Under hösten 2015 började ett flertal barn som flytt från Syrien och Afghanistan på vår skola. Mötet med dessa elever och skolans organisation kring mottagandet av dem gjorde mig uppmärksam på den svenska skolan ur helt andra perspektiv. Jag insåg dessutom mina egna brister som mottagande och undervisande lärare av nyanlända elever och med detta som bakgrund sökte jag och kom in på utbildningen, Svenska som andra språk inom Lärarlyftet. I mötet med kurslitteraturen har ytterligare tankar väckts och det här inlägget blir en sammanfattning av dessa funderingar.
Alla elever i Sverige har enligt lag rätt till en likvärdig utbildning. Var man än bor och oavsett sociala och ekonomiska hemförhållanden ska utbildningen ha en hög kvalitet. Utbildningen ska också kompensera för elevers olika bakgrund och andra olikartade förutsättningar. (Skollagen 2010: 800).
Vad innebär en likvärdig utbildning? Frågan är viktig att ställa i samband med hur man inom en kommun och på en skola organiserar mottagandet av nyanlända elever. Enligt Mara Westling Allodi som forskat på området kopplat till specialpedagogik kan man se på och tolka likvärdighet i utbildningen ur två perspektiv: samma undervisning eller samma möjligheter. Att se varje individ som unik med specifika behov och förutsättningar innebär att läraren måste anpassa material och metoder i syfte att ge samma möjligheter vilket i sin tur kan innebära att alla inte får samma undervisning. Hänsyn måste tas till varje individs behov och förutsättningar. För att veta vilka behov våra nyanlända elever har är den obligatoriska kartläggning som initialt görs med eleven viktig, d v s steg 1 och steg 2. Skolorna har därtill möjlighet till ytterligare kartläggning av elevens ämneskunskaper, steg 3. Denna kartläggning är frivillig för skolorna att genomföra och är fortfarande under uppbyggnad. Materialet hittar du på Bedömningsportalen. För att materialet ska vara användbart och gynna eleven krävs enligt min mening ett nära samarbete mellan ämneslärarna och modersmålsläraren/studiehandledaren. De sistnämnda blir i denna fas nyckeln till skolans kunskap om den nyanländes behov och förutsättningar inom ett ämne.
Det är många faktorer som spelar roll för en nyanländ elevs framgångar i skolan och den viktigaste faktorn enligt Nihad Bunar,professor i barn och ungdsomsvetenskap, är hur kvalificerat mottagningen utformas. Idag finns det två huvudsakliga modeller för mottagande i grundskolan: förberedelseklass och direktintegrering. Fördelarna med förberedelseklass har utifrån undersökningar visat sig bl a vara att eleverna lär sig svensk skolkultur och grundläggande svenska i en trygg miljö. Nackdelarna är att undervisningen innebär en fysisk isolering från resten av skolan, att barn med olika förutsättningar samlas under samma pedagogiska paraply och att eleverna tenderar att vara kvar för länge i förberedelseklasserna. De fördelar med direktintegrering som undersökningar lyfter fram är att eleverna fysiskt integreras och de befinner sig i en miljö där svenska talas men att de har svårt att följa med i undervisningen då stöttningen tenderar att successivt minska eller uteblir helt.
Utifrån de undersökningar som gjorts på området föreslår Bunar att undervisningen av nyanlända organiseras utifrån en kombination av direktintegrering och förberedelseklass. Därtill är det av största vikt att undervisningen ständigt är utmanande men samtidigt stöttande. Utmanande på så sätt att lärande och förmågor utvecklas och där eleven får omfattande stöttning när den behövs. Bunar lyfter fram en organisation från Canada vid namn LearnAlberta som bygger på flexibla grupperingar. Utgångspunkten är att andraspråkselever behöver en balans under skoldagen av förtydligande och förklarande undervisning i förberedelseklass samt tillfällen att interagera med i detta fall engelsktalande klasskamrater.
På vår skola använder vi den direkt integrerande modellen och jag kan utifrån de undersökningar och den forskning som Nihad Bunar relaterar till se att det finns flera risker och därmed utmaningar med den undervisning vi erbjuder våra nyanlända elever inom organisationen. Vi bedriver undervisning med stora utmaningar och lite stöttning som skapar frustration och som kan leda till att elever ger upp. Vi har även undervisning med liten utmaning och litet stöd där vi riskerar att få ett ointresse hos eleven. Därtill erbjuder också undervisning med mycket stöttning men uppgifterna är för lätta och eleverna hamnar i en trygghetszon. Utmaningen för oss, både för vår organisation och för den enskilde läraren är att skapa undervisningssituationer som befinner sig i utvecklingszonen där uppgifterna är utmanande men stöttningen omfattande. Ett steg i detta arbete är att utveckla samarbetet mellan ämneslärare och modersmålsläraren/studiehandledare.
Den enskilde läraren kan dock göra en hel del själv i sin undervisning för att stötta elever med svenska som andra språk. Det är av största vikt att en enskilde läraren intar ett förhållningssätt där man tänker och agerar utifrån att språk, kultur och identitet hänger ihop och att man i det blir tillåtande till elevens förstaspråk och ser det som en tillgång i undervisningen (interkulturellt förhållningssätt). Läraren kan inta en stärkande roll om denne använder modersmålet och inkorporerar det i undervisningen med hjälp av lexikon, ordböcker och kamrater med samma modersmål. Detta arbetssätt stärker elevens identitet och självkänsla. Utan modersmålsundervisning uteblir eller försvåras den enskilde lärarens möjligheter att verka stöttande och modersmålsundervisningen är därför central för dessa elever.
Som undervisande ämneslärare har jag stött på två faktorer som försvårar skolans och mina möjligheter att använda modersmålet som stöttning. Våra modersmålslärare/studiehandledare gör ett fantastiskt arbete men den tid de är på skolan är begränsad och används av naturliga skäl framförallt med eleverna. Resultatet blir att det är svårt för oss att hitta gemensam planeringstid vilket i sin tur gör att modersmålslärarnas/studiehandledarnas kompetens inte fullt ut blir en stöttning för eleven i undervisningen. För att kompensera bristen på personliga möten är vi hänvisade till att använda digitala verktyg som informationskanal och materialbank.
En annan försvårande faktor är att vissa elever inte vill använda modersmålet för att lära sig ett visst stoff eller visa vad de kan i det aktuella ämnet. Trots att jag i mina ämnen tydligt signalerar att modersmålet räknas och är viktigt genom att t ex låta eleverna lyssna på och läsa texter på modersmålet och använda lexikon stöter jag på patrull från vissa elever som säger att de vill lära sig svenska inte modersmålet. Även om jag (med stöd av modersmålsläraren) förklarat att modersmålet är viktigt för utvecklingen av svenskan och att det är ok att visa kunskaper och förmågor på modersmålet når det inte fullt ut fram till eleven. En anledning till denna negativa syn på det egna modersmålet kan vara att regelverket kring modersmålsundervisning, organisationen av denna samt att andra kulturbärare i och utanför skolan signalerar modersmålets låga status. Därför är det viktigt att alla på skolan visar flerspråkiga elever att alla deras språk är viktiga och att vi visar respekt genom att se flerspråkigheten som en tillgång inte som ett hinder. Ytterligare ett viktigt led i detta är att arbeta med förståelsen för värdet med modersmålsundervisning hos elevernas vårdnadshavare.
Den enskilde läraren kan också vara stöttande genom att arbeta språkutvecklande och med elevernas förkunskaper inom det enskilda ämnet. Genom att inta ett interkulturellt förhållningssätt och se värdet av elevens förkunskaper kan man utgå från erfarenheter hos eleven istället för erfarenheter som saknas hos eleven. Detta kan bl a göras genom att eleven får skriva på modersmålet kring en specifik fråga och sätter svenska ord och begrepp på dessa kunskaper. T ex : Vad vet du om demokrati? Detta arbetssätt utnyttjar den närmaste utvecklingszonen enligt Vygotskijs teorier om språk och kunskapsutveckling.
Så här långt kommen i min utbildning och utifrån mina erfarenheter av att undervisa nyanlända kan jag dra slutsatsen att ett nära samarbete mellan ämneslärare och modersmålsläraren/studiehandledaren är ett stort stöd och helt nödvändigt för språkutveckling och kunskapsutveckling ska ske hos de nyanlända. Ett nära samarbete kan uppstå om modersmålslärarna/studiehandledarna integreras i skolans verksamhet på ett bättre sätt än idag. Detta kan göras bl a genom att ge dem mer tid på skolorna som möjliggör möten men också effektivisering av den tid de redan är på skolorna. Därtill kommer ett samlat grepp från skolan på hur man med hänsyn till elevernas olika behov och förutsättningar formar undervisningen på bästa sätt utifrån innehåll och metoder.
Litteraturlista: Bunar, Nihad red. (2015), Nyanlända och lärande, Stockholm, Natur och Kultur Elmeroth, Elisabeth (2008), Etnisk maktordning i skola och samhälle, Lund, Studentlitteratur
Att diskutera:
- På vilket sätt används kartläggningsmaterialet av nyanländas kunskaper på din skola och hur kan detta utvecklas?
- Hur skulle en mottagande organisation på din skola se ut utifrån en kombination av direktintegrering och förberedelseklass?
- Vilket/vilka förhållningssätt till flerspråkighet finns på din skola och hur påverkar detta flerspråkiga elever?
- Hur arbetar du och dina kollegor språkutvecklande med nyanlända elever inom ordinarie undervisning?
- Hur organiserar ni samarbetet med modersmålslärare/studiehandledare och hur kan ni ytterligare utveckla det?
Legitimerad lärare i åk 3–9 i svenska, historia, religion, samhällskunskap och geografi. Arbetslagsledare för arbetslag 7–9.