Självkänsla, krabbmentalitet och det artonde ämnet

Inom mig – Självkänsla är den grundläggande uppfattning vi har om oss själva. Den är djupt rotad inom oss. Den bild vi har av oss själva styr hur vi bland annat tacklar kommande utmaningar.

Jag med andra – När krabbor ska kokas i en gryta försöker de såklart att fly. Om en krabba är på väg att lyckas ta sig ur grytan drar de andra krabborna ner den. Fenomenet som kommer från Filippinerna kallas för krabbmentalitet och kan liknas med ett beteende som ibland kan förekomma med individer i grupp. Tro inte du är bättre än någon annan. Här får ingen avvika från normen. Känner ni igen det? Den svenska jantelagen i annan förklädnad.

Kombinera dessa två företeelser och du som lärare har en utmaning som sträcker sig långt förbi en mätning av kunskap som ska bedömas. Om jag har råd att under en kort period bortse från det centrala innehållet och kunskapskraven i mina ämnen kan jag då medvetet skapa högre motivation och mer ansvarstagande elever? Åtminstone under en kort period?

Jag bestämde mig för att bråka med mina elevers låga självkänsla. Var det möjligt att få dem att ifrågasätta sina egna självbilder? Bara lite? De bör ju kunna spökar ständigt i mitt medvetande. I So skulle min klass arbeta med den amerikanska revolutionen i två veckor. Perfekt! Lagom avgränsat och greppbart. Så mitt mål fick bli att alla skulle prestera bättre än vad de själva förväntade sig på testet i slutet av andra veckan. Detta var ett tydligt och greppbart mål som rent teoretiskt borde fungera om jag verkligen utnyttjade min erfarenhet kring inlärning och gruppdynamik.

Innan – Hur skapar jag motivation? En elevs prestationer och dess resultat är summan av den erfarenhet eleven bär med sig tidigare. Att höja motivationen genom att tjata, vädja eller försöka logiskt resonera kring vikten av att bruka allvar hade varit helt meningslöst. Motivation kan inte tvingas fram men jag kan kanske väcka en känsla. Jag landade tillslut i min planering i att eleverna skulle arbeta tillsammans mot ett gemensamt mål med en belöning i slutet av regnbågen. Något som kan förtäras brukar gå hem som morot. Men var börjar jag? Jag har nog aldrig varit så noga med att sätta ihop grupper tidigare. Målet var att de skulle arbeta för gruppens bästa. Bonusen var att elevernas individuella resultat skulle öka. Då fungerar inte det klassiska grupparbetet där de fördelar arbetsinsatsen. Det är inte en redovisning där delarna till slut blir en helhet. Helheten måste finnas i varje elev. Alla i gruppen behöver kunna allt. Om krabbmentaliteten handlar om att dra ner en till samma nivå, kan man inte utnyttja mentaliteten och göra precis tvärt om? Få eleverna att sätta ribban högre för att sedan dra upp varandra istället. Klart man borde kunna. Fyra svensklektioner stod till mitt förfogande. Det var ju trots allt bara ett två veckors arbete och so-lektionerna behövde leva sitt eget liv. Första lektionen var min och resterande fick de själva styra över med gruppens bästa som utgångspunkt.

Två områden stod i fokus under min introduktionslektion. Eleverna behövde förstå att de alla har mer eller mindre förutfattade meningar om varandra som kanske inte riktigt stämmer med verkligheten. Bilden vi bär med oss av varandra stämmer aldrig fullt ut och därför vinner vi inget på att sätta varandra i fack. Särskilt inte om gruppen har ett gemensamt mål. Andra området handlade om ett förhållningssätt som jag ville att eleverna skulle ha i sina grupper. Om alla i gruppen ska prestera lika bra behöver gruppen mäta medlemmarnas individuella kunskap med jämna mellanrum och hjälpa varandra där det behövs. Kom nu ihåg att här var jag oerhört noggrann med vilka elever som var i vilka grupper. Det är väldigt sällan jag gör en presentation och övar innan en genomgång i klassrummet. Denna lektion krävde det.

Under – Jag var fem minuter sen till deras första egna lektion. I korridoren borde klassen stått och väntat men ingen var där. Någon hade släppt in dem. När jag öppnade dörren satt alla elever i sina grupper och arbetade.I vanliga fall hade jag inte ens hunnit starta lektionen. Jag tog ett steg in i klassrummet och möttes av några leende blickar från elever innan de fortsatte med sitt. Jag minns att jag tänkte att det här är som en film. Döda poeters sällskap eller kanske Freedom writers. Obehagligt och overkligt var det i alla fall. Jag backade och stängde dörren och gick och tog en kopp kaffe. Min närvaro skulle bara förstöra deras flow, tänkte jag. Andra lektionen flöt på på samma sätt. Jag behövdes inte så jag höll mig i bakgrunden. Det jag såg under dessa lektioner var jag mäkta imponerad av. De lärde av varandra. De mätte varandras progression, hjälpte, pushade. Det handlade inte längre om ett pris för bästa grupp eller törstandet av kunskap kring en revolution. En eller flera andra krafter verkade styra.

Sista lektionen samlade jag dem och vi pratade taktik. Klassen hade haft många prov med samma so-lärare så samtalet handlade till stor del om hur proven brukade se ut och vad som var viktigast när det gällde den amerikanska revolutionen. Klassen fick konstruera ett eget prov på tavlan med frågor de förväntade sig skulle komma på provet. Jag fick svara på frågorna och eftersom det inte var mitt ämne så behövde jag hjälp av eleverna. De elever som var mest villiga att hjälpa mig var de elever som vanligtvis inte brukar räcka upp handen och visa vad de kan eller inte kan. För mig var detta ytterligare en bekräftelse på att klassen lyckats lyfta varandra.När jag efter lektionen visade so-läraren elevernas frågor nickade han och bekräftade att elevernas antaganden stämde.

Nu var det bara provet kvar och oavsett hur det skulle gå så var jag imponerad av min klass engagemang, jävlaranamma, grit eller vad vi nu väljer att kalla det.

Efter – Provresultaten blev inte så bra som jag hoppats på. Jag var grymt besviken och kunde inte för mitt liv förstå varför pluggandet bara lyft några enstaka elever resultatmässigt. Hur skulle jag kunna möta mina elever nu? Varför gick det inte bättre? Jag är en ganska envis person och bestämde mig för att jag måste möta mina elever och vi tillsammans måste analysera varför resultatet inte blev som förväntat. Min teori var att de missat något. Det man inte pluggar på kan man ju inte svara på. En enkel teori men den stämde. I klassrummet kunde vi konstatera att begreppen inte hade fått lika stor plugg-fokus som sambanden när det gäller revolutionen.

I elevernas utvärderingar var det en elev som inte tyckte detta var ett bra sätt att arbeta på. Hen kände att hens brister i kunskap blev för tydliga för de andra i gruppen och visst har jag förståelse kring denna sårbarhet. Majoriteten var, trots att få gjorde stora hopp resultatmässigt på provet, mycket nöjda med sina insatser. Många upplevde att de lärt sig nya sätt att plugga på och några medgav att de sett sidor hos varandra de inte tidigare sett. Gott!

Det som gör mest ont i mig när jag skriver detta är att jag inser att jag inte har möjlighet att underhålla mitt arbete med klassen på det sätt som jag önskar. Centralt innehåll och kunskapskraven måste prioriteras, eller? Så tillbaka till att tjata, vädja eller försöka logiskt resonera kring vikten av att bruka allvar men med en gemensam erfarenhet som jag lovar jag kommer att utnyttja i samtalen framöver med mina elever.

Att diskutera:

Skolans och lärarnas roll är att arbeta på ett sådant sätt att eleverna utvecklar ansvar för sin egen lärprocess, självständighet och initiativförmåga. Skolan behöver med andra ord arbeta aktivt med att eleverna lär sig hur man lär sig.

Citatet ovan är hämtat från Vanja Lozics text Självständighet kräver att elever lär sig hur man lär sig på Skolverkets sida om forskning. Finns det ett “artonde” ämne som skolan idag borde ägna betydligt större uppmärksamhet? Att lära sig hur man lär sig.

Share Button
Om författaren

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *