Jag brukar försöka undvika att inleda lektioner med att säga “Idag ska vi läsa”. En bild, en utmanande frågeställning, ett provocerande påstående eller en kort aktivitet fungerar ofta bättre för att väcka elevernas intresse. Men förr eller senare blir det ändå min uppgift att meddela eleverna att “det här ska vi läsa vidare om nu” och det meddelandet möts ofta av tunga suckar. Varför tar det emot så att läsa? Och vad kan en lärare göra åt saken?
Alla inlägg av Joakim Nilsson
Elever i behov av särskilt god undervisning
I mitt förra blogginlägg skrev jag om elever som har svårt att uppfylla kunskapskraven och som kanske behöver någon typ av stöd eller anpassning av undervisningen för att lyckas i skolan. Den bloggtexten (som du kan läsa här) handlade egentligen rätt mycket om vad vi INTE bör göra. Om saker vi ibland gör som jag tror är meningslösa eller i värsta fall direkt dåliga för elevernas utveckling. Så vad tycker jag då att vi bör göra i stället?
Det som är bra för några är inte alltid bra för alla
”Det som är bra för några är ju ofta bra för alla” brukar det heta när vi diskuterar extra anpassningar och tillgänglig lärmiljö. Men stämmer detta verkligen eller är det mest en snygg och sympatisk one-liner? Finns det rentav risker med att alltför okritiskt anamma detta synsätt?
Fortsätt läsa Det som är bra för några är inte alltid bra för alla
Silence, please!
Under min tid på lärarutbildningen fick vi studenter ofta höra att ett tyst klassrum inte var något eftersträvansvärt. Ett klassrum där det pratades associerades däremot med många positivt laddade resonemang: Ett klassrum där eleverna fick prata signalerade att läraren hade en positiv elevsyn, att hen såg sina elever som kommunikativa varelser som var aktiva i sitt lärande, att kunskap var något som varje elev konstruerade, att alla ämnen var kommunikationsämnen, att det var ett flerstämmigt klassrum, och pratet beskrevs som ett kreativt surr. Man skulle möblera klassrummen så att det uppmuntrade till prat elever emellan (t.ex. så att de satt vända mot varann i smågrupper). Ett tyst klassrum associerades tvärtom med negativa resonemang: en auktoritär ledarstil, förmedlingspedagogik, gammaldags värderingar och metoder, en negativ syn på eleverna som passiva mottagare av information, och så vidare. Den bilden hade jag med mig ut de första åren av min lärarbana, men sedan dess har åren gått och jag har gjort mig egna erfarenheter och idag delar jag den inte längre.
Dagens ord
Att undervisa i stavning är kanske egentligen bara att bedriva en god undervisning i svenska. Ingredienserna och förutsättningarna finns där redan: Som lärare har du kanske ofta ett läromedel till ditt förfogande, som tar upp stavingsregler. Du låter dina elever läsa, såväl gemensamt och högt som enskilt och tyst, och de skriver säkert 
texter och bearbetar dessa. Allt detta bör leda till att eleverna tränar upp sin förmåga att stava, men trots att dessa moment förstås finns med i min svenskundervisning också, var jag inte nöjd med nivån på mina elevers stavningsförmåga. Det kanske inte heller var så konstigt. Att föreställa sig att saker och ting ska sköta sig lite grann av sig själv är sällan bra pedagogik. Det är när vi är på tårna och riktar strålkastarljuset mot just det vi vill utveckla, som utveckling också sker. Jag behövde alltså fokusera tydligare på direktundervisning i stavning och så föddes undervisningsmomentet ”Dagens ord”.