På spaning med Dr. Ross W Greene – Collaborative Problem Solving

“Barn vill göra rätt om de kan”. Det är en av mina grundpelare som lärare och människa. Uttrycket är hämtat från Dr. Ross W Greene, doktor och forskare vid Harvard Medical School i Boston.

I tidigare inlägg har jag belyst arbetet kring elever med problemskapande beteenden. En stor utmaning men samtidigt en möjlighet. En möjlighet att förändra förutsättningarna för en del av mina elever, oavsett dess problematik. Elever som ibland ingen, inte ens dem själva, tror kan lyckas. Jag möter dagligen elever som kämpar med att lära sig att läsa, skriva och räkna. Dessa elever har alla möjligheter att lyckas, genom ett väl beprövat och erkänt sätt förmår skolan att ge dessa elever rätt bemötande och förutsättningar. Men jag möter också elever som dagligen kämpar för att lära sig att använda sin tankeförmåga för att kunna hantera de krav på flexibilitet som ställs på dem i vissa vardags- och skolsituationer. Barn som sprider oro och frustration omkring sig. Barn som bråkar, slåss och skriker. Barn som utmanar skolan på alla dess vis. Ger skolan dessa elever rätt förutsättningar och möjligheter för att lyckas?

Min roll som lärare är att bemöta och ge alla mina elever rätt förutsättningar för att lyckas. Rätt förutsättningar utifrån varje enskild elev. Med den känslan går jag till skolan varje dag. Jag behöver vara den bästa läraren för alla mina elever. Varje dag, oavsett begåvning, funktionshinder eller problematik. För att bibehålla en sådan inställning krävs dock stimuli och konkreta tips. Med jämna mellanrum behöver jag utmana mina tankar och arbete med stöd av forskning. Därav har jag  läst Greenes två senaste böcker, “Explosiva Barn” och “Vilse i skolan”. Nedan följer mina tankar och idéer utifrån dem.

Vissa barn klarar inte av när kraven blir för höga. Då kan de inte tänka klart och/eller hitta konstruktiva lösningar på sina “problem”. Inte heller klara av att hantera den frustration som situationen framkallar. Oavsett vad är det mitt ansvar att ta reda på och förebygga så att barnet inte hamnar i en sådan stress att det behöver ta till så starka uttryck som, att gå i affekt, bråka eller slåss.

Men HUR?!?!

Enligt Greene skall man inrikta sig på att utveckla de förmågor som barnet saknar. För att lyckas med det krävs andra metoder än dem vi oftast använder oss av i skolan (och hemmen) t.ex. att vara en tydlig auktoritet och ”visa vem som bestämmer”. Greene menar att sådana skarpa tillsägelser snarare triggar fram utbrott än verkar dämpande. Greene påvisar även försök att genom olika belöningar och/eller bestraffningar motivera barnet att uppföra sig väl. Inte heller det har någon större effekt enligt Greene. “Barnets beteenden beror ju inte på deras bristande motivation, utan på en oförmåga”. Istället skall man, enligt Greene, försöka identifiera vanliga problemsituationer så att dessa kan undvikas eller frustrationen avstyras innan de riktiga ”problemen” uppstår. På så sätt kan man skapa  ett större lugn kring barnet som då, istället, kan lägga sin energi på att försöka utveckla sina bristande förmågor.

Som ett led i arbetet har Dr. Greene tagit fram en metod, innehållandes tre olika strategier, att använda när utbrottet närmar sig. Han kallar metoden ”Collaborative Problem Solving” (CPS) – “Problemlösning i samförstånd”. Nedan benämns strategierna som “tre korgar”:  Korg A, B och C.

Korg A – innehåller beteenden som är värda att sätta igång och uthärda ett utbrott för. Korg A kan vara nödvändig i vissa farliga lägen, men lär inte barnet hur hen skall tänka nästa gång ett utbrott närmar sig.

Korg B – innehåller beteenden som är viktiga men inte värda ett utbrott för att igenom. Korg B handlar om att den vuxne och barnet tillsammans försöker lösa problemet eller situationen.

