Så, då var vi igång igen! Tre veckor sen terminen började för eleverna. Nytt gäng, som varje år. Dock med några övervintrare. Det är ju så med introprogrammen. Beroende på olika förutsättningar så är det vissa elever som inte hinner göra sig fullt behöriga till gymnasiets nationella program under ett år. Det känns som ett skönt gäng detta året. De är trevliga mot varandra och de beter sig väl. Däremot är många av dem väldigt trötta och har svårt att hitta fokus. När de väl hittar fokus så lyckas de bara behålla det en kort stund. En del av denna problematik kan man säkert skylla på det faktum att de är tonåringar. Det händer mycket i kroppen och sömnbehovet är stort. Att de sen väldigt sällan går och lägger sig före klockan ett på natten gör ju sitt till. Vad som är desto mer oroväckande tycker jag är att det är väldigt få av dem som äter frukost på morgonen. Inte konstigt att energin tar slut om man inte har ätit frukost. Jag försöker såklart att prata med eleverna om vikten av sömn och mat om man ska kunna fungera en hel dag. Tyvärr känner jag att jag pratar för döva öron.
En annan aspekt som förmodligen är viktigare än alla dessa yttre faktorer är att jag som lärare inte riktigt lyckas entusiasmera dem i sina studier. Det tycker jag är fruktansvärt frustrerande. Jag försöker verkligen att vinkla lektionerna, så att ingången ska kunna intressera. Jag varierar mellan föredrag, högläsning, enskild läsning, uppgifter, filmer mm. Det verkar inte spela någon roll. Jag frågar eleverna hur de skulle vilja att lektionerna genomförs men jag får inga svar. Bara att allt är tråkigt. Ibland känns det som om detta, att allt är tråkigt, är så djupt inrotat att det inte ens går att ändra. Det verkar som om eleverna inte ens vill att det ska vara roligt. För hur ska man kunna veta att något inte är roligt om man inte ens vill lyssna eller ta till sig av det som händer? Hur ska jag kunna bryta igenom denna tråkighetsbarriär? Jag kan ju inte heller bortse från att jag måste försöka lära eleverna vissa saker som ingår i kurserna. Det är ju det som är mitt jobb. Men för mig är detta nog det svåraste med jobbet som lärare. Att finna inspiration och fantasi för att kunna skapa intressant undervisning, när jag inte får någonting tillbaka från eleverna. Även jag behöver feedback för att kunna lyckas i min undervisning. Framförallt behöver jag feedback från eleverna. När jag inte får det så vet jag inte hur jag ska göra. Därför förstår jag också vikten av att ge feedback till eleverna, vilket jag gör i stort sett hela tiden.
När jag inte får någon respons från eleverna börjar jag tvivla på min förmåga. Detta är jobbigt och påverkar självförtroendet negativt. Jag vet ändå att jag kommer att vända detta. Förr eller senare. Det handlar mest om att vi ska komma underfund med varandras personligheter i klassrummet. När vi väl känner oss säkra på varandra, infinner sig en trygghet som gör att vi vågar släppa in varandra lite mer. Vi vågar ta av oss masken ibland och faktiskt blotta oss som de individer vi är. Då kommer det att börja hända saker på flera plan.
Därför lägger jag mycket tid på att prata med mina elever. För jag vet att den tid jag investerar i dessa samtal kommer att underlätta arbetet för oss alla längre fram.
Förstelärare i Svedala kommun på Nils Fredriksson Utbildning, kommunens gymnasieskola. Undervisar i SO och matematik på i huvudsak introduktionsprogrammen.