Jag har alltid sett mig själv som en lite busig lärare. En lärare som gjorde det oväntade, som hade en lite rebellisk attityd i min undervisning. Jag älskade att undervisa i ett kreativt kaos där man alltid kunde förvänta det oväntade. Det var väldigt kul att undervisa på det sättet, men det fungerar inte med mina nuvarande elever. Det har inte fungerat för mig att undervisa på det sättet på flera år. Jag var tvungen att strama åt undervisningen efterhand som jag märkte att min kaospedagogik inte längre lockade till kreativitet hos eleverna. Den började i stället leda till förvirring och ökad otrygghet. Eftersom jag inte kunde förändra eleverna så blev jag tvungen att förändra mig själv och mitt sätt att undervisa i stället. Syftet med mitt arbete är ju att få eleverna att bli bättre. Så jag bestämde mig för att bli mer fyrkantig. Mer gubbig… Därigenom lyckades jag nå alltfler av mina elever igen.
Jag har egentligen bara två elevgrupper. Den ena består av elever på introduktionsprogrammen. Det är elever som av olika anledningar inte kommer in på gymnasiets nationella program. På introduktionsprogrammen får de en möjlighet att läsa de ämnen som de saknar betyg i, så att de kan komma in på gymnasieskolans nationella program. Om de inte är intresserade av att gå ett nationellt program, kan de i stället få hjälp och möjlighet att via praktik öka sina möjligheter att få ett jobb. Den andra består av elever som går språkintroduktion. Det handlar om flyktingungdomar som framförallt behöver lära sig svenska så väl att de kan ta sig vidare in i fortsatta studier på introduktionsprogrammen eller på de nationella programmen.
När höstterminen startade i augusti 2016 hade vi 16 elever inskrivna på introduktionsprogrammen. Nu när det närmar sig avslutning på skolåret har vi 12 inskrivna. Verkligheten bakom siffrorna ser ut så här, tre elever lyckades komma vidare till studier på något nationellt program under hösten, vilket är jättebra. Det ligger helt i linje med introduktionsprogrammens målsättning. Två elever avslutade sina studier för att göra något annat. Vad dessa elever gör idag har jag ingen aning om, men jag hoppas att de gör något som är meningsfullt och nyttigt för dem. Det enda jag vet är att skolan inte var någon bra plats för dem att befinna sig på. Ytterligare en elev flyttade till annan ort för att få ordning på sitt liv (jag hoppas verkligen att saker och ting har rett ut sig för vederbörande, det var ett tag sedan vi pratades vid senast). En elev tillkom men flyttade igen under hösten. Dessutom flyttades fyra elever över från språkintroduktionen, då vi bedömde deras kunskaper i svenska som tillräckliga för att de skulle kunna läsa fler ämnen. Av dessa fyra har två blivit avvisade till sina hemländer då de fått avslag på sina asylärenden. De andra två är kvar i gruppen. En har fått avslag och väntar på avvisning, den andra har fått uppehållstillstånd och får därmed stanna. Dessutom har ytterligare en av eleverna i gruppen fått sin ålder uppskriven med sex månader och därmed fått avslag på sitt ärende hos migrationsverket. Eleven är fortfarande kvar, men vet inte vad som kommer att hända i framtiden. På språkintroduktionen startade vi i augusti med 26 elever. Fyra av dessa flyttades över till introduktionsprogrammen, vilket jag nämnde ovan. Nu har vi 18 elever på språkintroduktionen. Då bör man också veta att det under terminen har tillkommit fem nya elever. Alltså har tretton elever försvunnit. Antingen har de blivit flyttade till andra kommuner eller så har de blivit avvisade.
Denna rörlighet påverkar givetvis elevgrupperna. Den skapar en otrygghet och en känsla av kaos. Oavsett elevernas bakgrund, har de flesta en faktor gemensam och det är att de lever i en på olika sätt otrygg tillvaro. För vissa består otryggheten av en misslyckad skolbakgrund med misstänksamhet mot skolan som följd och för andra består den av brist på skyddsnät, avsaknad av familj och ovisshet om vad de kan förvänta sig av sin närmsta framtid. Detta gör att det leder till enorm stress och oro när kompisar med två dagars varsel försvinner ur klassen, när någon får avslag på sitt asylärende, när någon får uppehållstillstånd, när det kommer nya elever till klassen eller när något överhuvudtaget avviker från det normala. För att skydda sig själv från besvikelser undviker man gärna att knyta an för mycket till någon annan.
Mitt i allt detta ska det bedrivas undervisning. Undervisning med kvalitet. Undervisning som ställer krav och där förväntningarna är höga. Är detta möjligt? Svaret är, ja det är möjligt. Genom att vara en väldigt stabil och strukturfast institution är skolan ofta en räddning. För dessa elever, där tillvaron på många sätt präglas av osäkerhet, blir skolan en stabilisator. I skolan vet man (förhoppningsvis) alltid vad som ska göras, när det ska göras och hur det ska göras. Vi försöker att hålla våra rutiner så mycket som det bara går för att skapa och bevara trygghet, även om detta verkar tråkigt och fyrkantigt. Samtidigt arbetar vi väldigt hårt med att bygga och försöka bibehålla goda relationer med eleverna. Eleverna ska känna att jag är en trygg person som de kan prata med, som frågar hur det är och som finns där när de behöver prata. Någon som kan förklara och hjälpa till. Eleverna lär sig förstå vad vi lärare och skolan har för funktion. Att vi finns där som stöttning samtidigt som maskineriet fortsätter att snurra. Skolan stannar inte när någon elev försvinner eller tillkommer. Vi lyssnar, tar in och visar sympati men verksamheten pågår ändå. Detta ger trygghet. Förväntningarna och kraven försvinner inte när något händer. På så vis blir skolan en pålitlig konstant. Denna stabilitet fungerar bra även för de flesta av mina elever som går på introduktionsprogrammen av den anledningen att de misslyckats med tidigare skolgång. Men tyvärr har jag även vissa elever som jag inte lyckas nå. Elever där jag inte lyckas bygga en tillräckligt god relation för att lyckas bevisa att skolan är viktig. Men de blir färre för varje år, så det sker en förbättring även om jag önskar att jag hade varit snabbare i min utveckling på detta område.
Jag är väl medveten om att min elevgrupp är speciell. Den är annorlunda än de flesta andra elevgrupper och den är annorlunda än de elever jag hade på IV-programmet, som var en föregångare till dagens introduktionsprogram. Denna förändring hos eleverna har gjort att jag inte längre är samma sorts lärare som jag var för fem år sedan.
Vad jag med säkerhet kan se är att de elever jag lyckas nå blir bättre för varje år. Jag har numera en större andel elever som når betyg i flera ämnen. Dessutom når de högre betyg än vad deras föregångare lyckades med. Alla elever följer sin individuella studieplan. Dessa studieplaner innehåller allt från två till femton ämnen. Detta gör att strukturen och ramarna blir ännu viktigare. På introduktionsprogrammen har elevernas närvaro ökat markant det senaste året. Om jag kopplar ihop detta med de förbättrade resultaten så ger det en indikation om att skolan är viktig. Lärarna är viktiga. Det är också viktigt att jag som lärare emellanåt stannar upp och frågar mig om jag är på rätt väg. Om jag inte är det kommer elever att utebli. De elever som uteblir når sämre resultat. Ganska självklart egentligen. Det stärker mig också i min nuvarande ambition att vara trygg och fyrkantig. De förändringar jag vill göra gällande min undervisning ska jag helst göra redan från höstterminens start. Att ändra under läsåret skapar oro. I alla fall i mina elevgrupper.
Att diskutera
- När fungerar ett kreativt kaos?
- Hur kan man organisera sin undervisning så att utrymme finns för bägge typerna av elever, de som gillar att lära sig under lite kaotiska former och de som behöver maximal struktur? Det ena får ju inte ske på det andras bekostnad.
- Måste man ha en stenhård struktur för att skapa trygghet eller finns det andra sätt?
Förstelärare i Svedala kommun på Nils Fredriksson Utbildning, kommunens gymnasieskola. Undervisar i SO och matematik på i huvudsak introduktionsprogrammen.
En reaktion på ”Trygghet, stabilitet och meningsfullhet i en kaotisk tillvaro”