Under ett föräldramöte räckte en förälder upp handen och frågade: “Hur kan vi som föräldrar hjälpa er i skolan?” Frågan har malt i mitt huvud sedan dess. Ja, vad kan en förälder göra för att stötta oss lärare för att i sin tur hjälpa deras barn bättre i skolan? Jag har engagerade föräldrar i min klass och ville ta frågan på största allvar. Här är så långt jag kommit sedan frågan ställdes.
I Skolverkets stödmaterial Skolan och hemmet – exempel och forskning om lärares samarbete med elevernas vårdnadshavare diskuteras olika aspekter kring samarbetet mellan skola och hem. Bland annat kan man läsa om två förhållningssätt. Isärhållandets princip som lyfter fram ett synsätt där hemmet ska tillgodose barnets primära behov och skolan ska vara en plats för social och intellektuell utveckling. Ett annat synsätt är partnerskapsprincipen som förenklat bygger på brobyggande och samarbete.
Jag funderade på hur min kommunikationen sett ut tidigare med vårdnadshavare och vilka konkreta resultat denna kommunikation haft för utfall för eleven. Även om jag och vårdnadshavarna har en snarlik bild av hur deras barn är och fungerar i skolans värld är det näst intill omöjligt att nå en samsyn bara genom att prata med varandra. Genom att lyssna på föräldrarnas perspektiv både under föräldramöten och i individuella samtal förstärktes min uppfattning om att vi har olika uppfattningar om hur verkligheten egentligen ser ut här på skolan. Det är ju inte så konstigt om isärhållandets principer är det som får råda. Var får då föräldrarna sin bild av skolan från? Utifrån föräldrars perspektiv är deras barn den primära informationskällan som bidrar till förälderns bild av skolan. Om så är fallet blir skolan sekundär källa och lägg där till förälderns personliga erfarenhet från sin egen skolgång samt bilden av skolan som ett fenomen sett utifrån t ex hur media framställer skolan i stort. Vi får inte glömma att även läraren har kunskapsluckor kring sina elever och den värld de lever i utanför skolans väggar. Har vi nytta av att täppa till några av dessa luckor i vår strävan att hjälpa våra elever bättre?
I min planering var partnersprincipen den rätta vägen att gå. Isärhållandets princip låter i mina öron som något som idag har blivit förlegat. Jag valde att särskilt lägga fokus på att bjuda in föräldrarna i skolans verklighet. Om jag vet hur det är förstår jag bättre fick bli den devis som la grunden till planeringen. Jag ville visa hur undervisningen ser ut, vilka förväntningar som ställs på eleverna och hur elever fungerar utifrån dessa områden.
Min första idé handlade om att skapa större förståelse för föräldrarna när det gäller elevernas ämnen i skolan. Jag ville också att föräldrarna fick dessa ämnen förklarade av eleverna utifrån deras perspektiv istället för av undervisande lärares. Den primära informationskällan ,förälderns eget barn, tillsammans med andra ungdomars perspektiv. Under ett föräldramöte fick därför olika grupper av elever i klassen positionera sig i ett antal klassrum och presentera för föräldrarna sitt ämne. Lärarna bidrog med upplägg i sina ämnen under förberedelsen. På detta sätt blev det skarp läge för eleverna och en trevlig stund med föräldrarna med möjlighet att ställa frågor till sina ungdomar.
Nästa plan handlade om att bjuda in föräldrarna under en del av sina barns skoldag. Vid tre tillfällen erbjöd jag föräldrarna att hälsa på under en förmiddag. Jag valde måndagsmorgnarna då vi i klassen har mentorstid följt av engelska. Efter lektionerna samlade jag föräldrarna för en kort pratstund. Dessa tillfällen hade kunnat bli en blogg i sig.
Mer än hälften av mina elevers vårdnadshavare hade möjlighet att komma till skolan men jag var inte nöjd där. Jag funderade på om det fanns ett sätt att bjuda in föräldrarna i sitt barns skolverklighet utan att föräldrarna fysiskt var på plats. En kväll samlades klassen med mig online. Med pandemins distansundervisning i bakhuvudet skapade jag ett lektionsupplägg där jag och eleverna träffades på Google Meet för att arbeta med en svenskuppgift. Föräldrarna fick en inbjudan att sitta med som betraktare. Fördelarna var att föräldrarna fick en inblick i vad deras barn gör i svenska, hur jag lägger upp mina lektioner och samspelar med deras barn men även hur deras barn arbetar och samspelar med mig och andra i klassen. Och inte att förglömma… Majoriteten av eleverna tyckte det var kul och annorlunda. Särskilt med ett avslutande Kahoot som en av eleverna föreslog i slutet av “lektionen”. Veckan därpå ville flera elever göra om tillfället till denna trötta men nöjda lärares glädje och fruktan. Det tog lite tid att förklara varför det under detta arbetsområde fick bli en engångsföreteelse.
Sist denna termin är tanken att vi mentorer kommer anordna en kväll med festligheter utomhus för oss mentorer, elever och föräldrar. Kanske kan detta rama in mitt försök att arbeta inom partnerskapsprincipen för detta läsår. Ibland kanske man bara ska ha kul tillsammans.
Att öka kontakten mellan skolan och hemmet kan ha sina fördelar men även medaljen har en baksida. Låt oss vara ärliga. Om du väljer att öppna upp skolans dörrar och fönster på vid gavel på det sätt jag valt att göra kan det innebära att du behöver arbeta mer. Åtminstone initialt. Men om vi vänder på det riskerar vi lärare att arbeta betydligt mer just på grund av att vi lärare och föräldrar krockar i varandras olika verkligheter. Jag har bjudit in och gjort min och mina elevers vardag lite öppnare för föräldrarna. Samtidigt har upplägget gett mig en möjlighet till fler individuella samtal med föräldrar där både relationsbarriärer och förutfattade meningar från båda håll helt enkelt inte finns på samma sätt längre. Det är det värt.
Att diskutera:
Vilken syn på samarbete mellan hem och skola präglas du av i din yrkesroll?
Hur bygger du broar mellan hemmet och skolan?
