Alla inlägg av Johan Sander

CPS – Collaborative Proactive Solutions (del 1)

I augusti fick jag möjlighet att lyssna till Ph.d Ross W Greenes föreläsning Collaborative & Proactive Solutions (CPS). En föreläsning utifrån Greens samlade erfarenheter, forskning och behandling av barn och ungdomar med problemskapande beteenden. Föreläsningen syftade till att presentera grunderna i CPS både vad gäller teoretiskt synsätt men också praktisk användning. En föreläsning vars innehåll jag kommer att bära med mig länge och som detta inlägg utgår ifrån. Men för att göra detta inlägg mer överskådligt kommer jag dock enbart att belysa grunderna i samt vilket förhållningssätt man bör ha för att lyckas. I ett efterföljande inlägg kommer fokus sedan ligga på hur man som lärare/skola kan och bör arbeta vidare. Fortsätt läsa CPS – Collaborative Proactive Solutions (del 1)

En modifierad historia – Om tillrättavisningar, utskällningar och straff.

Detta inlägg handlar om straff, tillrättavisningar och utskällningar. ”Ickeverktyg” som inte har visat sig ha någon positiv effekt hos den som straffas, blir tillrättavisad eller utskälld. I synnerhet inte för barn med särskilda behov. Däremot konsekvenserna det för med sig, de negativa effekterna. Psykolog Bo Hejlskov Elvén påvisar att,

  • Entusiasmen blir lägre
  • Uthålligheten mindre
  • Svagare koncentrationsförmåga
  • Depression och låg självkänsla
  • Fysiska sjukdomar som kräver behandling

Här nedan följer ett exempel på hur mitt handlande under en lektion fick förödande konsekvenser för en av mina elever. I detta inlägg är det en modifierad historia,  en påhittad elev med påhittade svårigheter. Dock en verklighetstrogen situation men inte den som hände på riktigt. Jag vill trots det belysa hur mina handlingar, min stress och oförmåga satte min elev i problem. En elev som behövde mig allra mest. Den eleven svek jag.

Det är lektionen efter första rasten. Samtliga elever kommer in, glada och fyllda med energi efter en stunds lek och rörelse. I den klass jag undervisar i är intresset, nyfikenheten och lusten att lära stor. En matematiklektion, introduktion av bråk. En helt vanlig genomgång följt av elevaktiva arbetsuppgifter.  För att fånga elevernas intresse hade jag skrivit ”Nu blir det bråk” på tavlan. Jag hörde hur några elever försökte avläsa texten. Att se deras miner när de förstod ordens innebörd var fantastiskt. En positiv känsla spred sig i klassrummet och eleverna väntade intensivt. Planeringen var noga genomarbetad med nivåanpassade uppgifter och bestämda arbetspar. Lektionens mål stod uppskrivet. Vad kunde gå fel?

”Nu blir det bråk”

Redan under genomgången började en elev att skruva på sig. Inte så farligt men jag märkte av dess oro, ignorerade den dock. Någon minuts skruvande följdes av ljud och visslingar. Detta var fog nog att tillrättavisa och inför övriga klassen be eleven att snällt sluta göra ljud och istället delta i genomgången. Blicken jag möttes av var fylld av oro. Men även detta ignorerade jag, fast besluten om att fullfölja min genomgång/planering. Efter ytterligare någon minut började ljuden igen samt att eleven även börjat att bita i sin tröja. Visslingar växlat med bitande på ärmar och halskrage. Ljuden blev så påtagliga att det störde och jag surnade till. Jag använde min röst för att sätta ned foten och få ett slut. Nu störde det såväl genomgången som övriga elever.

”Men kan du vara snäll och sluta nu, det stör alla! Du kan gå ut och sitta inne på rasten och göra klart istället!”

Högt och inför hela klassen röt mina ord. Det gick inte att ta miste på vem orden var riktade till. Direkt förvandlades klassrummet från något lustfyllt och glatt till ett rum fyllt av rädsla och oro. Inte ett ljud hördes. Förutom från eleven, som hållandes för öronen nu gömde sig i en kubformad hylla, blundandes och rädd.

Allt gick fel.

Barn gör rätt om de kan. Efter denna lektion bestämde jag mig för att aldrig hamna i en liknande situation igen. Jag skulle aldrig utsätta en elev för ett handlande likt detta. Jag bestämde mig istället för att  skaffa ”verktyg” för att i fortsättningen kunna hantera situationer likt denna. Mitt allra första steg mot en förändring var dock att be eleven om ursäkt, att säga förlåt.

Som stöd under min resa har jag b.la. använt boken Beteendeproblem i skolan av psykolog Bo Heljskov Elvén. Den har gett mig ovärderliga insikter, ökat min förståelse och gett mig nya och konkreta ”verktyg” att använda. Jag har erhållit kunskaper kring hur jag skall arbeta för att bemöta samtliga av mina elever. Hur jag skall hantera situationer likt ovan nämnda. Hur jag genom utvärderingar av situationer, ett lågaffektivt bemötande skapat trygghet och elever som givits möjlighet att lära.  Jag har ställt frågor, såväl till mig själv som till kollegor och elever, skrivit handlingsplaner och byggt förtroendefulla relationer. Och med stöd från elevhälsan, rektor, vårdnadshavare, ny kunskap är förutsättningarna för att inte hamna i liknande situationer långt mycket större.

Idag känner jag igen elevens varningsbeteende, vi följer en handlingsplan som eleven själv varit med och tagit fram. Jag utgår från elevens behov och förutsättningar redan i lektionsplaneringen och skapar redan där situationer/aktiviteter som eleven kan lyckas med. För i skolan är jag till för ALLA elever. I mitt uppdrag ingår att bemöta samtliga utifrån deras förutsättningar och behov. Det är min skyldighet och mina elevers rättighet.

Min elev tar snart studenten. Det är ganska ballt ändå!

Att diskutera:
  1. Hur arbetar du/din skola med ledarskap i klassrummet?
  2. Hur arbetar du/din skola för att öka förståelsen, optimera bemötandet samt erhålla kunskap kring elever med beteendeproblem i skolan?
  3. Vad skulle du kunna förändra/göra mer av för att ytterligare stärka ditt/din skolas bemötande, kunskap och förståelse för elever i behov av särskilt stöd?

 

Ledarskap – en förutsättning för lärande!?

I tidigare inlägg har jag belyst mitt arbete kring elever med beteendemässiga problem i skolan med fokus på ett lågaffektivt bemötande. Det är ett ständigt pågående arbete, en garanti för reflektion och självvärderande, en förutsättning för att alla mina elever skall lyckas samt en utvecklingsprocess med tydlig grund i mitt ledarskap. Detta inlägg handlar därför om mitt ledarskap i klassrummet, en grundpelare i mitt uppdrag som lärare.

För att alla mina elever skall lyckas ställs krav på såväl mitt ledarskap som den undervisning jag vill bedriva. Dessa två, ledarskap och undervisning, promenerar oftast hand i hand och ställer höga krav på mig som lärare och pedagog. Misslyckas jag i mitt ledarskap påverkas elevernas möjlighet att ta till sig av den planerade undervisningen och vägen mot vårt mål blir såväl längre som krokigare. Är undervisningen bristfällig skapas lätt oro med missriktat fokus vilket gör ledarskapet till en allt synligare utmaning i klassrummet. Fortsätt läsa Ledarskap – en förutsättning för lärande!?

Barn lär sig av att lyckas, inte av att misslyckas

Med utgångspunkt i att alla barn är unika. Unika med unika förmågor, styrkor, svagheter, känslor, tankar och personligheter behöver jag ständigt förhålla mig till ett flertal alternativ och olika metoder i min undervisning. Som lärare behöver jag arbeta för att skapa och utveckla relationer, situationer, miljöer och moment där samtliga elever ser att de utvecklas  och känner att de lyckas. I detta inlägg kommer jag att göra ett litet nedslag i en fråga som berör och som medvetet och eller omedvetet genomsyrar den dagliga verksamheten i skolan, på olika sätt och genom olika uttryck.

”Barn lär sig av att lyckas, inte av att misslyckas.”

Citatet är hämtat ur boken ”Beteendeproblem i skolan” av psykolog Bo Heljskov Elvén och påståendet är kopplat till vår skolas gemensamma utvecklingsarbete med fokus på beteendeproblem i skolan. Ett utvecklingsarbete som påbörjades i inledningen av läsåret och som med jämna mellanrum har stått i fokus på våra gemensamma arbetsplatsträffar och konferenser.

Fortsätt läsa Barn lär sig av att lyckas, inte av att misslyckas

Även en ”tom” ryggsäck bär på ett innehåll – Perspektiv skola

Varje dag går, cyklar eller skjutsas barn till skolan. De allra flesta med en ryggsäck på ryggen. Ryggsäckar som är olika packade och olika tunga bärs de mellan hem och skola. Vanligtvis med skolböcker, läxor, gympapåsar och i vissa fall har det lagts i en frukt. Men samtidigt går det barn till skolan med ryggsäckar fyllda med en helt annan form av packning. Med sig har de en tom ryggsäck. En ryggsäck omöjlig att ta av. En ryggsäck som påverkar hela deras tid i skolan. För även en ”tom” ryggsäck rymmer ett innehåll. Dessvärre ett innehåll som inte alltid syns, eller vill synas. Ett innehåll som inte alltid går att öppna, eller vill öppnas. Att erbjuda en kvarglömd handduk till duschen eller en nykopierad läxa hjälper, förvisso lite men långt ifrån allt. Dessa ryggsäckar bär på ett innehåll som ibland stjäl fokus från skolans innehåll och aktiviteter. Ryggsäckar som skapar oro, stress och ångest. Ryggsäckar vars innehåll kan vara, bråk i hemmet, oro för rasten, kompisar, saknad, sorg, missbruk, självkänsla, utsatthet, våld, krig, flykt osv. Innehåll som är svåra att förstå och tunga att ta sig an. I detta inlägg är de dock inte det mest väsentliga. Utan det är att uppmärksamma att dessa barn och deras ryggsäckar finns. För de finns, på alla skolor och kanske till och med i alla klassrum.  Fortsätt läsa Även en ”tom” ryggsäck bär på ett innehåll – Perspektiv skola