Betygshets! Stressade barn! Psykisk ohälsa! Betygssystemet  är ondskefullt och maler sönder våra barn! Jag hör det och jag läser det till exempel här, här, här och här. Elever, media och mannen på gatan, diskussionen om betygssystemet rör många och  jag tänker att den, som den ser ut i Sverige idag, förmodligen inte var vad Björklund och company hade i sikte när LGR 11 sjösattes. Är det inte så att vi som arbetar i skolan måste göra vårt bästa för att vara en motpol i debatten om betygen? Det är vi som, genom hur vi förhåller oss, tydliggör och agerar,  till stor del kan växla betygsjakten till lust att lära.

Jag vill inte att mina elever, eller några elever, ska känna som det målas upp i texterna jag länkat till ovan. Ändå känner en hel del så, annars hade jag inte haft underlag att skriva detta blogginlägg. Vad är det som skaver? Hur kan vi förbättra situationen och förmedla studielust och inte stress?

När betygssystemet var nytt både hyllades och kritiserades det. En av delarna som kritiserades mest, inte minst av eleverna själva, var och är till viss del fortfarande kravet på att alla kunskapskrav måste vara på A-nivå för att uppnå betyget A. Jo, det stämmer att man måste hålla en mycket hög nivå för att erhålla högsta betyg, men det betyder inte att det är förbjudet att misslyckas!  I bedömningsdiskussioner med elever och också med personer som inte själv går eller arbetar i skolan har jag varje gång jag hamnat i dem försökt avdramatisera och påvisa att nej, en elev får väldigt sällan betyget F eller ens D om denne har uppnått A på allt utom en del av ett kunskapskrav. Jag har aldrig varit med om det. Skiljer sig vad man uppnått så mycket inom ett eller flera kunskapskrav så låter läraren eleven visa sina kunskaper igen, på andra sätt. Det vägs också in hur mycket man arbetat med området och när man läste det. Trots mina argument får jag ändå höra skräckexempel där ett litet misslyckande förstört en hel studiekarriär. Hör du det också?

Det känns som ett misslyckande när elever börjar resonera på ett sätt som de menar är taktiskt. Till exempel att inte “riskera” sitt betyg genom att genomföra nationella prov, man kan ju misslyckas, eller att det efter en bedömning man inte är nöjd med ge upp fullständigt eftersom man då tror att man ändå inte kan få betyget man eftersträvar. Att det inte är lönt att anstränga sig.

När jag hör denna typ av resonemang blir jag mörkrädd. Fokus har landat helt fel när det är betygsprognoser och inte att lära sig som blir viktigast. Det är lågt ifrån alla elever som “resonerar strategistkt” runt betyg, men för den grupp som gör det är det ofta psykiskt påfrestande och de slösar energi som de kunde lagt på annat. Inte sällan är dessa elever högpresterande och egentligen mer intresserade av att  inhämta kunskap än att fastna i betygshets. Och betygen är viktiga. Som samhället är uppbyggt idag fungerar betyg som ett instrument för att mäta vem som ska få tillgång till utbildningsplatser i nästa utbildningsinstans, gymnasium och högskola och ofta som en biljett in på arbetsmarknaden. De fungerar som ett kvitto som förhoppningsvis visar att man lärt sig det man förväntas och kanske också som morot när det känns motigt.

Hur kan vi som arbetar i skolan påverka situationen och vända fokus från negativt till lust att lära? Förbättringområde finns ju uppenbarligen eftersom debatten finns. Även om det kan vara lätt att ibland själv kritisera betygssystemets brister så är det vårt uppdrag att arbeta med det och inte mot det. Den läroplan och det betygssystem vi har är vad vi måste förhålla oss till och självklart göra det bästa av.

Diskussion, information och tydlighet tänker jag är en stor del av svaret. 

Diskussionen som vi behöver ha, med våra elever främst,  men också med deras föräldrar och varandra handlar om vad skolelever idag förväntas lära sig, varför och hur eleverna kan ha inflytande över just hur. Vet man bara att man ska lära sig något kommer det troligtvis inte vara så lustfyllt att göra det. Att betona att det är (skol-)kunskap betyget mäter, inte personlighet, är också viktigt. En del av betygsstressen utgår ibland från att man känner sig bedömd som person.

Information i sammanhanget handlar om information om betyg, hur betyg sätts idag och varför. Vad betyder de? Är det sant att ett E är som en gammal etta?  Att man aldrig får ha en dålig dag om man satsar på A?  Att eleven väljer själv om NP ska räknas med i betyget? Stämmer det att betygssystemet bara räknar misslyckanden och inte framgångar? Kan man jämföra med vad man ser i amerikanska TV-serier där folk får A+? (Svaret är givetvis nej på dessa frågor som alla blivit ställda på en skola nära mig.)

I skolverkets Dags för betyg som vänder sig till elever och föräldrar (i fösta hand i 6-9 där jag själv arbetar) förklaras hur betygs sätts på ett bra sätt. Här finns också en film där frågor om betyg ställda av elever får svar. Den filmen är bra att se tillsammans med elever och inte minst tillsammans med föräldrar på föräldramöte. Att informera om betygssystemet är tyvärr inte en engångsgrej, man kan behöva påminnas.

Tydlighet – vad bedöms och betygsätts, varför och hur? Vad är det som gör att vissa elever fortfarande tror att ett glosförhör betygsätts? Hjälper vi eleverna att bli säkra i vad som ska bedömas, inte låter dem rikta sin energi fel och låter dem träna och misslyckas och träna igen för att sedan bedöma färdigheter så kommer de att tänka mer på att lära sig än att tänka på den där bokstaven i slutet. Man måste få misslyckas för att lyckas, tror man att man inte har råd att misslyckas så …det kan man ju räkna ut. Lyckas vi förklara att bedömningen inför betygssättningen utgår från vad vi ser av elevens prestationer som en helhet och inte ett C här och ett E där så kan vi kan sudda ut den där känslan av att det är den lägsta prestationen som räknas. Det är det inte!

Vi lärare är bärare av vad skolan står för. Bland annat betygssystemet och dess konsekvenser. Hur vi kommunicerar sätter prägel inte bara på hur våra elever uppfattar bedömning men också på samhällsdebatten.

Och till slut lite positiv läsning och hur man kan bemöta tråkiga betygsdiskussioner här och här.

Att diskutera:

• Hur bemöter du kritiska röster gällande vårt betygssystem, inom och utanför skolans väggar?
• Hur kommunicerar du betyg och bedömning med elever och föräldrar? Hur ofta sker det?
• När det gäller personliga åsikter om betygssystem, vad är ditt förhållningssätt? Vad signalerar vi som lärare och som privatpersoner i olika sammanhang?