Vägen mot kollegialt lärande

2014 påbörjades arbetet mot ökat kollegialt lärande på NFU, med syftet att öka samsynen på hur vi ska bedöma elevernas arbete. En förväntad spin-off–effekt var att detta dessutom skulle generera en större öppenhet i kollegiet, med en kultur där vi lättare skulle kunna dra lärdom av varandras erfarenheter och tankar.

Vid den här tiden präglades NFU till viss del av en kultur där varje lärare var sin egen borg. Många ville gärna utveckla sin undervisning, men helst inte under inflytande av någon annan. Åtminstone inte utifrån ramar som var uppställda av någon annan. Samtidigt var där en del lärare som verkligen ville utveckla sin undervisning i samarbete med andra, för att sträva mot ett gemensamt mål som ett kollektiv. Detta gjorde att vi hade små öar av kollegialt samarbete och lärande i en sjö av solitärer. Egentligen är detta inte så konstigt, då NFU är en liten skola och många lärare är ensamma om att undervisa i sina ämnen. Men, detta gjorde att det var svårt att få en del kollegor att arbeta med synligt lärande trots att detta ingick i ett kommunalt helhetsgrepp på skolorna i Svedala kommun. Det fanns ett motstånd mot denna typ av förändringar och det gjorde att en del begrepp, som synligt lärande, BFL och formativ bedömning nästan blev tabubelagda. Kanske kändes detta som alltför hård toppstyrning mot mål som inte var förankrade hos dem som skulle utföra det.

Så hur skulle vi göra för att lyckas vända denna kultur som faktiskt gjorde skolutveckling svårgenomförbar? Där var en grupp lärare, bl.a. förstelärarna, som, tillsammans med rektor, försökte komma fram till ett sätt att kunna utveckla det pedagogiska arbetet på ett smidigt sätt där vi kunde få med oss hela kollegiet. Eftersom uttrycket formativ bedömning var så värdeladdat hos många, så bestämde vi att vi i stället skulle prata om bedömning. Bara bedömning. Hur vi bedömer och vad vi bedömer, med syftet att alla ska lyckas. För att kunna få med oss kollegiet var det tvunget att det vi ville prata om skulle kännas relevant för den enskilde läraren. Därför utgick vi från svårigheterna med att få samstämmighet i hur vi bedömer elevernas arbete. Detta är ju något som gäller samtliga lärare och som alla tycker är viktigt.

Vid terminsstarten våren 2015 presenterade vi ett litet case om bedömning när hela kollegiet var samlat. Caset diskuterades först i storgrupp och sen i smågrupper. Det blev väldigt tydligt för alla att det var svårt att finna enighet i hur vi bedömer. Men det visade samtidigt hur viktigt det är med samsyn. Hur ska man egentligen tolka värdeorden i läroplanen? Med detta case lyckades vi väcka intresset hos de flesta av kollegorna och vår tanke var att steg för steg guida kollegiet mot samma mål. Det var viktigt för oss att alla skulle känna delaktighet, så om vi ville få alla med på banan, kunde vi inte presentera ett förutbestämt material som alla skulle ta del av. Det var väldigt viktigt att man själv skulle få välja en ingång som kändes angelägen.

Vi kom fram till att en möjlig väg att gå kunde vara litteraturseminarier. Men, det skulle vara ett stort utbud av relevant läsning. Vi sammanställde en litteraturlista med valbar litteratur och presenterade denna för kollegiet. Samtliga böcker behandlade bedömning på ett eller annat sätt. Vi lät också kollegorna komma med egna förslag på passande litteratur som var lämpad för ämnet. Dessa böcker lades till på listan och sen fick alla välja en eller två böcker som beställdes hem för inläsning.

Under våren 2015 fick alla ut sina böcker för inläsning. På studiedagen hade vi sedan diskussionscirklar där vi skulle presentera innehållet för varandra. Vad är användbart? Vilka fördelar kan jag se? Vilka svårigheter/hinder finns? Diskussionerna utmynnade i delade dokument där samtliga kunde ta del av allas diskussioner. Mycket handlade om ökad digitalisering i kurserna, matriser för att enkelt kunna följa kunskapsprogression, formativ bedömning och hur man kan använda Google Classroom på ett smidigt sätt. Många såg även elevernas språkliga begränsningar som ett stort hinder. Hur skulle vi kunna komma till rätta med detta? Den övergripande ingången var ändå vikten av likvärdig bedömning.

Under hösten 2015 fortsatte vi på samma tema och med samma arbetssätt. Nu hade alla läst ytterligare en bok som man blev intresserad av under vårens bokcirklar. Precis som under våren skulle alla redogöra för vilken bok vi hade läst. Vad som tillkom nu var att alla skulle redogöra för något lektionsmoment som var planerat eller genomfört utifrån den litteratur vi läst och sedan analysera resultatet. Resultatet var mestadels positivt.

Arbetet fortsatte under våren 2016 och lärdomarna skrevs in i programplaneringarna. Kollegor började samarbeta i högre grad för att säkerställa kvaliteten på undervisningen och för att kunna dra lärdom av varandras erfarenheter. Nu började två linjer att skönjas i vårt kollegiala arbete om bedömning. Den ena handlade om bedömning och bedömningssituationer generellt och den andra drog åt ett mer språkutvecklande arbetssätt för att kunna göra likvärdig bedömningar.

Hösten 2016 hade vi ännu ett bokseminarie där de flesta nu självmant hade valt litteratur om språkutvecklande arbetssätt. En pedagogisk ledningsgrupp hade bildats, bestående av förstelärarna och arbetslagsledare samt rektor och biträdande rektor. I denna grupp bestämdes att utvecklingsområdet framöver ska vara språkutveckling. Fortfarande med syftet att kunna säkerställa likvärdiga bedömningar. De flesta kollegorna har redan kommit fram till att det är inom detta område krutet bör spillas, så beslutet var inte särskilt svårt att fatta. Dessutom ska samtliga lärare göra lektionsobservationer hos varandra för att kunna hjälpa och lära av varandra.

Nu är vi inne på våren 2017 och i mars ska lektionsobservationerna vara genomförda. Alla kollegor ska ha genomfört minst en lektionsobservation och samtliga ska ha blivit observerade av minst en kollega. Observationerna planeras mellan de kollegor som beslutat att besöka varandra. Många utgår från skolverkets observationsschema och väljer en eller ett par punkter att titta på.

Att få till en sådan här förändring tar tid och det måste få ta sin tid. För att lyckas måste man få alla med sig. Då måste också alla känna att förändringen är relevant. Annars kommer man att möta motstånd och sannolikheten att man ska misslyckas ökar därmed markant. Man måste hålla fast vid den linje man tror på och visa att det här inte bara är en trend som blåser över. Därför måste man noggrant välja vad som ska prioriteras. Det går inte att genomföra alla idéer på en gång.

Att diskutera

  • Hur viktigt är det att alltid vänta in kollegiet om man vill genomföra en förändring?
  • Måste alla vara delaktiga eller går det att utveckla verksamheten ändå?
  • Hur förhåller man sig till de som inte vill?

En reaktion på “Vägen mot kollegialt lärande”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *