Skolan är något för dig!

Du vet vilka jag talar om. Du har förstås mött dem. Eleverna som inte följer dina regler, inte rättar sig när du säger till, inte är intresserade av din undervisning, inte låter sig skrämmas av dina hot om konsekvenser, utan som snarare verkar anstränga sig för att motarbeta dig så ofta det går.

Ibland hamnar vi i perioder när vi inte når fram. Ständiga konflikter leder till känslan av förlorad kontroll. Stress, ilska, uppgivenhet. Du sitter på bussen/tåget/bilen/cykeln på vägen hem och tänker: ”Varför sysslar jag med det här? Jag kollar platsbanken när jag kommer hem”.

Vad är egentligen orsaken till att det blir så här? Och vad kan vi göra åt det?

Följande text handlar inte om elever som på grund av något neurologiskt funktionshinder eller liknande har svårigheter att fungera i skolvardagen. När jag nu kommer att prata om elever som utmanar, syftar jag i stället på de elever där vi har en känsla av att de av en eller annan orsak väljer att gå emot oss. Elever där problemen bottnar i deras inställning till skolan.

Det kan också vara av vikt att berätta att jag alltid jobbat i årskurserna 1-6. De råd jag ger i texten utgår alltså ifrån att det är en elev i åldern 7-12 år och att läraren har större delen av sin arbetstid förlagd i samma klass, kanske rent av en gammeldags klassföreståndarroll.

Jag kommer också att benämna dessa elever med pronomenet ”han”, även om det naturligtvis lika gärna kan röra sig om en tjej. De elever jag tänker tillbaka på har varit killar. De har lärt mig massor om både mig själv och om ledarskap och det är dags att dela med mig. Kanske känner du någon lärare som kört fast och som skulle kunna ha glädje av några råd?

Först och främst: De har alla samma orsak att bete sig som de gör. Det är samma problem som ligger bakom deras protester, deras provokationer och deras ovilja, nämligen följande: De upplever att skolan inte är något för dem. Det kan låta som en självklarhet, men tänk dig in i deras situation: Att varje dag vara tvingad att gå till en plats där du inte trivs, följa regler du tycker är fåniga och poänglösa och göra saker du tycker är förlamande tråkiga. Kanske tillsammans med människor du avskyr. Och du kan inte hoppa av. Det är först när vi anstränger oss för att förstå hur de känner sig som vi kan hitta nycklarna och lösningarna. Men det gör vi inte alltid, eller hur?

De flesta av oss hemfaller i vår frustration först åt disciplinära åtgärder. Vi är så trötta på att deras beteende förstör våra planer att vi försöker disciplinera dem till lydnad. Hota och straffa, om vi ska ställa saken på sin spets. Det är då vi visar våra sämsta sidor som pedagoger. Fast det tycker vi inte precis då. För precis då har vi fullt upp med att rättfärdiga vårt beteende inför oss själva: ”Det är inte rimligt att alla andra elever ska behöva få lektionerna förstörda bara för att en elev beter sig illa” eller ”Beter man sig illa så får det konsekvenser, det här helt logiskt och det behöver han lära sig” eller ”Jag har fått nog. Det måste finnas gränser”.

Nu vill jag inte att ni missförstår mig. Det är inte rimligt att elever ska få sin undervisning förstörd. Handlingar får konsekvenser. Och det behöver finnas gränser. Så varför raljerar jag då över att det är i det här läget vi är som sämst? Jo, för att disciplinära åtgärder inte löser problemet. Hade de gjort det, hade eleven rättat sig första gången vi sa till i skarpt tonläge och därefter hade problemet varit ur världen. Om vi accepterar min tes om att orsaken till elevens beteende är att han upplever att skolan inte är något för honom, kommer våra disciplinära åtgärder bara att förstärka denna upplevelese. Han kommer sannolikt att tolka dem som bestraffningar riktade mot hans person. Vi kastar alltså bensin på elden. Vi kanske skäller, kör ut honom ur klassrummet eller värst av allt: hotar med att ringa hans föräldrar.

Vad är det då som är så dåligt med det? Samverkan mellan skola och hem är väl något bra? Ja, om det bygger på ömsesidigt förtroende och en välvilja gentemot eleven. Inte om det används som ett hot. För det första signalerar vi maktlöshet när vi hotar med föräldrarna: ”Jag klarar inte av dig så jag får ta hjälp av din mamma eller pappa”. För det andra vet vi inte vilken inställning föräldrarna har till skolan. Om vi ständigt ringer eller mejlar och berättar om hur jobbig deras son är, finns det ju en överhängande risk att de snart tycker ungefär likadant om skolan som sonen gör. Kanske vet sonen rent av om detta? Då har vi verkligen gjort oss patetiska i hans ögon.

Jag menar nu inte att du ska skämmas varje gång du går i affekt. Jag är inte ute efter att ge dig skuldkänslor. Men du måste ha ryggrad nog att se dig själv i spegeln och säga ”Idag gick jag in i en återvändsgränd. I morgon tar jag en annan väg”. Det kan vara smärtsamt, men det är helt nödvändigt. Så hur ser då dessa andra vägar ut?

Till att börja med måste vi förstå vad det är eleven inte trivs med. Det kan vara de teoretiska studierna. Eleven känner sig kanske som ständig förlorare i läs- eller räkneracet. Kanske hör han hur de andra berättar om hur deras föräldrar läser eller hjälper dem med läxorna, medan hans egna föräldrar hellre väljer tv:n eller raggarträffen?

Kanske är det klimatet på skolan i stort. Eleven kan uppleva att de värderingar som sitter i skolans väggar krockar med de som gäller hemma.

Eller så känner sig eleven inte som en del i den sociala gemenskapen. Han kanske har svårt att hitta in i gruppen och att utanförskap föder ett destruktivt beteende vet vi.

Beroende på vilken orsaken till protestbeteendet är behöver vi arbeta på olika sätt, men en sak gäller alldeles oavsett bakomliggande orsak: Vår uppgift är att bevisa för den här eleven att skolan minsann är något för honom!

De gånger då jag lyckats vända en elevs beteende och få skolsituationen att fungera för honom har följande tre ingredienser alltid funnits med:

 

Tydligt ledarskap

Om du ska få en förändring till stånd för en elev är det en förutsättning att eleven är helt på det klara med att det är du som bestämmer. Om du tvekar, undviker konfliktsituationer, ser mellan fingrarna eller backar ner, kommer han att se möjligheten att själv välja sin väg och då är det kört. Han ska förstå att det är ”My way or the highway”! Sedan måste du förstås visa att din väg är kantad av guld och leder till trivsel för eleven, men det kommer vi till under nästa rubrik. Det får inte finnas något alternativ till att följa dig. Det är du som är ledaren i klassrummet, du är bärare av de normer och värden som gäller i klassrummet och du kan som vuxen överblicka vart ett visst beteende leder. Det ansvaret kan du inte lägga på ett barn. På sikt kommer eleven att uppleva ditt tydliga ledarskap som en trygghet och då ska vi bara inte tala om resten av gruppen.

Lärare är ett släkte som gillar att prata, men det är inte i orden utan i handlingen som ledarskapet utövas. Jag vet inte hur många gånger jag hört (eller själv sagt) följande: ”Idag tog jag ett ordentligt snack med klassen om att följa skolgårdsreglerna och ändå går han sedan raka vägen ut på rast och bryter mot dem!”. Det är oerhört naivt att tro att du kan vända ett beteende genom att bara prata. Visst ska du förmedla vad som är önskvärt beteende, samt regler och syftet med dessa till dina elever, men när du gjort detta är arbetet inte klart. Tvärtom – det är nu det börjar! Ut med dig på rast, håll dig nära eleven och fånga upp honom så fort han visar tendens till att välja fel väg. När du tagit honom på bar gärning har du möjligheten att hänvisa till vad du sa i klassrummet. Det är nu han förstår att du faktiskt menade allvar. Det är nu du hjälper honom att göra kopplingen mellan alla abstrakta ord och den konkreta situationen. Det är nu du visar att du ser honom och att du bryr dig, även om det handlar om att du sätter stopp för något han ville göra. Förklara för honom varför du stoppar honom, koppla till vad du sagt i klassrummet och ge honom därefter ett handlingsalternativ. Allt detta gör du förstås med lugn och behärskad stämma. Det här behöver du kanske göra 20 gånger innan du börjar se resultat, men orkar du vara konsekvent kommer det att komma, jag lovar.

 

Kärlek och värme

Ännu viktigare är att förmedla till eleven att du tycker om honom. Den elev som uppvisar protestbeteende har en upplevelse av att de vuxna antingen inte bryr sig eller faktiskt tycker illa om honom. Det är ditt jobb att bevisa motsatsen! Det finns flera sätt att visa eleven att du tycker om honom. Vänta inte på att eleven ska göra sig förtjänt av ditt beröm, utan fånga honom redan när han kommer till skolan! Säg god morgon, fråga hur det är, ge en positiv kommentar om vad som helst hos honom, fråga om något han är intresserad av, osv.

