I den lilla skolvardagen är vi med och skapar något som vi oftast inte får ta del av nämligen ”Hur gick det sedan” i elevernas vuxna liv? Det hade ju varit lättare om man hade varit arkitekt, ingenjör eller snickare och kunnat visa att       ”Det där huset har jag varit med om att skapa”!

Men i mötet varje dag  med våra elever är vi ju med om ett bygge genom vårt förhållningssätt gentemot varje elev och hur vi väljer att undervisa, utmana och medvetandegöra dem om sin lärandeprocess.

I somras fick jag dock ta del av ett ”bygge”. Under familjens USA-resa träffade jag en före detta elev. Vi är vänner på Facebook sedan några år efter att han kontaktat mig där. Som min elev var han  helt inställd på att bli skådespelare. Beverly Hills 90210 hette favoritserien som han levde sig in så till den milda grad att han ibland trodde att han var en av huvudrollsinnehavarna, Jason Priestly. Hans frånvaro av jantetänk gjorde ibland skoldagen komplicerad när det gällde att smälta in i gruppen.

Då som nu använde jag ofta musik, drama och teater som metod i undervisningen. Under denna period var jag själv med i Studioteaterns uppsättning av Cabarét på min fritid vilket naturligtvis också influerade lektionsinnehållet och eleverna fick t ex följa med och se föreställningen i Bulltoftahangaren i Malmö. Jag fick nu veta att han hittat teaterprogrammet vid en flytt för några år sedan och fick då inspirationen att leta upp mig på Facebook.

När vi först fick kontakt undrade jag naturligtvis hur det gått med skådespelardrömmarna. Då bodde han i L. A och jobbade som skådis, men mest som producent, hade gått filmutbildning på Universal Studios och levde sin dröm! 🙂  I somras träffades vi i Las Vegas där han nu bor efter att ha vidareutbildat sig till pilot! Han var på väg att bränna ut sig i filmbranschen, arbetsnarkomanen personifierad. Istället förverkligade han ännu en barndomsdröm!

Det blev ett spännande och gripande möte att ses i verkligheten efter 22 år. Jag träffade en oerhört klok och driven man med chilenskt ursprung, uppvuxen  i Sverige och Mexico (på grund av pappans jobb), en världsmedborgare som omfamnat USA, möjligheternas land. Med sin enorma entreprenöriella  förmåga, van att bevisa att han alltid måste vara lite bättre än alla andra för att lyckas, höll han på att klättra i graderna inom det flygbolag där han nu är anställd. Jag undrar hur han ser på vår tid tillsammans i Lund och får en feedback som heter duga och gör mig djupt rörd. Den  handlar bland annat om att bli sedd, bekräftad och utmanad, och om glädjen att gå till skolan där en skoldag tidigare känts som en evighet.

Det är viktigt att påminna sig  om den betydelse vi har för elevernas framtid, att vi ger dem  förutsättningar att bli goda demokratiska medborgare i ”samhällsbygget” .

Även om de goda exemplen inte får lika stor plats i medias bild av skolan, så vet vi att de finns där, och att vi funnits där och att vi har varit med och skapat förutsättningar för elevernas framtida liv.

Tyvärr är det ju många som lämnar läraryrket nu. Per Kedland  har fått stor uppmärksamhet genom sin artikel i Svenska Dagbladet Jag är läraren som gett upp!

En uppmärksammad replik Jag är läraren som inte givit upp kom några dagar senare  från  Fredrik Adolphson  

Även Ann Pettersson, lärare sedan mer än 40 år, har kommenterat Kedlands artikel 

Om jag skulle välja rubrik på min lärargärning får det bli ”Jag är läraren som gör skillnad!”

Att diskutera

• Hur vill du fortsätta den oavslutade rubriken  ”Jag är läraren som……………….”?
• Och vad skulle din artikel handla om utifrån dina tankar runt din lärarroll?