Smartphonen har gjort sitt intågande i allas vår tillvaro och påverkar på olika sätt vardagsrutinerna. För elevernas del var det i början främst en rastverksamhet att undersöka de nya möjligheter som dåtidens mobiltelefoner erbjöd. Men ganska snart smög sig användandet in även under lektionstid. Efter det har brukandet i stort sett exploderat.

Smartphonen är idag var mans (elevs) egendom långt ner i de lägre årskurserna. Eleverna har ofta ganska nyutkomna modeller och lär sig snabbt hanteringen.  Vi vuxna lär oss efterhand teknikens möjligheter men våra elever ligger oftast steget före. En omvänd inlärningssituation uppstår som vi bara har att acceptera.

För ett fåtal år sedan visste ingen av begrepp som Snapchat eller Periscope. Idag är det en verklighet som vi pedagoger måste förhålla oss till. Eleverna tar oss med på en resa som erbjuder möjligheter men som också kan bli ett störande inslag i undervisningen.

Antalet tillsägelser om att eleven ska stoppa undan sin mobil kan väl knappast underskattas. Detta dels med anledning av att den stör ljudmässigt men framförallt att fokus ligger på annat än det innehåll som lektionen erbjuder. Många är de lärare som mist tålamodet när eleven återigen sitter engagerad i sin mobil trots en tillsägelse bara några minuter tidigare. Vi blir tjatiga, tråkiga och allmänt ungdomsfientliga när vi försöker skapa ordning. För somliga elever har det blivit som ett gift, mobilaktiviteterna är beroendeframkallande. Jag måste erkänna att jag ibland kan känna sympati för elever som vill men inte förmår lägga sin mobil ifrån sig. Mobilen är det primära, där har man sin umgängeskrets, sina spel, sina foton och filmer. Om man inte replikerar på kompisens inlägg ganska omgående betraktas man som sur eller avig och relationen får en törn, en relation som man sen måste jobba på att återupprätta, verbalt eller….. med mobilen.

Man tar del av andras konversationer och blir en del av en ungdomskultur där många vet mycket om alla, men även där osanningar, taskigheter och mobbning kan härja ganska ostört.  Vem tar ansvar för att det inte går överstyr? Är det någon skillnad på en kränkning som sker på skoltid eller efter klockan 16?  Givetvis inte men var slutar skolans ansvar? När vi pratar mobbning och kränkningar sker det ofta både på, och utanför skoltid.

Problemen har ökat efterhand och störst verkar de vara hos våra äldre elever. Det helhetsgrepp som en klasslärare på mellanstadiet har över sin elevgrupp är svårt att bibehålla när man i så6 skiftar mellan olika lärare flera gånger under en skoldag. Olika lärare som kanske då också har olika regler.

Frågar man en elevgrupp så tycker nästan alla att man ska få ha mobilen med på lektionen i ljudlöst läge. Men frågar man eleverna individuellt är det betydligt fler elever som vågar träda fram med uppfattningen att den stör undervisningen. Tyvärr har inte många elever kuraget att stå för den åsikten i en diskussion inom klassen. Mothugget skulle bli alltför massivt. De goda förebilderna låter sig tystas ner. Så även på vår skola, tills en elev i åk7 – tillika aktiv inom elevrådet – plötsligt klev fram och drev linjen att man skulle förbjuda mobiler helt på lektionstid. Vi gick ut med en enkät där högstadiegruppen fick frågor om man ska tillåta mobiler på lektionerna. Vi lärare har givetvis också diskuterat och varit ganska eniga om hur vi vill ha det. Vi kom fram till att vi måste ha samstämmiga regler som gäller oavsett vilken lektion eller lärare man går till.

Resultatet blev till en enkel regel: Ingen elev ska bära mobil på lektionstid. Antingen lägger man telefonen ifrån sig i ett ”mobildagis” när man äntrar klassrummet, eller så lämnas den kvar i elevskåpet (i ljudlöst läge).  Sedan är det upp till undervisande lärare att vid behov kunna göra undantag. Även matsalen ska vara ”mobilfri”. Det är också viktigt att i förhand tydliggöra vad som gäller vid schemabrytande verksamhet, typ bussutflykt, konsert, friluftsdag, studiebesök m.m.

En intressant detalj är att när vi försökte kartlägga mobilanvändandet på lektionstid visade det sig att det finns en skiljelinje mellan praktiska och teoretiska ämnen eller moment. Vid praktisk aktivitet sågs problemet vara marginellt medan brukandet av mobilen på teorimomenten/teoriämnena upplevdes som ett ständigt störningsmoment. För att ta ett exempel; under hemkunskapslektionerna kunde mobiler störa när man sysslade med teoriavsnitt medan problemet knappt fanns när elevgruppen ägnade sig åt matlagning.

I mitt ämne träslöjd är mobilen ett av de minsta problemen som existerar. Upptäcker jag mobilaktivitet hos någon elev under lektionstid frågar jag ganska omgående vad hon/han nyttjar sin mobil till. Nästan alltid får jag godtagbara skäl som svar.

Exempel på användningsområden för elever i slöjden:

• Eleven dokumenterar med text i Google Drive
• Eleven dokumenterar även med bilder på såväl ritning som färdigt alster i Google Drive, ibland även bilder tagna för att dokumentera slöjdprocessen
• Eleven söker inspiration avseende föremål, form, design, funktion, utsmyckning, bild- och formspråk inom andra kulturer m.m.
• På textilslöjden kanske eleven under stickandet konsumerar musik i sina hörlurar från sin spellista i mobilen, detta tycks bidra till lugnet och ökar fokus på arbetet
• Elevens dator fungerar tillfälligtvis inte och mobilen agerar ersättare
• Eleven söker instruktionsfilmer gällande tekniker eller moment; detta för att hitta sin egen väg i slöjdprocessen eller för att läraren helt enkelt inte kan allt.

Som när jag nyligen hade en elev vars tillverkningsobjekt var ett grimskaft (= ett sorts ”koppel” till hästen fick jag lära mig). Hon ville göra en invändig femfläta som dekoration. Kravet på att jag som lärare ska kunna behärska och dessutom plötsligt även lära ut en sådan teknik känns övermäktig. Samtidigt är det just sådana initiativ från eleven som jag vill uppmuntra. Så fantastiskt då att man inom fem minuter kan få en mycket tydlig instruktion i form av ett YouTube-klipp på sin lur som löser problemet.

Men varför kan inte eleven istället plocka med sig sin dator till slöjdsalen undrar kanske någon. Jag vill inte ständigt ha en klassuppsättning av laptops i en miljö av smuts, trädamm, färg, lösningsmedel och oljor i min sal. Det är då lättare att skydda mindre enheter typ mobiler som alla kan förvaras samlade i en ask under lektionstid. Vid enstaka tillfällen ska mina elever ha sin dator med till slöjden men vid det tillfället jobbar alla via datorn och ingen jobbar praktiskt.

Så visst finns det också en rad fördelar med mobiler på lektionstid. Rätt använd är mobilen definitivt en tillgång.

Debatten som förs om mobiler i klassrummet är ibland ganska onyanserad. Särskilt bland politiker. Allting är  ju inte svart eller vitt. Som när en av våra ledande politiker i Ekots lördagsintevju i juni 2015 uttrycker: “Inga mobiltelefoner under lektionstid”. Liknande kommentarer har hörts från båda politiska blocken. Förenklat och populistiskt.

Ämnet har diskuterats åtskilligt och jag har fastnat för en uppsats av Martin Ulvbielke och  Cecilia Andersson: ”Att vara eller icke vara” – en studie av hur mobiltelefoner används i klassrumsmiljö.

Visserligen är uppsatsen skriven 2012 men problemen känns igen.  Några citat:

” ….används främst som ett verktyg för kommunikation via sms”

”Många elever pendlar ständigt mellan social interaktion och den undervisning som pågår i klassrummet”

”….eleven störs och tappar fokus”

”Regler kan underlätta men då behöver de vara tydliga…..”

”En inkonsekvent hållning hos lärare kan vara källa till konflikter där den enskilde läraren ständigt måste hävda och motivera sin ståndpunkt i frågan”

Tillbaks till Klågerupskolan. Blev det någon effekt av vår ambition att ha enhetliga, enkla och tydliga mobilregler? Absolut!! Pedagogerna ger en samstämmig bild av en omedelbar skärpning hos eleverna. Inga mobiler alls på fel ställe? Jo, men ett fåtal. Rom byggdes inte på en dag. Nu gäller det för oss lärare att vara konsekventa, inte bara under implementeringen utan även framöver.

Att diskutera:

• Hur jobbar ni på din skola för att få bort oönskad mobilanvändning?
• I vilka sammanhang använder du mobilen som ett verktyg i undervisningen?