Beteendeproblematik- Att synliggöra det osynliga

Jag har tidigare skrivit flera inlägg om, beteendeproblematik i skolan. Men det finns fortfarande mycket kvar att lära, genomföra och förmedla. Såväl för mig, men framförallt gemensamt för oss som skola. Vi måste hitta ett gemensamt förhållningssätt i synen på beteendeproblem. Det får inte vara ett lotteri. En elev skall vara garanterad de bästa förutsättningarna att lyckas oavsett klass, lärare eller vilken skola eleven än hamnar på.  I detta inlägg använder jag mig återigen av psykologerna Bo Hejlskov Elvén och Ross W. Greenes forskning och litteratur kring problemskapande beteende i skolan. Detta då de på ett enkelt sätt lärt mig att hantera den här problematiken i vardagen i skolan.  Ett arbete som gett mig förutsättningar att kunna genomföra vad mitt yrke till stor del handlar om, att undervisa.

board-953156_960_720

Alla elevers förutsättningar skiljer sig åt. De flesta av våra elever har förutsättningar för att klara av alla de krav som vi som skola ställer. Men vissa elever har det inte. Där måste vi som personal och skola finnas, oavsett person eller klassrum.

”Fast du inte lyssnar vet jag att du hör ändå. jag tvingar dig inte att se på mig, utan har lärt känna vad som är bäst för dig”.

Ord som i praktiken är en tyst överenskommelse mellan mig och en enskild elev. En överenskommelse av flera som råder i mitt klassrum. De som får det att fungera och som på kort och lång sikt skapar förutsättningar för att alla mina elever skall lyckas.
Överenskommelser som varken syns eller hörs men som ständigt råder och är levande. Tecken, blickar, placering, visuella arbetsscheman, rastförberedelser och korta pauser är exempel på andra.

Jag har alltid varit intresserad av beteendeproblematik och försöker ständigt arbeta för att skapa rätt förutsättningar för alla mina elever. Ett krävande och svårt arbete. Dock en självklarhet och en ständigt pågående process för att om möjligt kunna förstå och ge alla mina elever möjlighet att utvecklas så långt som möjligt.

I skolan upplevs ofta beteendeproblem som att det är eleven som har problem. Men enligt Hejlskov är det snarare du som pedagog som upplever elevens beteende som ett problem. En syn och ett förhållningssätt som kan vara svårt att ta till sig och arbeta efter. Men ett måste för att nå förändring.

En tidigare elev som jag har fått äran att undervisa och lära känna klarade inte av våra gemensamma genomgångar och högläsningsaktiviteter. Hen blev orolig, kröp på golvet, gjorde ljud eller gick ut ur klassrummet. Jag som professionell fastnade i en form av vädjande pedagogik, hotade eller ställde mig i vägen. Jag arbetade med  fraser likt, ”Du behöver lyssna på det här så att du kan delta i aktiviteten som följer efter”, ”Nu stör du alla dina klasskamrater som vill lyssna” , ”Om du fortsätter så får du gå ut från klassrummet”.  För min elev spelade orden eller mina förehavanden ingen som helst roll för det gick bara inte, alla de krav situationen krävde klarade eleven med hens förutsättningar inte av. Jag ställde alldeles för höga krav på min elevs förmågor att kunna delta..

Ross W. Greenes princip » Barn som kan uppföra sig gör det « är såväl mycket enkel som svår att ta till sig och att upprätthålla. Alltså om ett barn uppför sig är det för att hen kan. Om ett barn inte uppför sig är det för att hen inte kan. Enkelt!? Principen är förhållandevis enkel, det svåra ligger snarare i hur omgivningen runt omkring barnet agerar. Enligt Hejlskov måste vi titta på vårt eget beteende och våra egna förväntningar på elevens förmågor, och jämföra dem med elevens faktiska förmågor. Vi måste ställa oss frågor som, vilka krav och förväntningar kan vi ställa på det barnets förmågor?

”Om en elevs beteende i en situation inte fungerar bra kommer vi att med största sannolikhet inse att det beror på något som vi själva har misslyckats med”.

När forskning diskuterar beteendeproblem i skolan handlar det om vilka elever som har förutsättningar för att klara av de krav som skolan ställer och vilka elever som inte har det. I mitt eget exempel ovan hade jag ställt för alldeles för höga krav på min elevs förmåga vad gäller:

› Att beräkna orsak och verkan i komplexa sammanhang.

› Att strukturera, planera och genomföra aktiviteter.

› Att hålla tillbaka impulser.

Min elev ställdes inför krav och förväntningar som hen inte kunde leva upp till och istället gjorde det mest begripliga, att fly. Mitt vädjande eller mina hot gjorde ingen som helst skillnad och hjälpte definitivt inte eleven. Snarare tvärt om. Jag ställde krav som eleven inte klarade av och mitt oprofesionella handlade ledde till att övriga elever i gruppen började att se på sin klasskompis som ”störig”. Katastrofen var ett faktum. Istället behövde jag titta på vad jag kunde göra för skillnad som skapade begriplighet för eleven att förstå vad dessa moment skulle leda till. Men hur?  För att förtydliga för eleven och samtidigt ge en överblick över vad lektionen skulle innehålla började skutan att vända. Jag ritade, likt Hejlskov, en lektionsplan på tavlan där lektionen visualiserades och där dess start-mål blev tydligt, lektionens aktiviteter var lätta att bocka av och det gav en förståelse för vad t.ex. genomgången skulle leda till, vilka arbetssätt vi skulle använda osv. Efter varje genomfört moment strök jag över för att tydligt visa det som avslutat. Det gav ganska omedelbart en positiv effekt, inte enbart för den enskilde eleven utan för hela gruppen.  Jag visste dessutom att eleven hade väldigt god hörförståelse och trots att hen låg på eller satt under sin bänk så hade hen alltid koll på vad jag hade gått igenom eller högläst. Det visade sig tydligt i de efterföljande aktiviteterna, i t.ex. uppgifter eller texter vi arbetade med.  Tillsammans med lektionsplanen gav jag även eleven uppgifter som hen arbetade med under tiden jag höll en genomgång eller högläste. Dessa var av olika sort, rita en bild kring något du fastnade för i berättelsen,  skriva upp ord som du tycker är svåra, bygga med lera, få massage osv.  Det gav eleven mer ro under tiden hen förväntades sitta still. Sammantaget gav dessa små förändringar eleven möjlighet att lättare kunna delta i våra gemensamma aktiviteter.

Hejlskov och Greene har ändrat mitt synsätt på vad beteendeproblem är och hur det skall uppfattas. För beteendeproblem är egentligen inte en avvikelse från det vanliga, snarare en del av vår vardag. En vardag som vi lever i och där vi som pedagoger och skola måste finnas till hands och genomföra ett arbete som är till för alla våra elever.

Att diskutera:

  1. Hur ser ert arbete kring beteendeproblem i skolan ut?
  2. Vad skulle du vilja förändra i synsättet kring beteeendeproblem, på din skola, för att ge kunna ge rätt förutsättningar för alla era elever?
Share Button

2 reaktioner på ”Beteendeproblematik- Att synliggöra det osynliga”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *