I drygt ett år har verksamheten Studion varit igång på Spångholmsskolan. Här arbetar jag tillsammans med en lärarkollega, Tobias, i två mindre klassrum med elever som skolan behövde erbjuda ett alternativ för.

Under höstterminen 2015 hade EHT och dåvarande rektor identifierat en handfull elever, som på ett eller annat sätt inte hade en fungerande skolgång. Två av dessa var hemmasittare, två hade egna assistenter och undervisades  enskilt. Förutom dessa elever fanns det ytterligare några elever som inte gick till skolan under långa perioder eller vars skolnärvaro var väldigt sporadisk.  Mot denna bakgrund föddes idén om en verksamhet i skolan som kunde kunna möta dessa elever på ett annat sätt, flexibelt och individuellt.

Man kan tycka att det ska väl kunna göras inom ramen för det vanliga, med stöd av EHT:s kompetens, men det går inte alltid. Ibland har det gått för långt. Det är dessa ärenden som Studion initialt arbetade med och till viss del fortfarande gör.

Första steget i att utveckla verksamheten var en lämplig lokal. Skolans klassrum var redan upptagna och de få grupprum som finns ligger i studiehallar, med full insyn. Dessutom finns det fem klassrum kopplade till varje studiehall, vilket ger ett konstant flöde av människor och intryck. Detta ger inte förutsättningar att skapa en lugn miljö för att komma tillbaka till skolan. Valet föll på två rum som ligger relativt centralt på skolan, med ingång från rasthallen. Det var från början två mindre rum, som byggdes ihop med en dörr. Rummen utrustades med varsin whiteboardtavla, bänkar med en ljuddämpande yta, samt skärmar att använda vid behov (det finns alltid några sådana platser tillgängliga).

Andra steget var att rekrytera någon som kunde jobba i verksamheten (jag arbetade då som specialpedagog på skolan och var inte tillgänglig). Tobias anställdes och var den som skulle starta upp Studion, sätta ramarna. Jag kopplades till verksamheten inför detta läsår.

Tredje steget var att komma igång med arbetet med eleverna. Till en början rörde det sig om att arbeta tillbaka två elever till skolan samt heldagsskola med ytterligare två. Utifrån individuella möten med elever och vårdnadshavare, gjordes individuella skoldagar. I vissa fall innebar de första mötena att vi träffades hemma hos familjen och att vi hämtade eleven och följdes åt till skolan.

Då det gäller arbete med hemmasittare (ett separat inlägg om detta arbete kommer) är det viktigt att det görs på ett sätt som värnar om individen och familjen. Det är en rättighet (och föräldrar har en skyldighet att se till att deras barn kommer till skolan) att gå i skolan och ibland måste skolan hitta lösningar som kanske kostar en hel del pengar, tid och kunnande. Men jag tror, nej jag är övertygad om att det är värt det i längden. Ur individ – och familjeperspektivet är vinsterna uppenbara. Dessa elever kan på sikt lyckas igen. De elever jag mött som stannat hemma från skolan ser det själva som ett misslyckande och det gör deras föräldrar också. Det blir en ond spiral, som blir till en vana och ett enkelt val, då de märker att de kommer längre och längre från sina klasskamrater. Därmed blir pressen och stressen en viktig faktor för att lyckas med en tillbakaslussning till skolan.

Målet är alltid att de elever som är kopplade till vår verksamhet ska gå tillbaka till sina vanliga klasser. Hur detta går till är ytterst individuellt och sker hela tiden i ett nära samarbete med både elev, vårdnadshavare, mentor och EHT. Vår erfarenhet är att det alltid kommer ett bakslag, men dessa kan man som individ gå igenom tillsammans med någon annan; man är inte ensam.

Var är vi idag? Under året som gått har fyra elever som varit hemmasittare börjat gå i skolan, en av dessa går numera i central undervisningsgrupp i kommunen. De tre övriga går alltmer i sina ordinarie klasser. Vi arbetar med ytterligare två elever som varit på gränsen till att stanna hemma. Dessutom arbetar vi inom ramen för verksamheten, med särskilt stöd för elever i åk 7-9, både med grupper och enskilda elever.

Att diskutera

1. Hur arbetar ni med elever som har en oroande skolfrånvaro?
2. Hur ser ni på er skola på att man under perioder arbetar utanför klassrummet?
3. Kan man koppla samman detta med tanken om inkludering eller är det omöjligt?