The do´s and don´ts of teachers life

Nu stundar snart skolavslutning på min skola. Ett sommarlov väntar.
En tid för njutning och vila. Tid till det jag har kärt och vill upptäcka nytt. Tid att finna nya spår och täcka över gamla. Flirta med dygnets alla timmar och ge tid till det som jag önskar och vill. Men likt mitt kan sommarlovet för många barn och elever istället vara en tid i otrygghet och ensamhet. En tid utan rast och lek. Utan klasskompisar, skolmat och fasta rutiner. En tid utan människor som ser och bryr sig om, som stöttar och tror, som finns där och som inte ger upp när något går fel. Sommarlovets olika skepnader och anleten.

Jag är en lärare, likt många, som kännetecknas av ett känslomässigt engagemang för såväl mina elever, mina ämnen, min skola och mitt uppdrag som lärare. Jag vet att en lärares insats kan förändra en elevs och ett barns liv. I tidigare inlägg har jag försökt att synliggöra detta genom mitt arbete kring barn med problemskapande beteende. Ett utmanade och ständigt pågående arbete som kräver det allra bästa av mig.  Ett arbete där jag behöver vara den bästa av lärare för alla mina elever. Oavsett begåvning, funktionshinder eller problematik.

Men mitt känslomässiga engagemang måste samtidigt förhålla sig till mitt uppdrag som lärare. Ett arbete som vilar på vetenskap och beprövad erfarenhet, där val av metoder och arbetssätt genomsyras av ett vetenskapligt förhållningssätt. Nu förhåller sig dock sällan vetenskap eller beprövad erfarenhet till några enkla lösningar. Men vetenskap och beprövad erfarenhet kan säga mycket om hur arbetet kan gestaltas och att det finns forskning som kan vara vägledande. Så låt vetenskap och beprövad erfarenhet fungera som referenspunkter med vars hjälp vi kan reflektera över verksamheten, vad vi gör och varför vi gör det. Och befäst följande, om jag inte vet vad jag ska göra i en viss situation kan det vara bra att i första hand prova det som det finns bevis för kan fungera.

Att arbeta med barn och problemskapande beteende omfattar ofta arbete med beprövade metoder kopplade till vetenskap och forskning. Det ställer höga krav på såväl lärare och skola. Men för att lyckas krävs andra metoder än dem vi vanligtvis använder oss av i skolan (och hemmen). Metoder som ofta tenderar till att handla om vanligt uppfostrande och något slags belönings- och konsekvenstänk.

Samtidigt måste vårt allmänna synsätt kring problemskapande beteende kopplat till diagnoser belysas och diskuteras.  Det är lätt att tro att en diagnos med automatik leder till en metod som talar om vad som ska göras. Men i verkligheten är namnet på diagnosen inte till speciellt stor hjälp i det direkta arbetet med att hjälpa ett barn med problematiska beteenden. Enligt Ross Greene är det som hjälper ett barn med problematiska beteenden vuxna som förstår vilka tankefärdigheter barnet saknar och som kan lära barnet strategier och färdigheter för att förstå och hantera de krävande situationerna barnet ställs inför i det vardagliga livet.

CPS och lågaffektivt bemötande

Under vårterminen har jag arbetat med Collaborative Problem Solving (CPS) och lågaffektivt bemötande i syfte att minska mina elevers stressfaktorer, kravsituationer och problemskapande beteende. Metoder som bla. handlar om tänkande och praktiska förhållningssätt med insikt i t.ex. kroppsspråk, fysiskt avstånd och konfliktutvärdering.

Att arbeta med CPS innebär att ha förväntningar på barnet som är realistiska utifrån barnets kognitiva perspektiv.  För att kunna hjälpa barnet behöver man dock ha kunskap om vilka kognitiva krav som ställs på barnet när det förväntas förstå och agera på ett åldersadekvat sätt i vardagliga situationer.

Att arbeta låg-affektivt handlar inte om att vara icke-affektiv och inte göra någonting, att alltid backa och inte ställa krav. Det handlar istället om hur vi ställer krav. Om barnet inte tål ett nej, eller inte tål det krav du ställer. Då måste kravet istället omformuleras.

Arbetet med CPS och lågaffektivt bemötande går åt rätt håll. Idag uppstår färre kravsituationer och stressmoment vilket tidigare skapat stora affektsituationer och tuffa avbrott. Jag arbetar mer fokuserat med de kognitiva svårigheter som eleverna besitter. Min förståelse för och bild av elevernas kognitiva förmågor har ökat vilket haft positiv effekt för de elever jag möter och undervisar. Min kunskap om metod och förhållningssätt har skapat ett större lugn och bättre arbetsklimat vilket medfört ett ökat fokus på lärandet.  Men framförallt har det inneburit en lugnare och tryggare skolmiljö för samtliga av mina elever.

Att diskutera:
  1. Hur ser ert arbete kring problemskapande elever ut?
  2. Vilka metoder och arbetssätt genomsyrar ert arbete kring elever med problemskapande beteende?
Litteratur och artiklar:

Tranquist, H. (2010) Vad är collaborative problem solving? Pedagogiskt Perspektiv AB 2010

Följ mitt arbete genom att läsa mina tidigare inlägg:

 

Share Button

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *