”Det som är bra för några är ju ofta bra för alla” brukar det heta när vi diskuterar extra anpassningar och tillgänglig lärmiljö. Men stämmer detta verkligen eller är det mest en snygg och sympatisk one-liner? Finns det rentav risker med att alltför okritiskt anamma detta synsätt?
Fortsätt läsa Det som är bra för några är inte alltid bra för alla
Under min tid på lärarutbildningen fick vi studenter ofta höra att ett tyst klassrum inte var något eftersträvansvärt. Ett klassrum där det pratades associerades däremot med många positivt laddade resonemang: Ett klassrum där eleverna fick prata signalerade att läraren hade en positiv elevsyn, att hen såg sina elever som kommunikativa varelser som var aktiva i sitt lärande, att kunskap var något som varje elev konstruerade, att alla ämnen var kommunikationsämnen, att det var ett flerstämmigt klassrum, och pratet beskrevs som ett kreativt surr. Man skulle möblera klassrummen så att det uppmuntrade till prat elever emellan (t.ex. så att de satt vända mot varann i smågrupper). Ett tyst klassrum associerades tvärtom med negativa resonemang: en auktoritär ledarstil, förmedlingspedagogik, gammaldags värderingar och metoder, en negativ syn på eleverna som passiva mottagare av information, och så vidare. Den bilden hade jag med mig ut de första åren av min lärarbana, men sedan dess har åren gått och jag har gjort mig egna erfarenheter och idag delar jag den inte längre.
Att undervisa i stavning är kanske egentligen bara att bedriva en god undervisning i svenska. Ingredienserna och förutsättningarna finns där redan: Som lärare har du kanske ofta ett läromedel till ditt förfogande, som tar upp stavingsregler. Du låter dina elever läsa, såväl gemensamt och högt som enskilt och tyst, och de skriver säkert 
texter och bearbetar dessa. Allt detta bör leda till att eleverna tränar upp sin förmåga att stava, men trots att dessa moment förstås finns med i min svenskundervisning också, var jag inte nöjd med nivån på mina elevers stavningsförmåga. Det kanske inte heller var så konstigt. Att föreställa sig att saker och ting ska sköta sig lite grann av sig själv är sällan bra pedagogik. Det är när vi är på tårna och riktar strålkastarljuset mot just det vi vill utveckla, som utveckling också sker. Jag behövde alltså fokusera tydligare på direktundervisning i stavning och så föddes undervisningsmomentet ”Dagens ord”.
Om jag i början av min lärarbana hade fått lista mina styrkor som lärare, hade jag nog ganska snabbt skrivit ”verbalt stark”. Precis som många andra lärare gillar jag att prata. Jag har alltid haft lätt för att uttrycka mig i både tal och skrift och har inga problem med att hålla långa utläggningar inför andra människor. Det är väl ändå något man har nytta av som lärare?
Det tog mig några år, men idag måste jag tyvärr säga att det där i 
bästa fall är en sanning med modifikation. I sämsta fall skulle jag nog kunna säga att min verbala styrka är en av mina stora svagheter som lärare. Jag skulle till och med kunna sträcka mig så långt som att säga att min svada emellanåt kan sabotera en del elevers möjlighet att förstå och prestera i skolan.
Fortsätt läsa Spara på orden för en inkluderande studiemiljö!
Att undervisa elever med ADHD och autism är en utmaning. Som lärare behöver jag kunskaper, såväl om vad dessa funktionsnedsättningar innebär för eleven, vilka konsekvenser de får i undervisningssituationer och vilka praktiska verktyg jag som lärare behöver använda mig av för att underlätta vardagen i klassrummet och göra den mer begriplig. Jag behöver också vara flexibel, eftersom det inte finns något givet recept på framgång. Elever är individer och jag måste hela tiden vara beredd att ompröva mina rutiner och metoder för att hitta det som fungerar. Slutligen krävs ett stort mått av självdisciplin. Själv är jag i grund och botten ganska impulsiv som person och detta har jag fått arbeta mycket med. En impulsiv lärare blir oförutsägbar och oförutsägbarhet är bland det värsta som finns för en elev med autism eller ADHD.