Stökigt! Vad betyder det?

Nu har det gått fyra veckor sedan jag började på Naverlönnskolan. Fyra veckor av nya intryck och rutiner. Att börja på ett nytt jobb i oktober månad innebär att kastas rakt in i verkligheten utan mjukstart. Vilket för mig bara är positivt. Det är kul när tempot är lite högre i början så motivationsnivån är på topp. Det är också kul att få se alla elever varma i kläderna och i full action.

“Det tog inte många minuter innan jag var fast i alla härliga brev där eleverna berättade om sig själv och om deras förväntningar på mig.”

Dagarna innan jag började fick jag hem handskrivna brev av alla elever som jag undervisar. Det var en underbar överraskning som gjorde att jag kände mig väldigt välkommen. Det tog inte många minuter innan jag var fast i alla härliga brev där eleverna berättade om sig själv och om deras förväntningar på mig. Många av eleverna beskrev sin egen klass som stökig och som individer som gärna testar sina lärares gränser.  Men nu med facit i hand är jag inte beredd att hålla med. Det är underbara ungdomar i alla grupper med helt vanliga revoltuppdrag. Samtidigt är det grupper som kräver fasta regler och tydliga instruktioner. Att vara konsekvent är en av förmågorna som eleverna  skannar av direkt. Fixar läraren att vara konsekvent och styra gruppen oavsett vem det är som stör? Klarar man det testet har man mycket vunnet. Jag tror att jag har fått godkänt på provet då jag upplever alla grupper som vetgiriga och respektfulla. Däremot kan jag inte låta bli att reflektera över vad det är som gör att en del upplever sig själva som stökiga trots att jag som undervisande lärare inte helt håller med. Kan det vara så att epitetet stökig är påklistrat sedan tidigare och inte går att tvätta bort? Är det elevernas bild av “stökigt” som inte stämmer överens med min bild? Ja, oavsett vad det är, är det viktigt att eleverna vet vilka krav som ställs på dem och att vi vuxna tror att de kan.

Hellre små steg än stora kliv, av Fredrik Ahlén
Hellre små steg än stora kliv, av Fredrik Ahlén

I augusti månad var jag med på en av uppstartsdagarna då boken Hellre små steg än stora kliv av Fredrik Ahlén diskuterades. Då var jag inte själv påläst om innehållet i boken och kunde således följa diskussionerna på håll. Men idag, då vi också hade en KU-dag, hade jag haft tid att läsa in mig på Ahléns teorier. Det är mycket i den boken som gör att jag återigen reflekterar över elevernas handskrivna brev till mig. Jag funderar över deras bild av att vara en stökig och krävande grupp. I framför allt kapitel fyra skriver Ahlén om “det sociala klimatet” där elevernas bild av sig själva, i själva verket är en reaktion av hur klimatet är på skolan, i klassrummet och mellan lärare och elev. Det blev också extra tydligt för mig idag, i takt med att diskussionerna utvecklades, att vi måste börja fundera på vilka regler vi har och varför vi har dem. I boken kan vi läsa att regler och struktur är bra och gynnar väldigt många grupper. Vilket jag håller med om, OM regeln följs upp och om alla vuxna använder regeln på samma sätt och om det blir samma konsekvens. Annars finns risken att regeln urholkas och att det bara blir ett maktbruk. Regeln visar då att vi misstror eleverna istället för att vi ger dem en ärlig chans att ge dem ansvar och tillit. Vi kan istället ge exempel på hur man kan göra eller bete sig. Det är viktigt att vi pedagoger visar att vi verkligen bryr oss om hur det går för våra ungdomar, att vi är tydliga med vad vi kräver av dem men också vilket förhållningssätt som ska råda. Vi måste kanske också börja diskutera med ungdomarna om vad som är stökigt i deras värld och vad som är stökigt i vår värld, så att vi pratar samma språk. För inte kan det väl vara så att vi lärare vill att det ska vara tysta, stillasittande och lydiga ungdomar vi ska ha i klassrummet? Vi vill väl att dem ska vara dynamiska, rörliga och samtala för att nå utveckling och kunskap?

Det är väldigt enkelt att skriva om det men inte lika enkelt att praktisera det. Vissa elever har vi svårt att nå, andra inte. Så är det. Men för det kan vi inte luta oss tillbaka och säga att hen alltid har varit si eller så. Vi måste försöka titta till oss själva och ta hjälp av varandra för att nå fram och hitta vägar till de som stänger oss ute.

Så, summa summarum, mina första veckor har varit oerhört inspirerande och givande. Framför allt har jag fått insikten om att vi vuxna måste hjälpa eleverna att tvätta bort epitet som stökiga och lata. Det kanske är så att vi inte har erbjudit den typ av undervisning som inspirerar gruppen eller rent utav inte varit vuxna som eleverna litar på och känner trygghet med. Med dessa frågor kryper jag ner i soffan och hugger tag i Hellre små steg än stora kliv och fördjupar mina tankar i hur jag ska fortsätta arbetet med dessa underbara ungdomar.

Att diskutera:

  • Hur jobbar ni relationsbyggande på er skola?
  • Finns det samsyn till olika reglers existerande och bakgrund till dessa? Hur ofta bör man revidera reglerna?
  • I vilka miljöer fungerar era elever bäst respektive sämst? Varför är det så?
Share Button

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *