Nu kan jag bekräfta det jag redan visste. Och det känns inte ok någonstans… Det jag försöker förmedla är inte riktigt det som landar hos mina elever. Jag borde bli oerhört frustrerad och lägga mig ner och gråta. Tvärtom inser jag att vi lärare kanske måste bli ännu bättre på att förstå vad eleverna egentligen tar till sig och på vilket sätt vi förmedlar det vi vill att våra elever faktiskt ska lära sig…

Jag har nu genomfört ett sagotema i min sjua och blivit klar med litteraturundervisningen i min nia. Jag kommer att lägga fokus i denna blogg på min nias upplägg men dra paralleller till min sjua som visar på exakt samma förhållningssätt till det jag försöker förmedla. Jag är ingen SO-lärare. Inom ämnet svenska finns det däremot två områden som berör ämnet historia. Litteraturhistoria och språkhistoria. I sjuan lär sig mina elever mer om H.C Andersens liv och verk. I nian lär sig eleverna litteraturens epoker. Jag vågar knappt skriva lär sig längre… 🙂 Båda dessa arbeten mynnar ut i att eleverna själva får konstruera ett prov kring vad de uppfattar som viktigast. Det är dessa prov som visar att det jag vill att eleverna ska lära sig skiljer sig markant från hur eleverna ser på viktig kunskap. Jag använder inte proven som en del i min bedömning som leder till ett visst betyg. Den kunskapen får eleverna visa på andra sätt under arbetets gång. 

Vilken kroppsdel skämdes Andersen för?

Näsan….

Andersens näsa nämns i den text vi utgår från när vi arbetar med att skriva ett referat. Jag har under arbetet med Andersen pratat med eleverna om att Andersens näsa kanske inte är lika viktigt som hur hans låga självkänsla präglade honom genom hela hans liv. Att det kanske var därför han skrev om Den fula Ankungen som förvandlades till en vacker svan. Trots detta är det en av de tio frågor som eleverna själva väljer att ha med på sitt prov.  En av de saker som är viktigast. Jag visste ju att de skulle fastna här eftersom jag gör detta varje år. Även om jag aktivt försöker skifta fokus och bredda det så fastnar de och kommer inte längre. Varför? Jag lämnar det till er läsare att fundera kring…

I min nia har vi haft ett grupparbete kring litteraturhistoriens epoker. Jag är inte så förtjust i grupparbeten med brukar genomföra det just inom detta arbetsområde. Utgångspunkten är litteraturhistoria men fokus lägger jag på muntlig framställning, anteckningsteknik och diskussioner kring vad vi människor har lärt oss av litteraturen genom tiderna. Flera olika viktiga förmågor och lärdomar under ett och samma område. Eleverna börjar detta arbetsområde med att se UR Skolas Hej Litteraturen! Genom denna får de en bra början på arbetsområdet. Eleverna är redan här indelade i arbetsgrupper så att när avsnittet Antiken visas uppmuntrar jag eleverna att föra anteckningar kring sin period. Efter Hej Litteraturen! grottar eleverna själva ner sig, med min hjälp, kring sina egna områden och bestämmer tillsammans hur de i gruppen ska dela upp sitt arbete. Här behöver de ofta mycket hjälp då de förståeligt ännu inte kan tillräckligt om sina perioder. Under arbetets gång stannar vi ofta upp och diskuterar det eleverna fastnar för att ta upp. Mitt fokus är varför epokerna har delats in på detta sätt och vad som drev författarna att skriva om de saker de skrev om under dessa perioder i människans historia. Intressant och viktigt att kunna förstå vad som lett fram till var vi befinner oss idag och vad som lett oss hit. Vi lever just nu i nutiden och vet egentligen inte vad vår tid kommer att kallas när vi människor ser tillbaka på vår tid i framtiden. Varför finns det en tid som kallas för Medeltiden? Vad hände innan, under och efter denna tid?. Ja, ni förstår…

Under elevernas redovisningar ska klassen föra anteckningar och dessa anteckningar ska användas till det prov som sedan följer. De behöver inte läsa på utan har anteckningarna som kunskapskälla. De får absolut inte dela med sig av sina anteckningar till någon annan i klassen. Vi har många bra diskussioner kring varför jag väljer att göra så. De vet inte här att det är de själva som kommer att konstruera provet. Under finalen (en 40 minuters lektion) samlas de i sina grupper och får där komma på två viktiga frågor kring en annan grupps redovisning och skriva upp dem på tavlan. Det är under dessa 20 minuter de får ta del av varandras anteckningar i gruppen och diskutera vad de anser är viktigt att lyfta fram. Tio frågor på tavlan och en elfte som är min. Varför finns litteraturhistoria som en del av ämnet svenska? Nästa lektion får gruppen som ställt frågorna rätta sina klasskompisars svar. Min övergripande fråga är om de i gruppen anser att deras frågor var bra frågor att ställa på ett prov.

Vem har skrivit Iliaden och Odysséen?             

Var och när grundades Renässansen?

Vem har skrivit Dracula?

Jag blir inte besviken. Inte egentligen. Vinsten ligger i diskussionerna efter provet. Är det inte viktigare med frågor som börjar med ordet varför? Att förstå samband? Att kunna dra paralleller? Har ni medvetet gjort frågorna lättare? Hade frågorna sett ut så om jag som lärare gjort provet? Varför har jag när jag pratat med er lyft något helt annat? Har ni inte lyssnat? Vad är viktigast att lära sig?  Mycket nyttiga diskussioner.

Jag och en elev diskuterade efter en av mina sista lektioner vad som egentligen var viktigt att kunna och bära med sig efter att vi lämnat litteraturhistorien. Faktakunskaper, samband eller något annat. En del av hans svar löd: Min morfar gick ju i skolan för länge sedan. Ändå kan han sjukt mycket om den franska revolutionen. Han kan årtal och händelser. Det är imponerande hur mycket han kan…  

Att diskutera:

• Vad händer när informationen du förmedlar når dina elevers öron?