Silence, please!

Under min tid på lärarutbildningen fick vi studenter ofta höra att ett tyst klassrum inte var något eftersträvansvärt. Ett klassrum där det pratades associerades däremot med många positivt laddade resonemang: Ett klassrum där eleverna fick prata signalerade att läraren hade en positiv elevsyn, att hen såg sina elever som kommunikativa varelser som var aktiva i sitt lärande, att kunskap var något som varje elev konstruerade, att alla ämnen var kommunikationsämnen, att det var ett flerstämmigt klassrum, och pratet beskrevs som ett kreativt surr. Man skulle möblera klassrummen så att det uppmuntrade till prat elever emellan (t.ex. så att de satt vända mot varann i smågrupper). Ett tyst klassrum associerades tvärtom med negativa resonemang: en auktoritär ledarstil, förmedlingspedagogik, gammaldags värderingar och metoder, en negativ syn på eleverna som passiva mottagare av information, och så vidare. Den bilden hade jag med mig ut de första åren av min lärarbana, men sedan dess har åren gått och jag har gjort mig egna erfarenheter och idag delar jag den inte längre.

Fortsätt läsa Silence, please!