Att växla upp och höja förväntningarna

Vad är ett samhälle? Vad innebär begreppet demokrati? Vad betyder representativ demokrati? Hur styr man ett land? En by? En familj? Vad är politik? Vad är inte politik? Vad är samhällskunskap? Varför ska man överhuvudtaget lära sig samhällskunskap i skolan? Att undervisa språkintroduktionseleverna i samhällskunskap är ett äventyr. Så många frågor. Så många svar som leder till nya frågor. Vissa lektioner är som korsförhör. Tankar och funderingar far genom luften som projektiler. Mitt i korselden står jag och försöker fånga projektilerna för att sortera in dem i rätt hög, under rätt etikett. Det går inte att sortera allt. Inte för att frågorna är för många, utan för att ämnets karaktär är som det är. Det mesta hänger ihop och samverkar och påverkar i så många led att det är svårt att isolera enskilda frågor från andra. Precis som livet. Därför älskar jag att undervisa i samhällskunskap.Så har det inte alltid varit. Förr var jag väldigt styrd av mig själv och läroboken när jag skulle undervisa samhällskunskap. Ämnet, liksom läroboken, var något som var väldigt uppdelat i olika, tydligt avgränsade, avsnitt. Akademiskt tillrättalagt för att varje del av helheten ska bli översiktlig och etiketterad. Jag förstår tanken bakom detta. Det ska bli mer lätthanterligt. Man ska kunna sortera in varje företeelse på rätt plats i systemet. Jag förstår det. Man ska kunna slå upp ett ord i registret och finna det rätta sammanhanget för ordet. Praktiskt. Men tråkigt om man har det som utgångspunkt för sin undervisning.

Vändningen kom när jag skrev följande fråga på tavlan: Varför ska man läsa samhällskunskap? Först kom alla de förväntade skolsvaren. De svar som handlar om betyg och att komma in på rätt utbildning och få ett bra jobb osv. De svar som eleverna rabblar som ett mantra för att de tror att det är dessa svar skolan vill höra. Inget konstigt med det. Det är ju viktiga faktorer i tonåringars liv, men förutsägbara och tråkiga. Jag ville att de skulle titta upp, tänka till och vidga sina horisonter lite grann. Eleverna märkte att jag inte var nöjd med de svar jag fick, att jag var ute efter något annat. Till slut var det en av eleverna som frågade mig vad jag tyckte. Jag svarade att man bör läsa samhällskunskap för att inte bli lurad. Att den som saknar kunskap förmodligen kommer att bli lurad på ett eller annat sätt. Precis där och då var det något som hände. Plötsligt hade jag hela klassens fokus. Detta var något de verkligen kunde relatera till. Att alltid vara i händerna på olika myndigheter som pratar och beslutar över huvudet på en är vardag för dessa ungdomar. Att alltid gå omkring och känna sig lurad för att man inte förstår vad det är som händer och pågår och att alltid tvingas att lägga sitt öde i någon annans händer. Att aldrig ha kontroll över sitt eget liv. Helt plötslig fanns här en väldigt påtaglig anledning att lära sig något nytt.

Från den stunden vände jag på steken. Jag kommer till lektionen förberedd med vissa begrepp som jag presenterar och försöker förklara. Sen utgår vi från dessa och diskuterar någon företeelse i samhället som eleverna undrar över och försöker därifrån att bena ut hur de olika begreppen hänger ihop med den företeelsen och med varandra. Nästan alla företeelser har en eller flera samhällsvetenskapliga konsekvenser om man bara orkar reda ut frågan och följa ringarna på vattnet.

En annan effekt av detta blev också att förväntningarna höjdes. Inte bara mina förväntningar på hur avancerade diskussioner eleverna klarar av att delta i, utan även elevernas förväntningar på sig själva och på mig och hur väl jag ska lyckas reda ut och förklara för dem viktiga frågor samt hur dessa frågor kan analyseras ur ett samhällsvetenskapligt perspektiv. Win-win med andra ord. Samtidigt som nivån höjdes, blev undervisningen väldigt mycket roligare. Jag märker ett betydligt större engagemang och intresse från eleverna än vad jag gjort tidigare och jag vet att det beror på precis detta. De vill inte bli lurade. De vill kunna känna att de förstår de större sammanhang som de är en oundviklig del av. De vill kunna påverka. Och det är ju precis detta som är demokratins kärna. Att skaffa sig tillräckliga kunskaper för att kunna förstå de stora sammanhangen och därmed kunna ställa de rätta frågorna. Att kunna bilda sig en någorlunda välgrundad uppfattning om sakernas tillstånd. Att kritiskt och med relevans kunna bemöta alla dem som försöker få oss att tänka, handla och tycka på ett visst sätt.

En av mina elever, som jag kallar D, har tidigare varit ganska tyst, eftertänksam och tillbakadragen. Helt plötsligt har D börjat räcka upp handen och ge sig in i diskussioner och argumentera. D visar en helt ny sida och en nyfikenhet som jag inte sett innan. I förra veckan, när jag tittade ut över klassen såg jag D sitta med näsan i boken och med en bekymrad rynka mellan ögonen. Jag frågade varför D såg så bekymrad ut, var det något jag kanske behövde förklara? D tittade upp och ansiktet brast upp i ett stort leende.

– Nä förlåt, jag var bara helt inne i den här texten som jag vill förstå för jag tycker att samhällskunskap är jättekul.

Det leendet och den kommentaren kommer jag att leva på fram till jul. Minst.

Att diskutera

  • Hur gör vi för att väcka elevernas nyfikenhet?
  • Finns där några risker med att utgå från elevernas funderingar om livet och försöka vända dessa till att falla inom ramarna för ämnet?
  • Vilka förutsättningar krävs för att man ska våga lämna över en stor del av lektionsstyrningen till eleverna?
Share Button

One thought on “Att växla upp och höja förväntningarna”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *