Religion, politik och nyttan av att använda sig av sin elevgrupp

När jag satte mig vid min dator för att skriva detta blogginlägg, så hade jag som vanligt en handfull mer eller mindre diffusa idéer om vad jag skulle skriva om. Emellanåt hämtar jag inspiration hos mina förstelärarkollegor genom att läsa deras blogginlägg. Där kan jag ibland hitta stoff och tankar som leder mig framåt. Så var det denna gång. Jag fastnade i Sandra Pilemalms inlägg ”Född 2001, vad är 9/11? (del 2 av 2)”. Den hade ingenting med de idéer jag redan skissat på att göra men jag kände att här finns nånting som är ständigt aktuellt för mig och min elevgrupp. Skillnaden är att med min elevgrupp blir utgångspunkten i huvudsak en annan, även om frågorna till viss del är desamma.

Anledningen till detta är elevgruppens bakgrund. Klassen består av 50% elever med svensk bakgrund och 50% elever med utländsk bakgrund. Av de med utländsk bakgrund är olika nationaliteter representerade. Det är elever från Afghanistan, Syrien, Albanien och Turkiet. Gemensamt för dem med utländsk bakgrund är att de är muslimer. Dock med väldigt varierande religiositet. Däremot gör deras bakgrund att de på olika sätt har förankringar i länder där terrorism, krig och förtryck är vardag, åtminstone något av dessa tre. Detta ger mig en fantastisk ingång till värdegrundsdiskussioner och ett till viss del elevstyrt lärande. I diskussionerna växer kunskapen och eleverna lär av varandra. En del av eleverna med svensk bakgrund har redan betyg i SO-ämnena och har därför rätt att arbeta med andra ämnen under dessa lektioner, men allt som oftast vill de vara med och diskutera. När jag frågar dem varför är alltid svaret detsamma. I diskussionerna blir ämnena verkliga och därmed angelägna. De är givetvis alltid välkomna att vara med.

Diskussionerna brukar bli riktiga ögonöppnare. För precis som det är väldigt enkelt för oss i Sverige att avfärda skeenden i den muslimska världen som någonting som bara beror på en jobbig religion, lika enkelt är det för de utländska eleverna att avfärda företeelser i Sverige som rasistiskt dravel. Men så enkel är ju aldrig verkligheten när man väl börjar nysta i den. I diskussionerna måste man lyssna och försöka förstå. Och det ökar lärandet på bägge hållen. Det vanligaste förhållningssättet bland mina muslimska elever, gällande IS, är att ”de borde inte få kalla sig muslimer, det de håller på med är så långt ifrån islam man kan komma”. Fast när man fördjupar diskussionen och visar på att islam långtifrån är en enhetlig religion och att de flesta religionsutövare på olika sätt bryter mot sina egna regler för att uppnå ett högre mål, händer det någonting hos eleverna. Deras sinnen vidgas.

Nästa steg är att låta dem argumentera för någon företeelse, inom den muslimska världen, som de egentligen är emot. Då lyfter de verkligen. De inser att i stort sett samtliga sidor av en konflikt kan använda sig av samma argument för att rättfärdiga sitt handlande. Även om detta handlande direkt strider mot religionen. Det är då vi kliver ut från religionsundervisningen och in i samhällskunskapen. Det står nämligen klart att politik och makt är starkare krafter än religion. Hämndlystnad och girighet följer inte långt efter. När eleverna kommit så här långt, att lära sig se saker ur ett annat perspektiv, då är vi inne och nosar på det som i kursplanen för samhällskunskap kallas för nyanserade resonemang, vilket är en del av kunskapskraven för A-nivån.

I diskussionerna blir feedbacken väldigt direkt. Eleverna får bekräftelse på att deras tankar räknas och de får hjälp att komma vidare i sitt tänkande och sin inlärning både av varandra och av mig. På detta sätt har vi diskuterat bland annat IS, fattigdom och jämställdhet. Ibland går det trögt, ibland går det lätt. Det beror lite på vad som diskuteras men framförallt beror det på vem som initierar diskussionen. Om jag initierar frågan så går diskussionen generellt lite trögare. Ibland lyckas jag lansera ämnet på ett spännande vis och då kommer diskussionerna av sig själv. Från eleverna. För eleverna vill veta. Och när viljan att veta finns hos eleverna, då är det enkelt att undervisa.

Att diskutera:

  • När man diskuterar frågor som rör värderingar, är det lätt att man hamnar i väldigt känsliga diskussioner. Hur långt ska man våga pressa elever i dessa situationer? Läraren har ju samtidigt ett ansvar för att ingen elev ska känna sig kränkt.
  • Hur långt ska man som lärare visa sin egen ståndpunkt? Det är ibland väldigt svårt att både föra en objektiv undervisning och vara bärare av en gemensam värdegrund.
Share Button

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *