Jag upplever att jag möter större didaktiska svårigheter i ämnet religion än vad jag gör i något av de andra so-ämnena. Framförallt gäller det de delar som omfattas av att eleven genom undervisningen ska utveckla kunskaper om religioner och andra livsåskådningar. Även syftet att undervisningen ska belysa vilken roll religion kan spela i samhället innehåller dilemma som är värda att fundera kring. I detta blogginlägg delar jag med mig av några tankar om svårigheterna med undervisa i religion. Jag levererar inga lösningar men kanske kan mina tankar inspirera dig och dina kollegor till fortsatta diskussioner som leder ger nycklar till en god religionsundervisning.
Redan när jag satte mig för att skriva ner mina tankar möttes jag av svårigheter, hur ska jag formulera mig så att jag använder ord och begrepp på ett korrekt sätt utan att utesluta, förminska eller trampa någon på tårna? Att sätta ord på religion och religiositet och tankar om dessa känns som att gå på lina, osäkert. Jag måste konstatera att religion och religiositet är svåra och känsliga frågor vilket också blir synligt och kännbart i undervisningen.
Under många år har forskare undersökt vilka länder som ligger nära varandra religiöst och kulturellt. Man har då tittat på hur stort fokus människor i olika länder har på överlevnad och på självförverkligande samt hur religiösa människor i länderna är: mycket religiösa eller icke troende/sekulära. Dessa faktorer har man använt för att skapa ett diagram och genom vilket man kan se vilka länder som ligger nära varandra religiöst och kulturellt. Studierna visar att svenska folket är det mest extrema, dvs. vi är det mest sekulariserade folket och det folk som mer än andra fokuserar på självförverkligande. Det är med andra ord vi svenskar som“”sticker ut” och är annorlunda något som är bra att ha med sig när man planerar sin undervisning samt bemöter elevernas tankar och åsikter.
Enligt min uppfattning stämmer studien väl ihop med invånarna i den by där jag undervisar något som även leder till ett didaktiskt dilemma då det försvårar möjligheten att ge eleverna ett inifrån perspektiv. Få eller rent av inga elever ger uttryck för någon form av tro eller religiositet och de som bekänner sig till en tro är inte alltid intresserade av att berätta om den. Vilket leder mig in på nästa dilemma, ska man använda elevers egna erfarenheter och låta dem berätta om sin tro och sina traditioner? Vid ett par tillfälle har jag frågat elever om de vill berätta om sin tro och nästan alltid har eleven avböjt då denne känt att den måste försvara sin tro så fort denna kommer på tal. För att få ett inifrån perspektiv är man som lärare då hänvisad till att visa filmer där olika religioner och dess utövare presenteras. Urvalet av lämpliga filmer är av naturliga skäl begränsat och jag har förstått att de kan ge en bild av att religion handlar om regler men också till en bild av att religiösa människor är avvikande människor. För att undvika detta måste man i undervisningen vara noga med att skilja på religion, tradition, grupp och individ.
Ett annat dilemma finns inbyggt i det urval som gjorts av Skolverket och som sedan görs i ytterligare en fas av läraren och förhoppningsvis eleverna. Vilka religioner/livsåskådningar ska undervisningen omfatta? När undervisningen inte berör vissa livsåskådningar eller när mycket tid läggs på någon religion kan det leda till att skolan är med och skapar en hierarki mellan religioner där vissa anses vara viktiga/mindre viktiga vilket i sin tur kan leda till marginalisering.
I den by där jag undervisar är vi vid eventuellt studiebesök hänvisade till den lokala församlingen i Svenska kyrkan. Det större utbudet av religiösa samfund finns i Malmö vilket innebär flertalet resor om man vill ge eleverna en bred insyn. Detta kräver god logistik och god ekonomi. Att åka på studiebesök innebär dock inte bara logistiska och ekonomiska bekymmer det finns anledning att fundera över studiebesök även ur ett didaktiskt perspektiv.
I bästa fall kan man tillsammans med eleverna bestämma vilket/vilka samfund man ska besöka vilket återigen leder oss till bekymret med marginalisering. Studier kring studiebesök visar också att dessa ger olika reaktioner och gensvar från olika grupper av elever. Elever som är positivt inställda till en trosuppfattning innan ett studiebesök är ofta det även efter besöket. De som däremot är negativt inställda innan ett studiebesök tenderar att även vara det efter besöket. Studien visar även på en grupp elever som innan besöket var negativa men positiva efteråt, dock avtog denna positiva inställning efter en tid. Med bakgrund av detta bör vi fundera över hur vi lägger upp våra studiebesök.
I förra veckan deltog jag och några av mina kollegor i ett möte med judiska församlingen i Malmö. Vi var inbjudna att samtala om hur skolor och församlingen kan samarbeta för att motverka antisemitism bland unga. Församlingen erbjuder bl a besök i synagogan och möte med judiska personer. De samarbetar även med andra samfund kopplade till fyra olika religioner i ett projekt som heter Coexist. Genom detta projekt kan man som skola få besök av representanter från dessa i form av en frågepanel. Vid mötet blev frågan om Israel-Palestina ett naturligt samtalsämne och ledde oss till en diskussion om religion och politik. Vissa menade då att religion och politik inte hör ihop och att man måste skilja islam och judendom från Israel-Palestina konflikten medan andra menade att det är omöjligt att skilja dem åt. Lärare från skolor i Malmö vittnade om hur laddad Israel-Palestina frågan är och därmed också svår att undervisa kring utan att uppfattas som att man tar ställning och därmed hamnar i en försvarsställning. De judar och muslimer som varit ute på skolor i Coexist regi har upplevt att de blivit starkt ifrågasatta på gränsen till hotade vid möte med elever där Israel-Palestina diskuterats. Utifrån de upplevelserna har de valt att undvika att tala om konflikten vid dessa träffar vilket är förståeligt. Det är däremot inte hållbart att INTE diskutera religion och samhälle kopplat till Israel-Palestina, frågan är bara hur man gör det på bästa sätt? Än en gång konstaterar jag att religionsämnet är ett komplicerat ämne att undervisa kring.
Att diskutera
- Hur skapar möjligheter för elever att få “innifrån perspektiv” i religionsundervisningen?
- Hur gör vi för att religionsundervisningen inte ska bli marginaliserande?
- Hur kan skolan samarbeta med olika samfund för att öka elevernas insyn i religioner och religiositet?
- Hur undervisar vi kring Israel-Palestina frågan så att den blir begriplig men samtidigt belyst ur så många perspektiv som möjligt?
Legitimerad lärare i åk 3–9 i svenska, historia, religion, samhällskunskap och geografi. Arbetslagsledare för arbetslag 7–9.
En reaktion på ”Religionsundervisningens olika dilemma”