”Jag tar ett exempel till” säger läraren frustrerat och vänder sig åter mot whiteboarden. Han vet att han börjar tappa eleverna. Genomgången borde vara klar nu, men han vet också att det är många som ännu inte förstått. ”Ni där nere i hörnet, nu vill jag att ni också är med!” uppmanar han med bestämd röst. En snabb titt på klockan – oj, vad det har tagit tid. En blick ut över klassen – oj vad de är trötta på att lyssna. Att fortsätta nu är som att försöka fylla en hink utan botten. Helt meningslöst. Men i samma sekund som han avslutar sin genomgång och säger ”Så, nu ska ni få träna på detta. Alla börjar på sidan 27” kommer han omedelbart att få 12 händer i luften och därefter springa som en skållad råtta mellan eleverna. Detta vet han.
Han är jag. Och kanske du? Övergången mellan genomgång och individuellt arbete är en kritisk punkt i undervisningen som jag och säkert flera med mig behöver verktyg för.
Genomgång och individuellt arbete i läromedel är traditionella metoder som byggt matematikundervisning under många decennier. De har med rätta ifrågasatts som allenarådande metodik, men kan förstås vara användbara som ingredienser i ett undervisningsupplägg. Det problematiska med det individuella arbetet i just matematik upplever nog många är att det är svårt att hinna hjälpa alla elever. Jag har mött lärare som helst vill vara två på alla matematiklektioner för att kunna ”hinna runt och hjälpa alla”. Stressen man upplever i det ögonblicket gör att man frestas att ”lotsa” eleverna mot svaret för att kunna hjälpa nästa elev och eleverna får bilden av att matematik är ett svårt ämne.
Hur kan vi förebygga detta fenomen? Till att börja med ska vi inse att individuellt arbete – att kunna genomföra saker på egen hand – behöver föregås av en process. Mål behöver förtydligas, begrepp behöver introduceras och förklaras, kunskapen behöver sättas i ett sammanhang, stoff behöver kanske utforskas och färdigheter behöver modelleras. Men när det är gjort och den individuella färdighetsträningen ska påbörjas upplever jag fortfarande 5 kritiska minuter i min undervisning. Ska det bära eller brista? Här ville jag vässa undervisningen.
Jag ville hitta en mjuk övergång från gemensamt moment (t.ex. genomgång) till individuell träning. Att gå från gemensamt via pararbete till individuellt arbete är inget nytt. 
Jag har goda erfarenheter av att låta eleverna använda varandra som lärresurser, så jag provade en modell som jag kallar ”Räkna-berätta-hjälp” (ett inte helt adekvat namn eftersom inte alla matematiska aktiviteter går ut på att räkna, men i brist på bättre idéer får det duga). Den går ut på att jag, vid genomgångens slut, skapar elevpar och ger ett övningsexempel av ganska låg svårighetsgrad på tavlan. Därefter ber jag den elev som sitter till vänster i varje par att lösa uppgiften i sitt räknehäfte och samtidigt visa och berätta för kamraten hur hen tänker, medan kamraten lyssnar och observerar. När ”lyssnaren” inte hänger med är det bara att fråga och när ”utföraren” kör fast kan lyssnaren hjälpa till. När alla par är klara ber jag någon av lyssnarna att förklara hur kamraten löste uppgiften och därefter ger varje lyssnare sin kamrat en tumme (upp, ner eller mittemellan) och motiverar sin bedömning så exakt det bara går. Därefter byter de roll och jag ger ett nytt, aningen svårare exempel på tavlan och så börjar processen om.
När jag nu provat momentet några gånger och eleverna börjar vänja sig kan jag se att det håller på att bli ett uppskattat inslag. Eleverna får se och höra någon annan än läraren visa och förklara och de får också tillfälle att avbryta och ställa frågor som de kanske inte hade vågat göra i helklass, vilket i många fall kan vara helt avgörande för förståelsen. Vidare tror jag att en del elever lyssnar mer uppmärksamt när någon riktar sig direkt till dem.
Jag upplever också att händerna faktiskt blir färre. Eleverna får prova på att lösa uppgifter med lite hjälp innan de börjar arbeta på egen hand (visst skulle Vygotskij ha gillat det?) vilket ju är en naturlig pedagogisk gång. Att de också får träning i att bedöma varandra och formulera sig exakt om vad som var bra och vad som var mindre bra är en bonus.
Färre händer i luften innebär att eleverna känner sig mindre osäkra. 5 kritiska minuter har blivit mindre kritiska.
Att diskutera
- Upplever du samma dilemma vid övergång till eget arbete i andra ämnen än matematik?
- Vilka hinder respektive möjligheter ser du med modellen “Räkna-berätta-hjälp”?
- Vilka erfarenheter har du av att aktivera eleverna som lärresurser för varandra? Hur kan du utveckla detta arbete?
15 reaktioner på ”Mjuka övergångar förbättrar undervisningen?”