I det här blogginlägget vill jag uppmärksamma oss vuxna på de varningssignaler vi kan se som indikatorer på att ett barn kämpar med stress och ork, och i ett längre perspektiv, kanske inte orkar komma till skolan.
Vi sitter där vid köksbordet, kaffekopparna halvfulla, smarriga kakor kvar på ett fat. Alla ungar är iväg på olika håll. Det var länge sen vi satt såhär, min vän och jag. Coronarestriktionerna slog hårt mot fysiska fikastunder och vi har mycket att prata om. Samtalsämnena glider från det ena till det andra, som det så lätt gör när man har mycket prat att ta igen. För flera år sen hade jag hennes barn som elev. Första skolåren – en glad liten unge med glitter i blicken, fart i benen och nära till skratt. Det var roligt att gå till skolan. Inte nu längre. Hen vill inte gå till skolan. Orkar inte mer. Vad var det som hände?
Det brukar vara så, de första åren i skolan fungerar bra. I boken “Tillbaka till skolan” berättar pojken “Mik” att han hade den bästa klassen man kunde tänka sig från 6-årsverksamheten till nian, alla var jättesnälla och bra. Men i femman började Mik känna att han inte passade in. Han beskriver att han ofta kände sig trött, stressad med ont magen eller huvudet. Han fick stanna hemma, ibland fejkade han feber med termometern mot elementet då mamman ifrågasatte att han behövde vara hemma igen. Mik blev mer och mer skoltrött. Han berättar att de flesta lärarna var bra, det var själva skolmiljön som var jobbig. I början var det små saker som störde men efterhand blev det fler och fler saker. Skolan var stor och på högstadiet beskriver Mik det som att alla bara sprang runt runt. I sexan kom han sporadiskt till skolan, men i sjuan var han så gott som aldrig där. (M. Gladh & K. Sjödin 2014 s. 55-56) Mik lyckades vända skutan och i backspegeln kan han önska att skolan haft flera olika slags resurser att tillgå, kanske en elevassistent hade kunnat hjälpa mer? Någon som sett och kunnat lyssna mer. På individuella programmet var det bra att man fick “ta allt i sin egen takt” ingen stress.
Avgörande för att varje barn ska lyckas är att skolan har ett empatiskt förhållningssätt och relationsskapande arbete. Skolmiljön måste vara flexibel och skolan ska främja närvaro genom tidiga insatser och att ha individens behov i fokus Skolverket Främja närvaro och förebygga frånvaro. Oavsett nuläge behöver vi vara lyhörda för vilka behov barnet visar att det har. I mitt arbete upplever jag att jag behöver vara både vaksam och nyfiken på vad barnet signalerar. När man har en hel klass att undervisa, kan det vara utmanande att möta upp allas olika behov, men jag måste, vara observant och följsam. Vi behöver veta vad vi ska titta efter så att vi tidigt kan möta varje individs behov.
Hillevi Stråge ( – socialsekreterare, coach, koordinator psykisk hälsa barn och unga i Tanum kommun, Annorlundabarn podden Hillevi Stråge ) listar en rad signaler att vara uppmärksam på. Jag frågade henne om jag fick dela med mig av dem här nedan och det gick bra:
- otrygghet i samband med skolstart eller lov
- barn som drar sig undan
- sensorisk känslighet (ljud, ljus, smak, lukt, känsel)
- osäkerhet i sociala sammanhang
- svårt med stora grupper
- svårigheter i sociala relationer
- otrygghet på t ex idrott
- svårigheter att fokusera/koncentrera sig
- lågt självförtroende i förhållande till skolarbete och lärande
- barn som inte kan berätta “vad det är” (det vet man oftast inte om det ex beror på sensorisk känslighet)
- barn som ofta har ont i magen/huvudvärk
- barn som gärna undviker matsal/idrott/musik/slöjd, miljöer som kan upplevas stökiga och högljudda
- barn som slutar komma till fritids
- barn med mycket ströfrånvaro
- barn som “halkar efter” i skolan
- barn som har svårt att “starta upp”
- barn som har svårt med förflyttningar och har behov av ökad förutsägbarhet
Vi som arbetar i skolan känner igen dessa tecken, men det är kanske inte alltid som vi ser dem utifrån ett helhetsperspektiv och börjar fundera på om det finns bakomliggande orsaker? Att när frånvaron redan är ett problem, börja kartlägga och kalla till möten, då är det ju redan sent. Det kan inte räknas som tidiga insatser.
Jag har medvetet inte beskrivit hur dessa svårigheter kan te sig utåt i ett klassrum. Märk väl att dessa ovan nämnda signaler kan vara helt “tysta” signaler. Flickor kan också vara bättre på att maskera sina problem genom att imitera omgivningen och sociala handlingar. Därför kan det vara svårare att upptäcka deras svårigheter. (Brigitte Oxelqvist 2016 s 26) Man måste ha en relation till barnet och i samtal med, inkännande och observerande, lyssna in barnet.
Att tidigt se dessa svårigheter som energiläckage för våra elever kan hjälpa oss att hitta vägar som underlättar för våra barn och ungdomar.
I några kommande blogginlägg kommer jag dels titta lite närmare på hur vi kan kartlägga och ta del av de yngre barnens upplevelser av sin skol och livssituation, samt ge några exempel från en undervisningsvardag där jag försökt möta upp mina elevers olika behov där den differentierade undervisningen underlättar planering och genomförande.
Att diskutera och fundera vidare på:
- Vilka elever ser du i din klass som signalerar energiläckage eller otrygghet? I ert arbetslag?
- Ser ni ett mönster av svårigheter hos flera elever som man gemensamt hade kunnat förebygga organisatoriskt?
- Känner alla elever i ert arbetslag att det finns en vuxen som man har tillräckligt förtroende för att våga berätta om ev. svårigheter?
Så viktig och fantastiskt bra skriven text. Tänk om man hade regerat snabbare. Så många barn som hade mått så mycket bättre.
Så viktigt att detta lyfts!
En sak som bidrar till att barn till slut kraschar i skolan är kriterierna som krävs för att få en NPF-diagnos eller tillräcklig hjälp från bup och skola.
Idag krävs det att barnets problem märks i fler miljöer än i hemmet.
Men inga barn vill misslyckas och absolut inte utanför hemmet! Dessa barn anstränger sig till sitt yttersta för att hålla ihop utanför hemmet, att orka i skolan och att dölja sina svårigheter. Tills de en dag inte orkar längre och kraschen är ett faktum. Antingen klarar de inte av att gå tillbaka till skolan eller så får de ett affektutbrott i skolan och ger sig på sin omgivning i frustration. Ofta med helt oförstående skolpersonal runt omkring.
Många föräldrar kämpar och kämpar för att dessa barn ska få hjälp i tid, att anpassningar ska göras så barnen orkar. Ofta blir de misstrodda, ingen lyssnar, ser eller förstår. Vissa anklagar dem för att uppfinna problem som inte finns.
Ingen ser barnet som kommer hem efter en skoldag helt dränerad på energi, som gömmer sig bakom en skärm, som skriker och gråter för minsta lilla motgång. Barnet som högpresterar i skolan men som inte klarar av att klä sig själv hemma, än mindre göra läxan.
Vi måste bli bättre på att ge dessa barn och deras familjer hjälp i tid! Ge dom en möjlighet att få rätt hjälp INNAN de kraschar.
Vi måste ändra kriterierna för att få hjälp!
Hur ska vi göra?
Hej Karin!
Javisst är det här som ett viktigt ämne att fundera vidare kring. Vi är många lärare och föräldrar som gör allt för att hitta lösningar för våra elever och barn. Min erfarenhet är att många i skolans värld tampas med det här dagligen och är genuint engagerade för att hitta lösningar. Men det finns nog lika många svårigheter och lösningar som det finns elever, och det gäller att hitta rätt för just det barnet och familjen. Och det tar tid! Både att bygga en förtroendefull relation och att pröva och hålla ut i olika sätt att hantera de olika situationer som barnet möter i skolan.
Tack så mycket för din kommentar och kanske kan vi tillsammans hjälpas åt att lyfta dessa frågor. I mitt kommande inlägg på bloggen kommer jag dela med mig om hur jag gör och provar mig fram tillsammans med barnen för att försöka hitta en bra balans för dessa elever.
// Jenny
Intressant , lite som en detektiv där man får söka av och lyssna på det som sägs eller det som inte sägs och det som görs eller inte görs. Ett krävande holistiskt perspektiv men så viktigt. Gav mig en fördjupad förståelse för den komplexa rollen man har som lärare. Respekt!