Alla elever i skolan är inte alltid motiverade att lära eller så tycker de att något är för lätt eller för svårt. För ett tag sedan hörde jag: “Nej det kan jag inte, det är svårt, jag kan inte” från en av mina elever och såg andra som ständig vässade pennan eller gick runt och inte fick arbetsro när vi hade matematik. Eftersom vi ibland har förmånen att vara två pedagoger under matematik- och svensklektionerna började vi fundera på hur vi skulle arbeta för att stödja de elever som både tycker det är för svårt och uttrycker det, och de elever som inte vill visa att de tycker det är svårt eller för lätt och istället stökar runt för att ”slippa” arbeta. Vi har kommit en bit på vägen och jag kan se en skillnad hos eleverna nu från tidigare, framför allt de som hittade sin inspiration och började arbeta för att nå ett mål. När jag reflekterar över varför vi ser en förbättring är det vissa områden som jag tror har stor betydelse för att utvecklingen ska bli positiv för eleverna och deras kunskapsinhämtande.

Varför ska vi lära oss detta?

Än så länge är mina elever så unga att de inte uttalat frågan men jag tror att en del av dem faktiskt inte riktigt vet vad det de lär sig i skolan ska vara bra för. Barn behöver naturligtvis lära sig läsa och räkna, visa hänsyn och vara snälla mot varandra och det kan för de yngre eleverna vara svårt att förstå varför det är så viktigt, de vill bara leka eller göra det som de tycker är roligt. Hur kan vi motivera dem att vilja lära? Jag har läst James Nottinghams böcker; Uppmuntra lärande och Utmanande undervisning i klassrummet och reflekterar över hans sätt att bemöta elever.

James Nottingham poängterar att det gäller att lära ut till elever hur de lär sig istället för faktakunskaper som de inte förstår meningen med. Eleverna behöver få en bred repertoar av inlärningsförmågor, vilja och beredskap att undersöka och hitta på nya saker och ha förutsättningar för att fatta kloka beslut. De behöver få klara och konkreta mål som de ska arbeta mot och veta vart de är på väg i sin kunskap.  Lyckas vi i skolan med det tror jag inte vi kommer att få ovanstående fråga, utan eleverna vet vad de ska lära och varför. Elevernas utbildning behöver luta sig mot FFK enligt Nottingham. FFK består av tre områden nämligen: förhållningssätt, färdigheter och kunskap. Förhållningssättet till utbildning och kunskap ska vara positiv inställning till lärande, nyfikenhet och envishet att lära nytt. Färdigheterna består i förmågor att göra vad som krävs för att förstå och kunna se sammanhang i olika frågor. Kunskapen är information om bland annat begrepp och teorier.

Stärk elevernas självkänsla

Självkänslan kan vi inte ge till våra elever bara genom att säga att de är duktiga. Vi måste ge dem förutsättningar för att kunna skaffa sig kunskap och självkänsla på egen hand genom att få dem att värdera lärandet och uppskatta sin ansträngning som de gör när de lär sig nya saker. Vi i skolan ska inte skydda eleverna från utmaningar eller hinder i sitt lärande vi ska hjälpa dem och stötta dem så att de kommer vidare i kunskapsinhämtandet. Många av våra elever upplever dock att det är för svårt och saknar lite av den uthålligheten som krävs för att höja kunskaper och självkänsla. De är ”lustbarn” som vill ha tillfredsställelse snabbt och uppgifter som de snabbt blir klara med så att de kan fortsätta med nya uppgifter. Det gör att jag som lärare ständigt behöver producera material som de snabbt arbetar igenom eller i värsta fall tycker är tråkigt och inte lär sig så mycket av. Att då använda Nottinghams modell kring gropen kan vara ett sätt att få eleverna mer aktiva och få dem att förstå att det är genom kognitiva konflikter och arbete med att bygga upp förståelse för olika fenomen som de utvecklar sitt lärande.  Eleverna självkänsla hänger inte bara ihop med om de har varit eller är framgångsrika, den är beroende av hur de upplever att de kan klara motgångar och eventuella misslyckanden och känna att det genom dessa eventuella misslyckanden lär sig olika saker som är bra inför framtiden. Det hänger också ihop med om de är uthålliga och kan arbeta sig igenom en uppgift trots att den upplevs som svår vid första anblicken. För att få dem dit är det viktigt att vi ger dem beröm för deras ansträngningar och hårda arbete och inte för hur slutresultatet ser ut. Nottinghams utmaningsmodell eller gropen som han även kallar den består av fyra steg. Det första är att det börjar med ett begrepp eller en generell idé. I steg två skapas en kognitiv konflikt då minst två åsikter står i konflikt med varandra. Steg tre är att bygga upp förståelse tillsammans med andra för fenomenet och komma fram till ett bättre svar och steg fyra att reflektera kring de tidigare stegen i processen och se vilka strategier som kan vara användbara i framtiden.

Med detta i tankarna lade vi upp undervisningen för eleverna.

Arbetet i gruppen

Vi börjar med att de lektioner vi har möjlighet dela gruppen i färre elever eller ibland några elever enskilt eller i par. Grupperna är inte statiska utan ändras mellan gångerna så att det både är elever som behöver utmanas och elever som behöver stöd i båda grupperna. Vi har genomgångar på båda ställena och ibland har vi en stor genomgång med alla och sedan får några följa med till ett grupprum och få genomgången en gång till av en pedagog eller av en kompis innan vi startar med mer enskilt arbete i bok eller med andra uppgifter. De allra flesta elever blir lugnare och kan koncentrera sig bättre när de kommer i en grupp med färre elever och vi pedagoger har möjlighet att stötta dem på ett helt annat sätt. Vi bygger tal konkret och visar med olika materiel hur matematiken är uppbyggd. Vi hjälper eleverna med olika tankestrategier som kan underlätta deras tänkande och utveckla tanken vidare. Ibland har jag suttit och varit deras ”hjälptanke” – hur de kan tänka när de möter något de upplever som svårt och sen backat för att höra dem själva förklara högt för sig hur de tänker för att till sist vara så säkra att de som en elev sa – bara gör det utan att behöva tänka så mycket jag kan det ändå. De förklarar ofta för varandra och jag som pedagog utmanar dem att vidareutveckla sina tankar så att de fördjupar sin kunskap. Vi har även haft lektioner där vi med de som upplever att de inte kan, får genomgången innan den övriga gruppen haft genomgång på området. När sen alla får genomgången kan eleverna känna att de kan och förklarar för andra hur de tänker och vad som är viktigt. Det stärker dem i sin självkänsla och de andra eleverna ger dem positiv feedback som stärker deras lärande ännu mer. Detta arbetssätt har stärkt de elever som innan sa att de inte kunde och nu är det väldigt sällan jag hör dessa ord i klassrummet. Jag ser att de arbetar på och kämpar och vi upplever tillsammans att de nu ser att arbetet de lägger ner lönar sig. Vi pedagoger ger dem beröm för deras arbetsinsats och inte för att de är snabbt färdiga. De elever som vandrat runt och stört har även de börjat ändra sitt beteende och börjar förstå att det är genom arbete, ibland hårt arbete som de lär sig saker. En elev berättade för mig att innan trodde hen att bara för att hen inte förstod så var den dum i huvudet och då var det inte lönt att anstränga sig. Nu vet jag att det går att lära sig men att det ibland är svårt och då behöver jag mina kompisar eller någon vuxen som kan stötta mig över till förståelse, fast ibland orkar jag inte säger hen med glimten i ögat.

Att diskutera

• Hur arbetar du för att stärka elevernas självkänsla?
• Hur uppmuntrar du dina elever att använda den kunskap de redan har för att undersöka och ifrågasätta världen runt omkring dem och utveckla dem vidare?