Korg C – innehåller mindre viktiga beteenden/aktiviteter som man “bortser” ifrån då den tar bort onödiga frustrationer.

(Påhittat förslag)
(Påhittat förslag))

Den viktigaste strategin och den som utvecklar barnets flexibilitet och frustrationstolerans mest är Korg B. Där samarbetar barnet och den vuxna för att hitta en lösning som tar hänsyn till bådas perspektiv. Detta sker vanligtvis genom tre steg:

1. Empati: Den vuxna tar reda på vad som gör barnet frustrerat genom att iaktta och ställa frågor.

2. Definiera problemet: Den vuxna ger sin syn på saken.

3. Bjud in till lösning: Barnet och den vuxna försöker hitta en lösning som tar hänsyn till bådas önskemål.

Samtalen mellan barn och vuxen lär barnet hur det kan tänka när hen blir frustrerad. Det bygger upp kognitiva kartor i barnets hjärna så att hen lättare kan hitta konstruktiva lösningar när liknande problem uppstår igen.

Jag tror att vi kan lyckas med stöd av CPS. Dels skapar den en trygghet för mig som pedagog i arbetet kring mina elever. Det skapar dessutom förtroende och samsyn mellan hem och skola. Vi bygger en solid grund med fokus på elev/barn. Hemmet kan känna trygghet med vad skola anser vara viktigt i förhållande till barnets förmåga. Jag är just nu i början, i en fas då jag fortfarande kommer på mig själv att reagera på saker som jag själv varit med och bestämt skall ligga i Korg C. Men trots mina små misstag ser jag dock små framsteg, speciellt vad gäller antalet utbrott. Färre utbrott för beteenden som anses vara av mindre vikt. Och färre utbrott betyder en tryggare och gladare elev, mer tid att träna på vad som gör skillnad, mer tid i klassrummet tillsammans med klasskompisarna samt mer tid i undervisningen.

Framöver kommer mina korgar även att diskuteras och överföras i kollegiet för att på så sätt skapa samsyn gentemot dessa elever. Vi kan dessutom skapa egna korgar som vi stöder oss på i arbetet gentemot en enskild elev/en grupp eller en hel klass. Det kommer i sin tur skapa trygghet hos den elev/grupp/klass vi arbetar med då känslan av att pedagogerna runtomkring är “enade” medför trygghet, lugn och ett klimat där lärande får stå i centrum.

Avslutningsvis vill jag tacka en elev föräldrar för denna upptäckt. Tack!

Att diskutera:
  1. Hur ser ert arbete kring problemskapande elever ut?
  2. Hur skulle ert arbete förändras med hjälp av Greens metod, CPS?
  3. Hur skulle samarbetet mellan skola-hem förändras med en gemensam strategi/metod likt CPS?
  4. Vilka fördelar/nackdelar ser du i arbetet kring CPS?
Litteratur och artiklar:

Greene, R W. (häftad, 2014).  Explosiva barn. Studentlitteratur AB
Greene, R.W. (häftad, 2016) Vilse i skolan. Studentlitteratur AB

Följ mitt arbete genom att läsa mina tidigare inlägg:

Fast du inte lyssnar vet jag att du hör ändå” – Problemskapande beteende.

Lågaffektivt bemötande – Metod och förhållningssätt.

Share Button

6 reaktioner på ”På spaning med Dr. Ross W Greene – Collaborative Problem Solving”

  1. Hej! Tack för ett bra inlägg! Jag har en son med autism och lärare så jag är ganska bra insatt i CPS-metoden. Men funderar på det du skrivet om bristande motivation och förstärkningar. Just när det gäller autism handlar det mycket om bristande motivation, då barnet inte ser syftet med socialt samspel. Varför ska jag ställa upp på dina krav? Vad får jag ut av det? I detta fall kan förstärkningar vara avgörande för att få barnet att ställa upp på kravet. När barnet efter en tid ställer upp utan förstärkning fasas den ut. Vi har arbetat så med vår son hemma och i förskolan och uppnått fantastiska resultat. /Cecilia

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *