Alla inlägg av Håkan Andersson

Olle – ett explosivt barn

Olle är en 8-årig pojke som bor med sina föräldrar och sin lillebror i en liten by. Han går i årskurs 1 på en skola i samma by. Ämnena i skolan är egentligen inte särskilt svåra för Olle, särskilt inte matematik. Han är även allmänbildad och nyfiken på omvärlden. Det har dock hänt mycket i skolan, särskilt i anslutning till rasterna. Olle är en känslomänniska ut i fingerspetsarna, som visar kärlek, empati, glädje och även ilska till 100 %. Det kan gå snabbt från lek och glädje till total ilska och negativ affekt och kaos. Detta ställer till det för Olle och hans omgivning, han är ofta otröstlig efter ett utbrott och full av ånger. Inte sällan riktar han det mot sig själv och uttrycker att allt är hans fel och han inte är värd någonting.

Olle är ett explosivt barn, ett känslobarn. Vi kan inte möta honom utifrån en Volvomanual, vi måste möta honom utifrån en Ferrarimanual. Han är inte förutsägbar och lite ”tråkig”, som en Volvo. En Volvo bara rullar och rullar, år ut och år in, bara den får lite underhåll. Olle däremot är likt en Ferrari, fulladdad med hästkrafter och väldigt bränsletörstig. Likt en Ferrari kan det vara svårt att handskas med Olle, särskilt om man använder Volvomanualen. Men om vi lär oss använda Ferrarimanualen, då kan vi bemöta och ge rätt förutsättningar för att Olle ska lyckas.

Fortsätt läsa Olle – ett explosivt barn

Inkluderingens dilemma

Detta inlägg kommer att beröra begreppet och fenomenet inkludering. Begreppet kommer från engelskans inclusion eller inclusive education och dök upp i USA redan på 1950-talet. Dock har begreppet en bit in på 2000-talet översatts med integrering i de svenska översättningarna av utländsk litteratur.

Det är på många sätt ett problematiskt begrepp eftersom det t.ex. inte finns med i vår läroplan. Dock finns det med i andra (internationella) dokument som Sverige skrivit på och måste förhålla sig till. Bland annat är det kärnan i Salamancadeklarationen, som antogs 1994.

Fortsätt läsa Inkluderingens dilemma

Vägen tillbaka till skolan

I mitt förra inlägg skrev jag om min kollegas och mitt arbete i verksamheten Studion på Spångholmsskolan. Jag berörde vårt arbete med hemmasittare, något jag tänkte utveckla i detta inlägg.

Att arbeta med denna elevgrupp är en utmaning, varje dag. Det kräver också en mycket hög grad av individualisering för att nå varje elev. En väg/metod som fungerat på en elev behöver inte fungera för en annan.  Jag kommer att presentera ett par av våra ledord och metoder som vi har använt oss av för att få elever tillbaka till skolan för att alltmer börja närma sig en skolgång som deras klasskamrater har. Det är dit de vill. De vill vara en del av ett sammanhang tillsammans med andra människor. Sett ur ett inkluderingsperspektiv är vinsterna uppenbara, de är mer inkluderade i vår verksamhet än i sitt rum hemma. Tanken är inte att eleverna ska ha en fast plats i Studion, tillgången till gruppen ska ses som en sluss/brygga tillbaka till det vanliga.

Fortsätt läsa Vägen tillbaka till skolan

Vi behövde ett alternativ

I drygt ett år har verksamheten Studion varit igång på Spångholmsskolan. Här arbetar jag tillsammans med en lärarkollega, Tobias, i två mindre klassrum med elever som skolan behövde erbjuda ett alternativ för.

Under höstterminen 2015 hade EHT och dåvarande rektor identifierat en handfull elever, som på ett eller annat sätt inte hade en fungerande skolgång. Två av dessa var hemmasittare, två hade egna assistenter och undervisades  enskilt. Förutom dessa elever fanns det ytterligare några elever som inte gick till skolan under långa perioder eller vars skolnärvaro var väldigt sporadisk.  Mot denna bakgrund föddes idén om en verksamhet i skolan som kunde kunna möta dessa elever på ett annat sätt, flexibelt och individuellt.

Man kan tycka att det ska väl kunna göras inom ramen för det vanliga, med stöd av EHT:s kompetens, men det går inte alltid. Ibland har det gått för långt. Det är dessa ärenden som Studion initialt arbetade med och till viss del fortfarande gör.

Fortsätt läsa Vi behövde ett alternativ

Kommunikation i klassrummet

När jag hade jobbat i skolans värld i ett par år samarbetade jag nära en specialpedagog i en särskild undervisningsgrupp. Vi blev pedagogiska partners. Vi ville se hur vi skulle kunna utveckla vårt pedagogiska ledarskap i klassrummet. Ett par gånger i månaden observerade vi varandra. Jag har på sistone tänkt tillbaka på den perioden och insett hur mycket jag verkligen lärde mig av detta arbete. Jag blev mer och mer medveten om hur jag gjorde i klassrummet, hur lag ledde lektionerna, hur jag kommunicerade med eleverna och responsen jag fick från eleverna när jag använde olika metoder. En av de saker som jag utvecklade mest under denna tiden var hur jag kommunicerade med eleverna i klassrummet. Genom responsen och arbetet med min kollega blev jag mer och mer medveten om hur mycket kommunikation som är icke-verbal. Jag blev också medveten om hur jag påverkade vissa elever negativt genom att göra vissa saker t.ex. att sucka eller skaka på huvudet när de sa fel saker eller svävade iväg när de pratade. Det förminskar en individ och påverkar i längden självkänslan.

Fortsätt läsa Kommunikation i klassrummet