Under de år jag arbetat i skolan har jag alltid värderat en sund och stabil relation till mina elever. Detta har utgjort grundstenen för att arbeta med dem och jag har sett det som självklart att börja där. Det rör sig så klart inte bara om relationen mellan mig som lärare och dem som elever, utan även om de inbördes relationer elever emellan, samt faktiskt till det eleverna ska lära sig. För många år sedan sa jag i ett samtal med ett arbetslag att man måste ha relationen till ungdomarna först, den måste sitta, annars kan man kasta ut matteboken genom fönstret. Kanske lite hårt? De flesta elever kommer att fungera alldeles utmärkt i vilket klassrum du än sätter dem i bara de har en tydlig och stimulerande uppgift framför sig. Men jag tror att det finns elever som behöver det där lilla extra, i form av en eller flera djupare och förtroendefulla relationer med de vuxna i skolan.

Har det alltid varit så i skolans värld? Var det lika självklart förr för en lärare att ha och upprätthålla bra relationer till sina elever som det är för mig nu? Jag tror inte att svaret är entydigt men väl värt att fundera på. Vi lever i en annan värld än t.ex. den mina föräldrar växte upp i på 40- och 50-talet. Skolan och samhället fungerade på ett annat sätt. Barn och ungdomar ifrågasatte inte vuxenvärlden på ett sätt som de gör idag och det speglades i skolan av en respekt från

eleverna till lärarna. Auktoriteten fanns inbyggd. Dessutom fanns det medel att ta till om eleverna inte lydde; de fick helt enkelt stryk. Idag möter vi elever i skolan som kanske inte automatiskt respekterar vuxna i skolan, det handlar istället om ett utbyte och en ömsesidig respekt för varandra. Det är något som växer fram i möten mellan elever och vuxna.

För många år sedan deltog jag i en studiedag för skolorna i Malmö Stad där vi blev indelade i tvärgrupper. Ämnet vi skulle diskutera kommer jag inte ihåg, men en diskussion har fastnat och den handlade om respekt. I gruppen fanns en lärare som menade att om han bar en t-shirt med ordet LÄRARE tryckt på, skulle eleverna automatiskt respektera och lyda honom eftersom han var lärare. Det blev intressanta diskussioner om detta.

Dagens elever går inte på blind lydnad, de följer inte blint auktoriteter, de blir inte bestraffade av sina lärare, för det var troligen det som var ett av incitamenten till lydnaden. Vi har undan för undan lämnat detta bakom oss och gått mot en annan syn på människan och alla människors rättigheter och skyldigheter. Att vi som lärare arbetar med de interpersonella relationerna i vår vardag tror jag kan vara direkt avgörande för en del elever. När jag pratar om att bygga relationer med våra elever menar jag inte att vi ska dela med oss av vårt innersta. Vi vill få dem att utvecklas till ansvarstagande individer, som ska klara av att leva i dagens samhälle. Jag brukar alltid dela med mig av mina egna erfarenheter, både när jag har lyckats men även när jag har misslyckats. Ytterst handlar det om de vuxnas, inte bara lärares, ledarskap i mötet med barn och ungdomar. Det handlar om samspelet mellan barn och vuxna, det handlar inte om vi och dem. Relationen är grunden i detta samspel, där den vuxne visar att den faktiskt bryr sig på riktigt, att den är intresserad.

Som jag skrev inledningsvis klarar sig merparten av eleverna i skolan med de vanliga, relativt ytliga relationerna. Men jag tror att det finns ett ökande antal elever som har ett behov av djupare relationer till vuxna i skolan. Jag tror också att det är viktigt att bygga upp ett relationskapital med elever som går att använda när det blir jobbigt, för det blir det ibland. Att bygga upp detta kan vi bara göra i direkta möten mellan människor och i samklang med den lärandeprocess som sker i skolan, varje dag.

När jag läste till specialpedagog var en av kursböckerna “Relationskompetens i pedagogernas värld” av Jesper Juul och Helle Hansen. Detta är en bok som jag har tagit fram lite då och då, vilket jag också rekommenderar andra som jobbar i skolans värld att göra. Här finns mycket matnyttigt att fundera över tillsammans. Det finns också ett helt forskningsfält som heter Relationell Pedagogik där Jonas Aspelin är en frontfigur. Inlägget har dock inte gått djupare in på hans arbete, jag vill mest nämna det för de som vill leta sig vidare.

Att diskutera

1. Är relationerna viktiga för att vi ska lyckas? Varför? Varför inte?
2. Hur arbetar vi med relationsbyggande i skolan?