I somras hade jag förmånen att bli uttagen till en kurs med lärare från hela Norden. Under några dagar strålade kollegor från Danmark, Finland, Färöarna, Grönland, Island, Norge och Sverige samman, för att lära av varandra och utväxla erfarenheter. Att prata engelska denna vecka var absolut tabu. Inget annat än nordiska fick höras.

Årets tema var “Framtiden i professionella lärares händer”. Kunniga föreläsare och inspirerande kursledare höll i workshops och diskussioner. Fil dr John Steinberg var först ut med ett underhållande föredrag, “Från kontroll till ansvar”, som tog upp inlärning med digitala medel. Steinberg, född och utbildad i USA, höll föredrag på svenska och fick frågor på danska och finska. En härlig mix! Rita Nordstöm-Lytz från Finland pratade därefter om läraren som utbildare och människa. En av dagarna höll professor Bo Dahlbom ett utmanande föredrag om att det mesta lärandet sker utanför skolan och om att Internet kommer att revolutionera utbildningen på 2000-talet. Från Linköpings universitet pratade Lars Björklund och berättade om sin doktorsavhandling och om så kallad tyst kunskap. Slutligen fick vi också ta del av aktuella skolfrågor i Norden. Med andra ord, det gick i ett!

Alla var förstås nyfikna på Finlands goda skolresultat. Hur bär de sig åt? Jag pratade med en lärare som gått sin utbildning i Stockholm, men de senaste åren jobbat i Finland. Hon ansåg att de gjorde precis som vi, att det inte var någon skillnad på undervisningen i de båda länderna. En annan finsk lärare berättade att i Finland kommer endast en av tio sökanden in på Lärarutbildningen. Jämför det med Sverige, där många lärosäten har få eller inga sökanden till lärare! Lärarna har också hög status hos den finska allmänheten. T ex ses läraren fortfarande som experten, den som kan och bör hantera situationen i skolan.

Eleverna i Finland är mycket medvetna om att de måste anstränga sig för att lyckas. Denna medvetenhet tror jag personligen saknas hos många elever i Sverige. Jag måste erkänna att jag dagligen möter elever som tror att elever som lyckas inte anstränger sig. Att allt blir rätt första gången man skriver något, att ett främmande språk bara fastnar om man är superintelligent, att den elev det går bra för aldrig tittar över t ex ett kapitel i fysikboken osv. Att det är så är horribelt! I själva verket är det ju ansträngning och högt uppsatta mål som är nycklarna till att skolan ska gå bra.

Beträffande Svedala kom jag fram till att Svedala ligger långt framme som skolkommun. Det märktes tydligt när vi diskuterade i smågrupper. Många gånger fick jag ge exempel på hur vi gör, t ex om hur en-till-en-skolan i Svedala fungerar. Jag träffade också på svenska lärare som var bekanta med KvUtiS. Om någon i Svedala vill ta del av mer information från kursen, är det bara att ta kontakt med mig. Jag har en del länkar och Powerpoints att dela med mig av.

Slutligen undrar jag hur det ska gå  för Svedala imorgon. Den 2 september tillkännages rankningen av ”Bästa skolkommun”. Förra gången hamnade vi på 18.e plats och då finns det förstås mer kvar att önska. Alla ska ju lyckas!