För ett tag sedan skrev jag om att jag skulle få en ny undervisningsgrupp i ett nytt ämne som vi kallar matematiksvenska. Syftet med undervisningen skulle vara att förbereda nyanlända invandrare för det matematiska språket. Det är ju en ämnesspecifik terminologi som till viss del skiljer sig från vardagssvenskan. Dessutom är det svårt för många nyanlända att avkoda och förstå läsuppgifter där de själva ska komma på vad det faktiskt är som utgör själva uppgiften. Att läsa ett stycke text och utifrån den komma på vad det är som är själva frågan och sen hitta en lämplig strategi för att kunna besvara frågan är en tämligen avancerad process, särskilt för den som inte kan språket särskilt väl. Men det är också denna typ av matematiska problem som oftast är mest vardagsnära. Den matematik som vi alla utför dagligen består ju av kalkyler och bedömningar baserade på språkliga upplevelser i mer eller mindre sociala sammanhang.
Elevgruppen består av elever med väldigt stor spridning gällande språk och tidigare skolgång. Vissa har varit i Sverige ett år och har kommit ganska långt språkligt medan andra har varit här endast ett par månader. Oftast är de bättre på att förstå det som sägs än på att förstå skriven text och framför allt har många svårt för att skriva själv. Oavsett vilken språklig nivå de ligger på så är de på dessa lektioner med ett och samma syfte. Nämligen att bli bättre förberedda för att kunna ta sig igenom en matematikkurs på högstadienivå och kunna tillgodogöra sig dessa kunskaper både språkligt och matematiskt.
Hur ska jag då lägga upp undervisningen? I blogginlägget En helt ny utmaning, skrev jag om svårigheterna med att förenkla utan att det blir barnsligt. För att undvika att fastna i den fällan har jag valt att utgå från eleverna själva. Vi utgår från ett räknetal som är så enkelt att det blir uppenbart att det inte är lösningen som är viktig, till exempel 2+3. Utifrån detta skulle eleverna själva skapa varsin räkneberättelse. Först skrev jag en enkel berättelse på tavlan, för att visa hur en räkneberättelse kan se ut. Sen skulle eleverna själva skriva varsin berättelse i sina block. Eftersom det bara var andra lektionstillfället och jag ännu inte hunnit lära känna eleverna särskilt bra, var min farhåga att de inte skulle ta uppgiften på allvar, alternativt skulle vägra att skriva, av rädsla för att göra bort sig. Ack så fel jag hade! Samtliga elever tog sig an uppgiften med stor energi.
När jag såg detta ville jag testa att ta det hela ett steg längre. Jag ville att de skulle turas om att skriva sina berättelser på tavlan så att alla kunde se. Sen hjälptes vi åt att göra berättelserna begripliga och korrekta. I detta skede trodde jag att det mest skulle bli så att jag rättade berättelserna inför klassen, men även här gjorde jag en felbedömning. Genast var där ett antal händer i luften och eleverna hade massor med förslag på hur vi skulle kunna förbättra texterna så att de skulle bli mer begripliga. I arbetet med vissa texter behövde jag inte alls lägga mig i. I andra blev jag tvungen att göra vissa ändringar för att de skulle bli korrekta. Jag fotograferade elevernas texter i ursprungsskick för att kunna ta fram och visa vid senare tillfälle för att på så vis kunna visa eleverna vilka framsteg de förhoppningsvis gör under kursens gång. Detta var de första texterna och det kommer att bli många till innan sommarlovet.
Jag ser många vinster i detta. Dels blir elevernas lärande tydligt för dem själva när jag visar dem deras gamla texter och dels blir de väldigt involverade i sin egen undervisning när de tillsammans rättar till varandras texter. Dessutom kommer deras matematiska medvetenhet att öka efterhand som de begrepp de ska skriva om blir mer avancerade. Att själva skapa den här typen av texter bör ju rimligtvis hjälpa dem i sin tolkning av motsvarande texter i deras framtida matematikstudier.
Förstelärare i Svedala kommun på Nils Fredriksson Utbildning, kommunens gymnasieskola. Undervisar i SO och matematik på i huvudsak introduktionsprogrammen.