När normen är varje man för sig själv

Kaos!
Jag ska byta skola! Kul! Jag behöver nya utmaningar och få uppleva hur det gungar när man lär sig något nytt, inte fastna i gamla hjulspår. Men innan det är dags har jag fem veckor kvar att försöka göra skillnad i en grupp som inte blivit en grupp. Jag har fått gå in och ta över en lågstadieklass.

Jag gör vad jag vill, när jag vill och om du inte vill. Så upplevde jag klassen när jag var och besökte ett par dagar innan jag skulle bli deras lärare. Taggiga som igelkottar och beredda på kamp. Vad jag såg var: barn som rymde från klassrummet, sprang i korridorerna, flyttade runt i klassrummet, satt under bänkarna, skrek och kastade saker när man inte ville gör det som förväntades. Hotade med våld så fort man inte fick sin vilja igenom. Kaos!

Struktur, struktur, struktur
Jag gick hem och funderade. Var börjar jag? Vilka strider tar jag? Vilket didaktiskt kontrakt tecknar man med en sådan grupp. Alla sa till mig att vi måste jobba med gruppen. Det har man gjort i två år nu. Vi måste ta ett nytt grepp. Visst skulle vi jobba med gruppen, men med ett innehåll från läroplanen. Jag bestämde mig för att gå in med höga förväntningar. Markera okej beteende, uppmuntra det önskvärda, så de som har förutsättningar att välja rätt gör det. Förebygga för dem som inte har förutsättningar. Berömma, men bara när det är befogat och med kvalitet. Inte bara “bra jobbat”. Jag förankrade min plan i arbetslaget, gjorde om hela schemat och planerade upp fem veckors arbete på baksidan av en tapetrulle. Jag ville få allt att hänga ihop. När vi arbetar med något ska det komma in i så många ämnen som möjligt och skapa helheter.IMG_3314

Identifiera problem-skapa lösning
Mitt observationsbesök hade gjort att jag upptäckt rutiner/tidpunkter som jag såg som problem. En sådan var morgonen. Klassen började med att dra almanakan och skriva upp dag och namnsdag. Detta tog lång tid och spårade ur när alla gick in på stickspår (ex idag har Mikaela namnsdag- min kompis heter Mikaela- min kompis har en hund- jag älskar katter osv) och det slutade med att alla pratade rakt ut. När det var dags att börja lektionen tog det tid att samla ihop gruppen och skapa ordning. Eftersom jag fick reda på att många var svaga läsare hittade jag en läsebok från ettan som vi kunde ha som gemensam läsningsbok. Nu börjar varje dag med gemensam högläsning i tio minuter. Jag introducerade läsfixarna från en läsande klass och nu fick vi ett gemensamt fokus istället för alla stickspår.

En annan tidpunkt som ställde till det var när alla skulle in från lunchrasten. Flera barn sprang då och gömde sig för att slippa komma in. De som kom in fortsatte rasten i klassrummet, (eftersom personalen var ute och jagade in barn och det inte var lönt att starta lektionen för att sedan avbrytas varje gång en “rymmare” kom in). Jag la in ett pass av individuell träning. När barnen kommer in från rasten ligger det mappar med anpassat material (tabellträning i matte, skriv och motorikträning) på deras platser som de börjar arbeta med. När vi arbetat i 10-15 minuter och alla är på plats kan vi starta med något gemensamt utan att “rymmarna” kommer in och har missat inledningen. På något vis har detta gjort att fler kommer in i tid och “rymmarna” är nu oftast på plats när rasten är slut.

Se framåt
Detta är bara några exempel på hur vi försöker identifiera vad som inte fungerar och skapa lösningar för att få det att fungera. Vi är inte framme, långt ifrån. Alla lyckas inte alltid, men fler lyckas oftare. Normen ändras. Vi lyckas som klass i små stunder. Det tar tid, det tar kraft, men det ger resultat och då blir det kul. Vi försöker att inte bara överleva, utan att bygga nytt, bygga starkt och bygga upp. Förändra ett beteende gör man inte över en natt, men två veckor är en början. För mig har det känts nödvändigt att få rutiner och struktur på plats. Det är inte alls den typ av arbetssätt eller ens arbetsuppgifter som jag vill använda, men när en klass så tydligt skapa egna normer har det känts nödvändigt att packa ihop dem och begränsa valmöjligheterna. Vi skapar en grund och nästa lärare får ta vid för att bygga vidare. Vi arbetar också mycket med att sätta gränser och med att kompensera för dem som inte har förmåga att klara det förväntade i en situation. Utan backup från kollegor skulle det inte gå. Det blir många samtal med elever. Samtal för att bryta ett oönskat beteende under en pågående lektion blir ofta svårt att ta samtidigt som man ska driva lektionen vidare. Utan kollegor som kan ta dessa samtal hade vi inte kommit så här långt. Att kunna ta samtalet i den stund det oönskade sker ger mycket bättre effekt än att i slutet av lektionen försöka backa tillbaka till situationen som gjorde att det blev fel.

Även om jag mest tyckt att jag sysslat med uppfostran de här två veckorna har flera elever plötsligt tagit stora kliv fram i sin kunskapsutveckling. Det är som om de legat redo i startgroparna och bara väntat. En lust och törst efter kunskap har väckts. De skrivs längre texter, pratas mer matte och läsningen går lättare. Jag tror vi är något på spåren.

Share Button

7 reaktion på “När normen är varje man för sig själv”

  1. Det där med vilka förväntningar man har och som blir synliga för eleverna tror jag spelar stor roll!
    Ses snart!

  2. Hej!

    Vad glad och hoppfull jag blev av att läsa ditt inlägg. Jag känner igen så mycket och känslan av att få se elevers självbild förändras när de börjar lyckas är obetalbar. Låter som att ni har hittat en fin väg framåt.

    Lycka till!

    Janna

  3. Bra tankar och väl formulerat…ur undervisningens magiska didaktik växer gruppen fram! Att erbjuda undervisning som motiverar möjliggör utveckling…lycka till med nästa uppdrag!

  4. Smart med förberedda individuella uppgifter som varje elev som kommit i tid kan jobba med när du ”jagar”….Det ska jag ta med mig!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *