lyckat samarbete i klassrummet, att man kan ställa höga förväntningar på sina elever och att man kan skapa tillit och ett förtroendekapital.

Hur jobbar man med elevrelationerna då? Det börjar redan utanför klassrummet; att få varje elev att känna sig sedd och att jag bryr mig om just hen. Det är avgörande för elevens arbete att jag bryr mig om deras prestationer i skolan. För att kunna göra det på ett effektivt sätt måste jag grunda med att bry mig om deras liv och det finns ett liv även utanför skolan: intressen, familjesituation, fritidssysselsättning, musiksmak…

Alla elever behöver att vi uppmärksammar dem utanför klassrummet. Några behöver bara det lilla – att man stannar till i korridoren och snackar, att man vinkar genom matsalen, att man frågar hur det gick på matchen i helgen, hur det gått med den där hästen i stallet som hade problem med hoven, att man frågar om eleven har någon ny vits att berätta. Det behövs ett tecken som visar att jag vet vad eleven sysslar med eller gillar utanför klassrummet och att jag är intresserad och bryr mig.

Andra elever behöver en extra insats, att jag sätter mig in mer och gräver lite djupare.

Hur kan man göra då?

Genom åren har jag mött en hel del elever som behövt just en extra insats. Det behöver inte betyda ett massivt arbete. Man kan ha roligt på vägen också.

Tajt markering!

Vi ett tillfälle undervisade jag en kille som inte var riktigt vän med sin skolsituation och det var inte alltid läge att snacka om det heller. Han spelade fotboll och jag kollade under lunchen om det var match till helgen. Det var det. Det visade sig att det var bortamatch och att den skulle gå på en plan några kilometer från där jag bor.

Det visade sig bli en solig lördag förmiddag och jag skulle ändå ut och springa en runda så jag passade på att hamna på match. Det var en mäktig upplevelse. Jag visste att min elev kunde lira boll men han visade kvaliteter i spelet som jag inte sett i skolan. Fokus, ledarskap, vilja och laganda. Jag fick en nyanserad bild av min elev som i sin tur sträckte på sig ordentligt och kastade en blick utåt mig på sidlinjen då och då när han gjort en fin brytning eller ett lyckat inlägg. Dessa små blickar – en blandning av samförstånd, förtroende och stolthet. Han visste att jag var där för honom och han var stolt över att kunna visa det han var bra på.  Jag tyckte att vi efter detta tillfälle hade något som knöt oss närmre varandra. Nu funkade de där korta blickarna bättre även i klassrummet. En känsla av samförstånd och förtroende.

”TAJT MARKERING, SLÄPP DET INTE!” gormade tränaren vid flera tillfällen när min elev var i försvarande position. Ibland räckte det efter denna förmiddag att mumla ett ”tajt markering…” i förbifarten för att ilskan över ett mattetal som klyddade skulle släppa och bli till ett leende. 

Bob är ju en tjej!

Vid ett annat tillfälle hade jag lånat en bok i en serie som jag visste att en av mina elever läste och uppskattade mycket. Det var inte alltid lätt att hitta samtalsämnen för att bryta isen med min elev och ibland kändes verkligen som om det var nödvändigt med något extra för att nå fram. Min elev hade pratat en del om böckerna men det blev sällan ett samtal utan mest att jag frågade en massa. Som sagt lånade jag och läste första delen i bokserien och insåg att den var riktigt spännande! Det som börjat lite som en uppoffring för att hitta vägar fram till min elev visade sig vara ett rent nöje!

Del två fick jag i födelsedagspresent av min elev. Hon hade ändå två hemma av någon anledning och var riktigt upprymd över att jag gillat första delen. Bokserien heter ”Time Riders” och handlar om några ungdomar som reser i tiden för att förhindra att historien ändras av andra som kan resa i tiden. Till sin hjälp huvudpersonerna en artificiellt odlad mänsklig klon med ett datachip som hjärna. Han heter Bob. Jag föreställer mig honom som en Arnold Scwartzenegger-liknande gestalt. Tyvärr dör Bob i kamp med en mindre nazistarmé i första boken men datachipet räddas och man börjar odla fram en ny likadan klon att stoppa in chipet i. Snart ska Bob vara tillbaka. Till allas förvåning visar det sig att Bob blir en kvinna den här gången…

En morgon kom min elev hasande långt bort i korridoren. Huvudet hängde och hon släpade ryggsäcken i marken efter sig. Rytmen av de tunga stegen ackompanjerades av djupa suckar. Min elev var inte i balans och det var tydligt att det här skulle bli en kämpig dag för henne. Och för mig…  …om inte…

”Men Bob är ju en tjej!” ropade jag genom korridoren. Den onda förtrollningen bröts. Min elev sträckte på sig, skuttade i princip genom korridoren fram till mig och en gnista hade tänts i hennes ögon. Vi diskuterade om vad mer som hade i boken hänt hela vägen till klassrummet, hela nästa rast och under lunchen. Dagen blev en av de bästa för min elev på länge. Och för mig…

Även i detta fall delade jag och min elev något som inte hade direkt med skolan att göra. Jag satte mig in i en liten del av min elevs värld och fick bra betalt i andra änden. Böckerna gick att återkomma till under lång tid och det lilla extra förtroende som detta skänkte varade ännu längre och påverkade kontakten i klassrummet positivt.  Samtidigt hade jag fått en rolig läsupplevelse som jag kommer att kunna tipsa andra elever om.

Andra vägar

Nu är det inte alla elever som läser böcker men det finns andra vägar att nå fram. Jag har lyssnat på obskyra koreanska K-pop band på Spotify, testat mobilspel på min telefon, kollat upp några termer inom konståkning på internet, bett elever att hålla ett gympapass inom sin sport och att ta med sina jongleringsbollar för att lära mig något nytt trick. Allt har lett till att eleverna kunnat prata mer avspänt och spontant med mig. 

Jag visar att jag på riktigt är intresserad av eleven och hens intressen och det skapar ofta en stark relation. Något som man kan bygga på i arbetet i klassrummet. Det har alltid har varit både roligt, berikande, lärorikt och samtidigt väldigt enkelt! Eleverna är fulla av intressen, idéer och upplevelser som man kan dra nytta av.  Att ta lite extra av sin tid att för att lyfta på locket och ta del av detta kan ge stor effekt.

En bra start kan ge försprång

På uppropsdagen för någon vecka sedan var det några av mina kollegor som fixade så att vi kunde ta emot eleverna som var på väg till sin första skoldag med ballonger och ledmotivet till Star Wars vid skolans entré. Det blev riktigt pampigt och såväl barn som vuxna log när de tågade in i skolan. Detta är också ett viktigt sätt att visa att vi bryr oss. Flera av fyrorna som precis börjat på skolan har redan kommit fram och pratat på rasterna bara för att vi hälsat på varandra den där första morgonen…


Att diskutera

  • Vilka av dina elever skulle du behöva skapa en starkare relation till?
  • Vilka möjligheter att ta del av dessa elevers intressen eller vardag utanför skolan finns?
  • Vet du något om varje elev som inte har med skolan att göra och vet eleven om att du vet detta?
Share Button

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *