Barnen som vi alltför sällan förstår … 

Han spelade gärna brädspel men ville då ha flera figurer att gå runt med samtidigt. Läskoden knäckte han strax före han fyllde tre år men hade sedan inte behov av att visa att han kunde läsa. Samtidigt reflekterade han i flera led och kunde koppla ihop olika kunskaper för att se helheter. Han såg sammanhangen snabbt och idag, femton år senare beskriver han det som om han har flera kanaler öppna samtidigt. Nu, liksom då vid tre års ålder, var följdfrågorna många och förmågan att tänka i flera led i stort sett obegränsad.

“Vad är det?”
“Det är en fisk!”
“Var heter den?”
“Rocka!”
“Var bor den och vad äter den? Finns det nån som kan ta den? Kan den simma snabbt och var gömmer den sig ….?”  

Självklart vill vi att även denna grupp barn, som jag väljer att kalla särskilt begåvade, ska må bra och utvecklas väl utifrån sina villkor – och inte någon annans, även i skolan. Oavsett vilka ordval och termer vi använder och vilka värderingar vi har så är det ett faktum att alla barn är olika med olika förutsättningar. Somliga har svårt för att lära och andra har det lätt, och en del har extremt lätt, men även om det sedan 2010 är såväl en juridisk som moralisk skyldighet för skola och samhälle att inkludera även de särskilt begåvade är verkligheten inte alltid lika enkel. Kunskapen om dessa barn är ofta låg, ibland näst intill obefintlig, och det är inte sällan som skolan inte ser eller inte förstår dem ….

Procenttal räknade han redan i ettan och i tvåan ville han lära sig roten ur, men läraren sköt bort det och sa att det fick han syssla med på högstadiet. Läraren ifrågasatte varför han inte bara kunde göra som andra barn och följa de matematiska reglerna och kunde inte heller acceptera att han aldrig kunde förklara varför eller hur han kunde svaren på talen. De bara fanns där. I nian blev hans nya mentor förfärad och menade att han borde haft gymnasiematte för länge sedan, men för sent. Hans matematikintresse hade redan börjat slockna. Idag på gymnasiet skriver han B och A på proven. Som femåring såg han trettio filmer om historiska händelser och vid fyra års ålder kunde han teckna med perspektiv, men han tyckte inte det var kul att teckna. När han sa att han inte ville gå till förskolan för att han måste rita en bild varje dag, spelade det ingen roll att personalen berömde honom och sa: “Men du är ju så duktig på att rita!” Han hade inget behov att visa upp sina färdigheter och blev inte nöjd genom att få beröm. Han ville bara slippa att rita. Det gav honom inget. På samma sätt är det idag. 

Kraven han ställde på sig själv under högstadiet var höga, ofta orimligt höga. Ett fel är ett fel för mycket och oavsett vad andra sa var det inte tillräckligt bra. Han sa och säger fortfarande: “Jag förstår att ni säger att jag duger som jag är men så känns det inte för mej”  Ingen ilska, inget utåtagerande beteende men pressen fick ofta tårarna att rinna. Lektionerna var dessutom ofta en lång segdragen pina, kanske som en svartvit film i slow motion som spelas upp gång på gång, gång på gång. Allt runt omkring gick så långsamt och han hade svårt att orka vara kvar när lärare berättar olika saker som han redan känner till eller redan har förstått. Han beskriver sina skoltimmar som om vi andra skulle sitta i ett rum och höra någon sjunga Bä,bä vita lamm i flera timmar eller läser samma bok om och om igen. Om och om igen. 

Han, liksom andra särskilt begåvade barn, behöver möjlighet att få ställa frågor och få svar på en nivå som passar honom utan att bli dömd för det sätt han tänker på. Han är ung, men behöver få svar, och ofta avancerade svar såsom en vuxen skulle få. Att få uppgifter som har ett tydligt mål och som utmanar på rätt nivå är en förutsättning för att skolan ska vara en skola även för honom. Ett erbjudande om att föreläsa för kamrater eller att hålla en föreläsning för lärare eller föräldrar kan låta som en god idé men vad ska man berätta när man inte vet vad “vi andra” tänker och uppfattar? Det är viktigt att förstå att det är sättet som barnet tänker på som är det annorlunda och att det då inte alltid hjälper att de går i högre årskurser eller ombeds föreläsa för andra. Intellektuellt behöver de utmanas utifrån sina förutsättningar och sina behov samtidigt som de måste få möjlighet att utvecklas inom det sociala för att hitta en tillhörighet i samma åldersgrupp som sin biologiska ålder. Något som för dessa individer sällan är lika lätt som att få kontakt med och umgås med yngre och äldre. Med jämnåriga handlar det för dessa barn ofta om att spela en roll för att kunna passa in. En roll som man behöver öva på.

 På mellanstadiet fanns en rektor och en bibliotekarie som stöttade och som gjorde att han överhuvudtaget orkade gå till skolan. Han hade en mentor i högstadiet som intresserade sig för hans sätt att tänka och en specialpedagog som samtalade med honom vid några tillfällen, men rektor och övriga lärare förstod honom inte och var inte heller intresserade av att förstå. I de lägre årskurserna hade han svårt att få ner sina tankar på pappret. Svårt att skriva med penna. Något som hans lärare menade berodde på en låsning. En förklaring och ett bemötande som blev en plåga för honom. Själv beskrev han några år senare det som att han ofta upplevde att tanken gick fortare än han hann få ner det på pappret och när han väl formulerat en mening så fanns det så många fler tankar så att han helt enkelt tappade tråden. Datorn blev hans räddning. 

Han, liksom andra personer med särskild begåvning, vet oftast vad de behöver för att må bra och för att fungera i skolans värld. Om vi runt om bara lägger våra egna värderingar till sidan och lyssnar på barnet och dess föräldrar så skulle skolan för flera av dessa bli så mycket lättare. Lösningen för dessa elever är oftast individuell och det krävs inte sällan ett tätt samarbete med hemmet för att komma underfund med elevens styrkor och svagheter, men också för att hitta de små detaljerna som kan göra skillnad. För att vi i skolan ska lyckas med vårt uppdrag och för att våra särskilt begåvade barn ska lyckas är det oerhört viktigt att de känner att någon lyssnar och förstår.  Barnet, eleven, ungdomen  är viktig, men vi, runt omkring, är också oerhört viktiga pusselbitar för deras välmående och välgång i såväl skolan som samhället.  Alla barn är lika värdefulla, oavsett vilka de är, och de ska alla ska ges möjlighet att lyckas. Helt enkelt lika men så olika. 

Frågor att diskutera:

  • Hur upptäcker och vet vi på vår skola att ett barn är särskilt -begåvat?
  • Hur arbetar vi för att ge detta/dessa barn vad de behöver för att kunna ta tillvara på och utveckla sina förmågor?

Litteraturtips:
Freeman, Joan (2010) Gifted Lives –  What Happens when Gifted Children Grow Up
Liljedahl, Mona (2018) Särskilt begåvade elever – Pedagogens utmaning och möjlighet

Share Button
Om författaren

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.