Placera honom nära dig i klassrummet! Då signalerar du att du vill ha honom hos dig, samtidigt som du skaffar dig möjlighet att se vad han gör, att bekräfta honom med blickar och kroppsspråk och att tillrättavisa honom utan att behöva gorma tvärs över hela klassrummet.

Ge honom fördelar! Låt honom dela ut papper om han vill det, låt honom svara på frågor lite oftare än den genomsnittlige eleven och låt honom få små specialuppdrag. Visst kan det ibland kännas orätt att den här eleven ska få fördelar efter att ha betett sig illa, medan de som beter sig väl går miste om dem. Det är en tanke du inte får fastna i! De elever som fungerar väl i skolsituationen har förmodligen redan ett helt smörgåsbord av fördelar: De kommer ofta från välfungerande och trygga familjer, de trivs i skolan, de hänger med i undervisningen och upplever att de kan, de har kompisar, osv. Dessa elever kan absolut stå ut med att en annan elev får lite fördelar emellanåt. De kan till och med ha förståelse om du förklarar dina intentioner för dem. Om det leder till att denne elev blir mer harmonisk och beter sig trevligare så är de dessutom också vinnare. Alla är vinnare i sådana fall!

Tillrättavisa på ett mjukt och odramatiskt sätt när det går! Det finns några knep för att en tillrättavisning inte ska kännas som en akt av illvilja. Du kan göra det på ett skämtsamt sätt, du kan kombinera det med en komplimang (”Du som är så smart förstår säkert att din bänkgranne behöver koncentrera sig nu”), du kan ignorera det oönskade beteendet och börja prata om uppgiften i stället (”Jaha, du håller på med den här uppgiften med kvadraterna. Då ska vi se…) osv. Allt är bättre än ”Men nu sitter du ju och stör de andra igen!” eller ”Nu är det tredje gången jag säger till dig!”.

Skapa tillit! Ta små samtal mellan fyra ögon med eleven och uppmärksamma de små framsteg han gör. Men se framför allt till att det blir ett samtal och inte en monolog från din sida. Lyssna ärligt. Om du vid samtalets start redan har bestämt dig vart det ska leda, kommer eleven att uppleva det som en uppläxning, oavsett hur mjukt du uttrycker dig. Ska du få eleven att lita på dig måste du våga höra hans version av sanningen. Och du måste våga prata om dig själv. Försök se det som att NI har ett problem. Om samtalet bara handlar om eleven blir det svårt att komma framåt. Och vågar han framföra kritik mot dig – erkänn! Även om han inte har rätt, kan du erkänna en liten del av hans anklagelse. Självkritik är en mirakelkur när det gäller att skapa tillit. Och omvänt: En lärare som aldrig erkänner några fel är inte förtroendeingivande. När du väl ska framföra din kritik av elevens beteende, var då mån om att formulera den på ett sätt som visar att du vill honom väl. Att det är för att du bryr dig om honom som du gör det här.

 

Skapa positiv stämning – var en förebild!

Ska eleven trivas i skolan krävs ett trivsamt klimat. Genom att själv vara positiv, utstråla att du gillar ditt jobb, bemöta dina elever med glädje, hänsyn och respekt, kommer du att smitta eleverna med den inställningen. Då blir det svårare att vantrivas, att gå emot dig eller att protestera. Den plats där eleven ska trivas behöver vara en trivsam plats och du är den som har i särklass störst möjlighet att påverka klimatet på denna plats. Le, bjud in och visa respekt. Det du ger får du tillbaks.

Till syvende och sist handlar det om att som lärare förflytta sig från ”När ska eleven ändra sig?” till ”Vad kan jag göra för att bryta isen?”. Jag är den vuxne och jag måste våga titta på mig själv, mitt beteendemönster och min praktik och fundera över vad jag kan göra. Att försöka bryta ett protestbeteende utan att bry sig om vad det är eleven protesterar mot, är förmodligen inte särskilt verkningsfullt. Se det i stället som en möjlighet! Som lärare har jag en unik position när det gäller att åstadkomma en förändring. Vilken tur!

 

Att diskutera

  1. Har du en elev som utmanar dig genom någon form av protestbeteende?
  2. Om ja, är du medveten om hur eleven själv ser på sin skolsituation?
  3. Och har du en långsiktig strategi för att förbättra er relation och vända elevens beteende?
Share Button

4 reaktion på “Skolan är något för dig!”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *