Normer, jämställdhet och genus

Denna bloggtext handlar om normer, jämställdhet och genus och är ett utdrag  från min vardag som lärare.  Det är också mitt försök att bryta mönster men framförallt en önskan om att stärka mina elever att själva våga rubba på de tunga traditionella könsroller som råder idag och som indirekt påverkar deras vardag och min undervisning.

Jag har en känsla av att vara ute på djupt vatten och kan i ärlighetens namn erkänna att jag själv är ägare av flertalet förutfattade meningar, fördomar och misstag i ämnet. Men jag ägnar det mycket tid, tanke och kraft och meningsfullheten är stor, såväl för mig personligen men också för dem som finns i klassrummet där jag undervisar, mina elever.  Jag vill även förtydliga att jag har full respekt för samtliga av mina elevers ställningstagande och ageranden då våra diskussioner rivit upp sår och känslor och därmed orsakat flera tankekonflikter mellan skola och hem.

Jämställdhet är ett av skolans övergripande mål

Skolan skall aktivt och medvetet främja kvinnors och mäns lika rätt och möjligheter. Det sätt på vilket flickor och pojkar bemöts och bedöms i skolan, och de krav och förväntningar som ställs på dem, bidrar till att forma deras uppfattningar om vad som är kvinnligt och manligt. Skolan har ett ansvar för att motverka traditionella könsmönster. Den skall därför ge utrymme för eleverna att pröva och utveckla sin förmåga och sina intressen oberoende av könstillhörigheten. Alla barn och elever skall behandlas likvärdigt och utifrån den de är. (Skolverket)

Mohammed och ett par vanliga löpartights.

I klassrummet försöker jag att på olika sätt belysa traditionella normer och förutfattade meningar. Oftast märks det knappt men ibland behöver vi stanna upp och fundera, reda ut och gå igenom tillsammans. Ibland utgår det ifrån samtal, något jag har läst, elevernas frågor eller allmänna attityder. Första gången jag bröt en lektion för att reda ut en oklarhet var då vi läste en mysteriebok där en av bokens huvudkaraktärer hette Mohammed. Eleverna uppfattade namnet Mohammed som ”roligt”. För att avbryta det roliga frågade jag om de visste vilket världens vanligaste pojknamn/flicknamn var? Namnförslagen haglade in, allt från Erik, Lisa, Lukas, Anna, Elsa osv. Inget förslag var i närheten av de rätta svaren. Jag la för en stund ifrån mig boken och sökte svaret via nätet. Spänningen var stor och eleverna blev smått chockade över resultatet, Mohammed och Maria. Efter en stunds förvåning kunde vi dock förhålla oss till det. Därefter började vi att räkna ut hur stort antalet människor var som bar dessa namn som tilltalsnamn. Vi kom fram till att det var avsevärt många fler än vad det fanns invånare i hela Sverige.  Att ”Maria” dessutom är ett vanligt namn på män, i framförallt katolska länder, var diskussionen i full gång. Ett samtal som tillslut fick oss att fundera kring hur vi påverkas av våra förutfattade meningar och invanda tankemönster.

”Jag tänkte bara på mina kompisars namn”.

”Där vi bor finns det nästan ingen som heter Mohammed”.

”Isåfall skulle jag vilja heta Sofia Kasper Andersson”.

Liknande situationer, som den ovan, har dykt upp i samband med att jag har använt mig av normbrytande bilder, texter, namn i såväl undervisningssituationer som utanför klassrummet. Valet att använda ett par löpartights, vid en av skolans fotbollsdagar, skapade väldiga fniss och skratt bakom ryggen. Men det fantastiska var att året därpå bar flera elever själva löpartights och fnissen/skratten var därmed som bortblåsta. Eller då vi undersökte hur pojkar och flickor framställs i tidningar, eller behandlas olika i idrotter, ges olika mycket betalat för samma typ av arbete, har olika förväntningar, osv.  Många gånger har det slutat med tårar samt att flera elever har skrikit att det är inte rättvist!

Likt ovan tror jag att merparten pedagoger redan arbetar och till och med kan känna igen sig i. Men i mitt fall var det inte i mina planerade/oplanerade diskussioner som det största problemet låg. Utan det var i mitt sätt att vara i klassrummet, i mitt bemötande gentemot eleverna. En dag bestämde jag mig för att filma en lektion för att ta reda på  hur en vanlig ”Johan-lektion” såg ut.  I förväg hade jag bestämt mig för att titta extra på en nyckelstrategi i BFL. Men istället för att observera hur väl jag tydliggjort lektionens mål och bedömningskriterier fastnade jag vid mitt sätt att vara i klassrummet. På skärmen visades en sanning, en sanning jag inte ville se. Jag gjorde b.la. skillnad gentemot eleverna i form av blickar, kroppsspråk och röstläge. Jag förändrade mitt sätt att vara beroende på om det var en flicka eller pojke som frågade. Jag var tvungen att se filmen flera gånger innan jag tillslut insåg att personen på skärmen var jag.

Idag är jag fortfarande skamsen då jag tänker tillbaks på filmen men samtidigt väldigt glad över att jag själv fick se och därmed ges möjlighet att förändra. Numera tänker jag inte bara på det i arbetet i klassrummet, utan även på rasten, i skolmatsalen, i korridorerna, på nätet och kanske till och med vid frysdisken på ICA. Det handlar om ett förhållningssätt, hur jag som vuxen är bland mina elever. Ett arbete som aldrig upphör. 

Att diskutera

  • Hur ser ert arbete, i klassrummen, ut kring könsroller och genus?
  • Vilka normer är synliga i ditt klassrum?
  • Hur kan vi på vår skola arbeta för att upprätthålla ett normkritiskt förhållningssätt?
Share Button

4 reaktion på “Normer, jämställdhet och genus”

  1. Var inte skamsen hörrö. Alla är vi barn av vår tid. Det absolut första man måste göra för att arbeta normkritiskt är att identifiera normer, inklusive de man själv ger uttryck för.

    I en rapport från 2009 menade skolverket att lärare bör arbeta normkritiskt då kränkningar och diskriminering till stor del bygger på normer och värderingar i verksamheten. Jag anser att det inte enbart är relevant ur ett likabehandlingsperspektiv, men även en viktig färdighet för ungdomar att lära sig om de skall kunna förstå sociala relationer och maktförhållanden, jag vågar påstå att det är centralt för förståelsen av den egna rollen i samhället.

    Lästips:
    I normens öga (Friends)
    Normkritisk pedagogik (Bromseht & Darj)
    Normkritiska perspektiv (Elmeroth)
    Skola i normer (Martinsson & Reimers)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *