Älskade, hatade Snapchat

Är Snapchat något som kontrollerar våra barn och ungdomar, som gör dem beroende av mobilen och stjäl deras fokus i vardagen? Eller är det en positiv mötesplats, som vi vuxna ännu inte begriper och ser vikten av? Jag måste erkänna att jag pendlar mellan att hata det, älska det och tillbaka till att hata det från en dag till en annan. Ja, ibland flera gånger om dagen.

Första gången jag hörde talas om Snapchat var på BETT-mässan i London 2014. På ett av spåren jag deltog i fick vi ett antal loggor från sociala medier. Jag tyckte jag hade koll, men den gula med spöket, var ny. Jag blev nyfiken och laddade ner den. Jag undervisade då  i två femmor, så när jag kom hem kollade jag läget i klasserna. Var detta något de använde? Vad jag kan komma ihåg var det bara några stycken som använde det. Ett par månader senare upplevde jag att alla elever hade Snapchat och jag började se det som en möjlighet att kommunicera med eleverna som kanske inte armbågade sig fram i klassrummet. En dag var det någon som skickade en fråga om en skoluppgift. Jag uppmuntrade detta och fler och fler skickade saker som gällde lärande. Eleverna verkade uppskatta den snabba kommunikationen. Jag upplevde Snapchat som något positivt.

Detta ändrades direkt när jag började undervisa på högstadiet. Här var Snapchat överallt. Tydligen fanns det någon outtalad regel om att man var tvungen att svara inom 5 min. Jag har alltid försökt se fördelar med mobiltelefoner i undervisningen och försökt ge eleverna förtroendet att använda dem som ett verktyg. Jag upplevde att eleverna inte förvaltade förtroendet och att Snapchat styrde deras liv. Plötsligt gick jag från att vara Snapchat/mobilpositiv till att bli mobilnegativ. Jag började samla in telefonerna. Jag förstod inte heller hur de använde Snapchat. I mina ögon handlade det mest om att skicka en massa omotiverade tramsbilder, golv, kaninöron etc. När vi inte förstår blir det ju lätt så att vi vill begränsa och förbjuda. Jag hatade Snapchat och tappade intresset.

 

Förra hösten fick jag två nya klasser, fyror. En dag var det någon som såg ikonen i min telefon och blev lite imponerad av att tant hade snap. Några av de lite mer tysta eleverna började ta kontakt och det blev en plattform för att lära känna varandra. Fördelarna dök upp igen. När vi skulle ha övernattning och jag kom till parkeringen med fler kassar än jag kunde bära skickade jag ut ett snap och fick svar direkt. Två minuter senare stod bärhjälpen där. Snabb kommunikation. Jag berättade om hur tidigare elever använt Snapchat för att fråga om läxor eller skicka bilder på spännande saker de lärde sig på fritiden. Vi skapade en grupp. Jag älskade snap!

Att skicka meddelande till sin lärare och att skicka i en grupp är två helt olika saker fick jag erfara. Jag var inte beredd på att man skrev kränkningar till varandra när man bråkat om något. Och detta på min fritid. Det var ju jag som skapat gruppen och jag kände att jag var skyldig att ingripa. Ville jag ens se detta?  Var går gränsen för när det är mitt ansvar och när är det föräldrarnas? Fast det var ju inga föräldrar i gruppen. Visste de vad deras barn skrev? När väger negativt över positivt? Visst skapade gruppen gemenskap och engagemang, men… Jag hatade snap!

Då kom en liten video som förändrade allt igen. Två tjejer satt på eftermiddagen och gjorde en läxa i matte. De skickade en bild på en uppgift och frågade hur man skulle göra. Jag skickade tillbaka. – Hur långt kom ni? Vad fattar ni? Tjejerna skickade då en film på hur de gjorde och var det blev stopp. Jag spelade in en liten ledtråd i en video, Det tog mig en halv minut och jag skrev på servetten som låg bredvid mig. Två glada tjejer skickade tummen upp. Vilka möjligheter!

Vart vill jag komma med detta? Jag tycker det är viktigt att vi diskuterar sociala medier och hur de används. Själv är jag av åsikten att förbud sällan fungerar. Jag vill därför hellre vara en positiv förebild och visa på möjligheter, men också ta den uppfostrande biten. Vad är okej och vad är inte. Jag tycker vi sviker ungdomarna när vi bara lämnar dem att själva uppfostra varandra på sociala medier. Hur ska våra ungdomar kunna lära sig att hantera etikett och begränsa hur mycket tid mobilen får ta om vi inte är positiva förebilder. Vi måste få dem att se nyttan av verktyget inte bara leken med det. Men visst ser jag också nackdelar. Snapchat är rekommenderat från 12 år. Är barn mogna innan det? Alla har inte sociala medier och det finns en risk för känsla av utanförskap när man som lärare skapar en grupp och alla inte har tillgång. Ska vi som lärare verkligen offra vår fritid på det här. Är vi aldrig lediga?

Vad tycker jag? Tar det min fritid? Någon enstaka gång ja, men jag har också varit tydlig med att jag inte lovar att svara inom någon viss tid. Det är en chansning att skicka till mig. Ibland kan jag svara direkt, ibland tittar jag inte på mobilen på timmar. Jag kommer säker att ändra mig tusen gånger till, men just nu gillar jag Snapchat!

Att diskutera:

  • Ska vi använda sociala medier som Snapchat i skolan?
  • Vilka möjligheter ser du?
  • Vilka risker/ hinder?
Share Button

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *