Bedömning, bedömning, bedömning… Det är bara prov, prov, prov…

Jag har detta läsår tagit emot två nya sjuor som jag ska undervisa i samtliga SO ämne. Det bästa med att ta emot nya sjuor är känslan av nystart. Nu ska allt det som inte fungerade med förra “årskullen” utvecklas och förbättras. Nya planeringar görs vilka ska vara ännu mer explicita, mer motivationshöjande, det ska in mer kooperativa inslag i klassrummet, differentiering, mer texter med lästräning etc etc…

Därför la jag i början av terminen mycket tid på syftestexten av kursplanen. Eleverna fick inledningsvis fundera över varför vi egentligen läser religion i skolan. Det blev mycket intressanta gruppdiskussioner som vi lyfte i helklass och det mest intressanta var att i stort sett alla eleverna kom fram till det som står i kursplanen, framför allt det som sammanfattas i meningen nedan:

“… undervisningen skapa förutsättningar för eleverna att utveckla en personlig livshållning och förståelse för sitt eget och andra människors sätt att tänka och leva”

Eleverna har full förståelse och många vackra meningar delas i klassrummet. T ex “Vi är alla olika och vi tycker olika men vi måste respektera varandra ändå”. Fantastiskt, jag känner mig mycket nöjd med starten.

Eleverna är positiva till arbetsområdet och vi har flera övningar i klassrummet. Eleverna ska t ex i grupp välja vilka tre personer de ska anställa utifrån kort information om de arbetssökande. Efteråt diskuterade vi vad det var som gjorde att vi valde som vi gjorde. Spelar funktionshinder, religion, ålder osv någon roll i hur vi väljer? Vi gick igenom begreppen norm och identitet, även här framfördes det mycket kloka tankar, funderingar och diskussioner. Avslutningsvis övade vi på en uppgift som gick ut på att resonera om identitet och norm. Eleverna fick i grupp redovisa sina tankar och tillsammans fundera formativt. Vad är målet med uppgiften? Har vi svarat på frågan? Hur ligger jag till och hur ska jag vidare? I helklass sammanställdes allas svar och med stöd av mig utvecklade vi svaren för att föra resonemangen framåt. Nu närmade sig bedömningstillfället och jag är fortfarande mycket nöjd, jag känner att det bland annat har varit tydligt och kooperativt, samt att utvärderingen har visat att eleverna har tyckt att arbetsområdet har varit roligt, lärorikt och varierat. Som grädden på moset får jag uppleva elevernas glädje när de märker att bedömningsuppgiften är densamma som den vi övat på.

När allt är bedömt börjar jag med att dela ut uppgiften, utan elevsvaren. Tillsammans gör vi uppgiften i helklass IGEN. Hur ska vi svara på frågan för att föra våra resonemang framåt? Här fick jag höra många kommentarer som – “Fan, det tänkte inte jag på”, “Va? det missade jag”, “Jahaaaaa nu fattar jag”. Därefter fick eleverna tillbaka sina svar med min feedback.

Som förväntat blev flera elever besvikna. Jag var ju förberedd på att det tar tid för eleverna att knäcka “resonemangskoden” men samtidigt var jag övertygad om att det kommer att bli bra. Progression sker och jag upplevde det verkligen som att eleverna förstod vad och hur de kan utveckla sina resonemang.

Vad är problemet då? Jo glädjen försvann. Allt det som tidigare var roligt och lärorikt var som bortblåst. Lektionen efter kom det frågor som: “Ska vi ha prov på nästa arbetsområde också?” “Vi har precis börjar sjuan och redan haft tre prov”. När det var dags att gå igenom nästa arbetsområde var entusiasmen försvunnen. Bedömningen tog död på motivationen. 

Större delen av boken “Relationellt ledarskap” handlar om vad som – ur ett elevperspektiv – kännetecknar riktigt duktiga lärare och god undervisning men Åsa Hirsh ställer även frågan: Är fokus på bedömning för stort? Hon kommer fram till två saker som verkligen fastnade hos mig.

Vi kan inte fortsätta säga att allt bedöms. Det är alldeles för stressande för våra elever och om allt bedöms hur ska eleverna då våga berätta att de inte förstår? En del av att vara explicit tycker jag också gäller bedömning. Det bör vara tydligt för eleven när vi övar/lär oss och när de bedöms

Sen de ständiga kraven på utveckling. I boken kan man läsa elevexempel där de efterlängtar positiva kommentarer från lärare. Varför uppfattar eleverna att vi inte skriver uppmuntrande ord längre? Kanske för att det inte är formativt, kanske för att de inte betyder något i förhållande till kunskapskraven. Mitt nuläge är nu fyllt med nya funderingar. Hur ska vi bekräfta och visa att vi är stolta över våra elever om fokus är att det ständigt ska ske en progression? Hur bedömer vi likvärt och rättvist OCH utan att ta död på motivationen? 

Att diskutera:

  • Hur kan vi bedöma utan att det ska vara motivationsnedsättande?
  • Hur hjälper vi våra elever att utvecklas utan att de ska känna sig otillräckliga?
Share Button
Om författaren

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *