Jag har skrivit om studiero i mina senaste inlägg och det kanske får vara nog nu. Men samtidigt är ju just studiero grundförutsättningen för en hållbar utbildning för eleverna och en hållbar arbetssituation för lärarna. Så här kommer ett inlägg till med samma mål i sikte: studiero.
Jag har just läst boken ”Att äga klassrummet” (Karin Boberg & Anna Sterlinger Ahlring) och glatt stulit rubriken. Vill du veta mer om författarna och boken, kan du lyssna på följande del av ”Pedagogisk Psykologi” på Youtube. I boken, som är lättläst och behändig, delas lärarens mest professionella redskap, nämligen det egna ledarskapet, in i tio olika delar. Alla är vi ledare i våra klassrum, men var ligger våra styrkor och var våra brister. Hela tiden utvecklar och förändrar vi vårt ledarskap efterhand som vi samlar erfarenheter, bygger på våra utbildningar och följer nya rön och resultat.
Ledarskapet i boken delas in i tio delar:
1.Det tydliga och konsekventa ledarskapet
2. *Det relationella ledarskapet
3. *Det personliga ledarskapet
4. Det kroppsliga ledarskapet
5. Det verbala ledarskapet
6. Det professionella ledaskapet
7. Det prestigelösa ledaskapet
8. Det lustskapande ledarskapet
9. Det vägledande ledarskapet
10. Det reflekterande ledarskapet
Framför kapitel 2 och 3 satte jag en asterisk. Det slog mig att jag har lyft fram och skrivit om de flesta ovannämnda ledarstilarna förutom de två markerade. Det relationella och det personliga ledarskapet har kommit på undantag. Inte så konstigt kanske, det är alltid lättare att ge professionella råd kring konkreta saker. Gör si eller så och förbättring infinner sig. Att tipsa om hur man bygger relationer och skapar en personlig atmosfär kan upplevas förmätet, då vi människor är så olika och var och en måste finna sitt eget sätt att möta klassrummet. Boken har dock banat väg i mina tankar och jag ska våga ge mig in på några saker.
Låt mig börja med att definiera begreppen:
Det relationella ledarskapet är förmågan att skapa kontakt med eleverna.
Det personliga ledarskapet är förmågan att vara personlig – men inte privat – med eleverna.
Visst går de två ihop men ändå inte och blir man duktig på att skilja dem åt för att förena dem vid behov, tror jag att det gynnar ens styrka som ledare och därmed klassrumsatmosfären avsevärt.
Det relationella ledarskapet är på så vis lättare att praktisera att det kan göras av alla när som helst. Bestäm dig för att visa intresse för dina elever, gå aktivt fram, låt dem skriva om sina intressen till exempel eller prata med dem om gårdagen, skratta om något kul som har hänt och – viktigt – glöm inte vad som har sagts. När jag var mindre erfaren kunde jag ibland glömma vem som hade sagt vad och sedan referera till felaktigheter. Inte bra, kan jag säga. Det utstrålar nonchalans och ointresse. Är man osäker, ska man först fråga en gång till. Är man ett-ämnes-lärare och har kanske 250-300 elever under ett läsår, rekommenderar jag att man skapar de viktiga relationerna med de eleverna som mest tenderar att störa undervisningen.
Kan man blanda in det personliga ledarskapet i det relationella är det en fördel, men då krävs det att man behärskar tekniken att vara personlig utan att vara privat, och det kan bli lite mycket att hålla reda på i början av denna professionella utvecklingsprocess. Med det menar jag att vi naturligtvis alla jämt håller på med någon typ av ledarskap – annars skulle vi inte kunna undervisa – men jag är ju ute efter den medvetna och av mig själv kontrollerade processen. Ju mer jag lär mig om mina ledarstilar, ju snabbare kan min hjärna sortera och plocka fram och kombinera ”rätt varianter”. Jag går aktivt, inte intuitivt, från ”ny lärare” till ”erfaren” till ”expert”.
Författarna till boken hävdar att ”vi människor vill bli ledda av personer som vi känner är på vår sida”, att vi då känner tillit och samhörighet. När eleverna vet vilken person som finns bakom lärarrollen, känner de mer för att följa dig än om du alltid är korrekt och opersonlig och aldrig visar vem du är. Jag tenderar att hålla med författarna för så är det ju: man får per automatik tillbaka av det man ger. Många kollegor har svårt med det personliga ledarskapet av just den anledningen att det inte är proffsigt att lämna ut för mycket av sig själv. Jag instämmer till fullo men är du skicklig på att lämna ut lagom mycket om dig, blir det din vinst.
Ett exempel som illustrerar:
Jag och familjen hade för några år sedan två katter. En tredje hemlös katt ville också gärna flytta in. Alla jublade ja, förutom en familjemedlem (där får ni gissa:). Efter ett smärre, konfliktfyllt atomkrig och sedan diplomatisk övertalning (”snälla, snälla, snälla…”) flyttade katten in.
Med mina elever pratar jag gärna om djur (det funkar ofta bra för mig i det relationella och personliga ledarskapet) och nämner då även den lilla storyn om hur katt nummer 3 kom till oss. Men jag nämner ALDRIG den föregående konfliktsituationen. Således personligt men inte privat.
Att diskutera:
- Hur gör du för att skapa hållbara relationer till eleverna som gynnar studieron?
- Hur definierar du dig själv i olika ledarroller, speciellt i den relationella och personliga ledarrollen?
Lärare i tyska och engelska på Naverlönnskolan.