Hen spänner blicken i mig och jag kan tydligt se att kampen är förlorad. Inte en kamp sett genom mina ögon men genom förälderns. Jag vill inte väl, är i princip dum i huvudet och har gjort fel på alla sätt möjliga. Det är en otrolig kraft jag möter när en förälder skyddar sitt barn mot fara. Jag vill hjälpa men istället blir allt jag säger vänt mot mig. Hur hamnade jag här?

Vikten av att vi lärare har goda relationer med våra elevers föräldrar kan väl knappast ifrågasättas. Kan vi som lärare verkligen ha det fullt ut? Vad innebär en god relation? Vilka förväntningar har föräldrarna på mig och vad förväntar jag mig av dem? Jag vill se mina elevers föräldrar som en resurs inte ett hot och jag är övertygad om att föräldrarna vill detsamma om mig. Hur når vi samförstånd? Fortsätt läsa Dumma lärare och jobbiga föräldrar →