Våga att våga

Hur jobbar jag för att få eleverna att våga, våga försöka, våga misslyckas för att lyckas? I mitt yrke som språklärare har jag genom åren mött många elever som inte vågar försöka prova på nya saker av rädsla för att göra fel. Det knyter sig så snart något ska produceras i tal eller i skrift. Hur ska de kunna komma vidare och utvecklas i ett språk om de inte kan kommunicera – utbyta information med andra människor i tal eller i skrift? Jag har funderat mycket över detta och insett att en av mina stora uppgifter i klassrummet är att skapa en miljö där det är tillåtet att pröva sig fram, tillåtet att få göra fel precis som små barn gör när de lär sig prata. Skillnaden är att mina elever är äldre och mycket mer medvetna om – och påverkade av – vad andra tycker och tänker.

För ett par veckor sedan fick vi in en ny elev i klassrummet. Vi har haft tyska i en termin och har jobbat stenhårt med att våga, att chansa och att försöka. De är jätteduktiga och bjuder verkligen på sig själva. Jag bad eleverna att samtidigt, när jag räknat till tre berätta för den nya eleven vad som är allra viktigast i klassrummet när man lär sig ett språk. Jag höll upp handen, 1-2-3! På en given signal hör jag alla ropa – ”VÅGA!” Wow, vilken känsla. De är med på banan.

Vad gör vi då i klassrummet? Ja, jag använder vi, det är ju inte eleverna och jag, jag och de, det är ju vi. För mig handlar det mycket om att skapa en lagkänsla, en tillhörighet och att bjuda på mig själv. Jag kan inte förvänta mig att eleverna spexar och spelar teater om inte jag är villig att sänka min gard och bjuda på mig själv. Det ska vara roligt att lära sig ett språk och ska vi lyckas få fram det vi vill ha sagt i tal och skrift så måste vi våga testa oss fram med hjälp av de ord vi kan.

När jag jobbar i klassrummet behöver eleverna sällan räcka upp handen. Jag har deras namn i en skål och drar namnet på den som muntligt ska leverara något. En del tycker ibland att detta är jobbigt, men då har vi infört livlinan, dvs. du kan alltid fråga en kompis om hjälp. I tyskan säger eleverna helt enkelt ”Hilfe, bitte!” (hjälp tack) och tittar sig omkring. De elever som kan hjälpa till nickar och den elev som ber om hjälp, frågar någon av de som nickar. Det fungerar jättebra. Jag har märkt att en del osäkra elever slappnar av allt mer när de vet att de alltid har en backup och att de vågar testa sig fram allt mer när det inte sätts någon större press.

Under min tid vid universitetet i Tübingen hade jag en lärare som påpekade vikten av att prova sig fram och våga när vi lär oss ett nytt språk. Hans devis var: Ich liebe meine Fehler (jag älskar mina fel) och detta har jag tagit till mig och gör alltid mitt yttersta för att förmedla detta till mina elever med en förklaring till varför vi ska uppskatta vårt fel vid språkinlärning

Att diskutera:

  1. Hur jobbar vi för att skapa ett språkklassrum där eleverna tar för sig?
  2. Hur får vi våra elever att våga försöka?
  3. Varför måste vi få göra fel?
  4. Är det fusk att hjälpa varandra?

 

Share Button

2 reaktioner på ”Våga att våga”

  1. Mkt bra tankar det här ska jag lyfta på min arbetsplats.
    I min klass har vi satt upp ordet “misslyckas” men delat på ordet i två. Vi konstaterade att miss kommer först och lyckas är förhoppningsvis vad vi kommer ut med.
    Några kan säga;
    – miss, miss, miss…lyckas!

    Vi härmar inte heller varandra utan vi “inspireras”.

Lämna ett svar till therees Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *