Relation för lärande

Det händer när jag startar ett nytt arbetsområde i en klass att jag är osäker på om alla elever kommer att klara målen för arbetsområdet. Det är säkert inget ovanligt. Våra klassrum är fyllda av individer med olika förutsättningar och de ska ta sig i mål samtidigt, oavsett förutsättningar. Jag menar att den pedagogiska relationen och den varaktiga kunskapen förutsätter varandra. Eleverna har lättare att nå målen för min undervisning om vi har lyckats skapa en förtroendefull relation till varandra. Jonas Aspelin är professor i pedagogik vid Kristianstad högskola och bedriver forskning kring relationell pedagogik. Han delar in relationell pedagogik i fyra nivåer, pedagogiska möten, pedagogiska tillvägagångssätt, pedagogisk rörelse och pedagogisk teori. Jag kommer att fokusera på de första två nivåerna i detta inlägg.Aspelin menar att det pedagogiska mötet är ett förhållningssätt i den pedagogiska vardagen. Läraren kan på egen hand få dessa möten att uppstå men väl skapa förutsättningar för att de sker. När de uppstår, möter den relationellt inriktade läraren eleven som hen är, där och då och visar samtidigt den riktning eleven bör gå. I sådana möten menar Aspelin, stöttar läraren elevens mänskliga mognad. På den andra nivån, det pedagogiska tillvägagångssättet är ambitionen att stötta elevers lärande genom att delta i relationella processer. Läraren verkar för att mötet mellan elever, lärare och elev, och mellan eleven och stoffet ska bli så verksamt som möjligt. Enligt Aspelin arbetar alltså läraren målinriktat ”för kunskapsutveckling i och genom interaktion”.

Jag upptäckte Aspelin när jag inte längre kände igen mig i delar av den pågående skoldebatten som jag upplever som auktoritärt bakåtsträvande och därför började fundera på vad jag gör i min vardag som får min undervisning att fungera. Jag sätter relation och kunskapsutveckling i fokus, men hur går det till rent praktiskt? I den spontana analysen av min undervisning hittade jag sex tillvägagångssätt. Ni som läser kanske tycker att punkterna som följer är självklarheter men med tanke på den tidigare nämnda skoldebatten där röster höjs för tidiga betyg och auktoritär förmedlingspedagogik vill jag ändå poängtera hur viktig relationen är för elevens kunskapsutveckling. Ok, here goes:

  1. Skapa ett inbjudande klassrum. Detta har Cornelia Falkentoft redan skrivit mycket bra om här på bloggen. Ni hittar inlägget här.
  2. Var lyhörd och lyssna på eleverna. Ta in deras upplevelse och agera på ett sätt som för eleven framåt i sin personliga och kunskapsmässiga utveckling. Lyssna på frustration, glädje, frågor, utvärderingar och antistrategier. Här är motiverande samtal ett bra hjälpmedel för att hitta en lyssnande och framåtsyftande samtalsmetod som hjälper eleven att ta eget ansvar. I min undervisning innebär att lyssna och vara lyhörd att med Olga Dysthe som förebild skapa ett flerstämmigt klassrum där lärarens röst är en utav många och där tal- och skriftspråk är centralt.
  3. Var personlig. Jag använder min person som hjälpmedel i undervisningen gärna i samband med det muntliga berättandet för att till exempel skapa intresse kring ett nytt ämnesområde. Detta gör jag t.ex. genom modellering av lässtrategier eller genom att själv hålla det där argumenterande talet inför gruppen som sedan ska göra det samma. En annan effektiv metod är anekdoten vars poäng sedan leder in i dagens lektionsplanering. Jag är personlig men inte privat. Det är en balansgång men att använda sin personlighet för att skapa förtroende och intresse för undervisningen är effektivt.
  4. Var tydlig. Med hjälp av ett formativt synsätt skapas tydlighet kring undervisningen och dess mål. De tre frågorna: Var befinner vi oss? Vad är målet? Hur tar vi oss dit? skapar struktur och fokus på färdigheterna som eleverna behöver utveckla. Tydligheten är för mig viktigast när jag bygger relation med en ny grupp. Då sätter jag normerna för hur vi arbetar och umgås i klassrummet och försöker skapa en inbjudande och respektfull arbetsmiljö där eleverna kan känna sig trygga nog att våga misslyckas och lyckas. När eleverna anammat ett positivt klassrumsklimat och när de har övat på att ta ansvar för sitt eget lärande låter jag dem succesivt ta mer och mer ansvar för kunskapsinhämtningen. Detta kan ofta vara en lång process, ibland tar den flera år.
  5. Ha höga förväntningar på eleverna. Genom att utmana eleverna t.ex. med texter som ligger i deras proximala utvecklingszon visar jag dem att jag tror på deras potential. Genom högläsning och reciprok läsförståelsestrategi (bl.a. att ställa frågor i, på och mellan raderna) guidar jag dem vidare mot det uppställda målet. Om eleverna litar på att jag tror på deras förmågor så når vi längre.
  6. Konflikthantera. Jag måste som lärare hantera konflikter som uppstår i klassrummet, mellan elever, mellan elever och stoffet, mellan elever och undervisningen, mellan elever och skolsystemet. Jag anser att detta är mitt uppdrag eftersom konflikter hindrar kunskapsutvecklingen och den positiva interaktionen som är det primära.

Så när den där oron för om eleverna kommer att klara målen smyger sig på, påminner jag mig själv om att bygga relation för lärande. Det tar tid och det är långt ifrån lätt men jag menar att det är absolut nödvändigt, i alla fall för mig.

Att diskutera

  1. Hur viktig är relationsskapandet för elevens kunskapsutveckling?
  2. Hur arbetar du, ditt arbetslag och din arbetsplats för att skapa förtroendefulla relationer mellan till exempel lärare och elever?
  3. Kan det finnas nackdelar med att fokusera på kunskapsutveckling i och genom interaktion?

Mer om Jonas Aspelins forskning:
http://relationellpedagogik.se/index.html

Cornelia Falkentofts blogginlägg:
http://1larare.svedala.se/ett-inbjudande-klassrum-att-fanga-studieatmosfaren/#more-3165

Mer om motiverande samtal:
http://www.socialstyrelsen.se/evidensbaseradpraktik/sokimetodguidenforsocialtarbete/motiverandesamtal

Share Button

En reaktion på “Relation för lärande”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *