Jag har läst mycket bra litteratur som hjälpt mig att utveckla min undervisning, en av dem är Olga Dysthe bok Det flerstämmiga klassrummet. Mitt första möte med boken var på Lärarhögskolan men sedan dess har bokens budskap, att lärarens röst endast ska vara en av många röster som hörs i undervisningen, följt mig och varit en ledstjärna i min egen undervisning. När jag talar om röst menar jag, precis som Olga Dysthe, att eleverna muntligt eller skriftligt ska få uttrycka sig på lektionerna. Det är deras röster som ska driva undervisningen framåt.
För att skapa ett klassrum där alla är aktiva och delaktiga i undervisningen jobbar jag bl. a med digitala responsverktyg, t ex Answergarden. Eleverna får här svara på en fråga och deras anonyma svar blir sedan inledningen till en gemensam diskussion. Ett annat digitalt verktyg som går att använda på samma sätt är appen Formulär i Googles verktygslåda.
Under året som gått har jag utvecklat mitt sätt att använda Dylan Williams glasspinnar i undervisningen. Så här gör jag: varje elev finns representerad med sitt namn på en glasspinne. Med hjälp av glasspinnarna styr jag vem som ska få tala. Efter att ha utvärderat metoden med eleverna använder jag numera endast pinnarna när eleverna på något sätt fått förberedda sig kring det aktuella ämnet. Det kan vara vid t ex återkoppling från en övning som skett i grupp där gruppen tillsammans gjort en uppgift som den enskilde sedan förväntas kunna samtala kring. Jag brukar också använda pinnarna för att återkoppling kring föregående lektion. För att dessa samtal inte endast ska bli som en pingismatch mellan lärare och elev där läraren frågar och eleven svarar är det viktigt att låta eleverna reflektera över det kompisarna säger genom att använda det som sägs. T ex: ”Anna, vad tycker du om det Anders säger?”. På så sätt blir samtalet mer som en basketmatch som tvingar eleverna att följa med och lyssna och fundera över det som sägs. Det är också viktigt att stanna upp hos varje elev och låta dem utveckla det de säger, det gör man bäst med öppna frågor, t ex: ”Varför säger du det?”, “Vad exakt innebär det?”, “Kan du ge oss ett exempel på vad du menar?”. På så sätt stöttar man eleverna i både språk, – och kunskapsutvecklingen.
En annan metod som jag använder är ”löpelden”. I ”löpelden” förväntas eleven säga något kort i en viss förutbestämd ordning om det aktuella ämnet. Ordet ska löpa som en eld genom klassrummet och ingen får kommentera eller fråga just då, det sker efteråt och styrt av läraren och möjligen med hjälp av glasspinnarna. Eleverna får säga det någon annan redan har sagt och man får även säga pass. För att undvika att någon säger pass brukar jag låta eleverna skriva något kort om ämnet eller stryka under i en gemensam text och detta förväntas de sedan säga i löpelden. Även här hjälper förberedelsen eleverna att vara delaktiga.
Att jobba aktivt och medvetet med att få eleverna att uttrycka sig är inte bara viktigt för deras språk,- och kunskapsutveckling. Genom att i undervisningen visa att vi förväntar oss att de ska bidra, stärker vi elevernas känsla av att de är viktiga och att det de tänker/tycker/säger är viktigt.