Det finns ord som är förbjudna i mitt klassrum. Nu kan man lätt tro att detta ska handla om värdegrundsarbetet i skolan. Att jag ska prata om kränkande ord, svordomar och andra fula och olämpliga ord. Det ska det inte. Inte för att jag inte tycker att värdegrundsarbetet och språkbruket som hör dit inte är viktigt, för det är det. Detta arbetar vi alla i skolan dagligen med och jag är säker på att alla gör sitt yttersta för att ett värdigt språkbruk ska användas i skolan. Jag tänker prata om ord som hämmar inlärningen. Ord som stoppar utveckling och lärande.

Jag vill nu fokusera på ord som “jag kan inte”, “det är omöjligt” och “jag fattar inte”. Dessa får vi ofta höra från elever när de känner hopplöshet inför en uppgift eller när de stöter på något som de tycker är svårt. När elever använder dessa ord så uppstår mentala spärrar som hindrar dem från att ta till sig kunskap eller att ta sig över dessa hinder som de anser vara omöjliga.

Jag pratar ofta om liknelser med mina elever till idrottssammanhang. Dessa är ofta lättare för barnen att förstå

Låt oss ta orden, “jag kan inte”. En av mina favoritliknelser är när en höjdhoppare står framför sitt hinder. De står där och ser detta hinder som egentligen är nästintill omöjligt för en människa att hoppa över. Låt oss ta Kajsa Bergqvist när hon var på toppen av sin karriär. Hon står där och ska göra sitt livs hopp. När hon stod där vid ansatsen, hade hon då tänkt att det är orimligt högt och helt omöjligt att ta sig över så hade hon aldrig lyckats. Då tänkte hon inte, “jag kan inte”. Istället kunde man se hur hon med sina fingerrörelser tänkte sig sina steg fram och sedan sitt perfekta hopp över ribban. Allt för att ladda upp mentalt för att sedan lyckas med det näst intill omöjliga.

Det finns en anledning till att de flesta elitidrottare även har mental träning på sitt schema. Hjärnans komplexitet kan både hämma oss och få oss att klara det till synes omöjliga. Detta gäller både i skolan, idrotten och i andra sammanhang i samhället. Hjärnan och vårt sätt att tänka behöver tränas precis lika mycket som andra färdigheter och förmågor.

När eleverna säger, “jag fattar inte” kontrar jag med, “det gör du visst. Du behöver bara lite mer hjälp. För att jag ska kunna hjälpa dig måste du istället säga vad du förstår och vilken del du behöver lite mer hjälp med”. När eleverna lär sig detta når vi så mycket längre. Hopplösheten måste vi arbeta bort och först då kan vi nå högre lärnivåer.

Eleverna behöver lära sig hur deras individuella lärprocess fungerar. Detta är en viktig del av min uppgift som lärare, som deras lärcoach. Det är så jag ser på min uppgift som lärare. En coach som ska hjälpa dem att nå så långt det bara går. Alla är inte Kajsa Bergqvist. Alla blir inte världsmästare men alla elever i skolan kan ständigt kämpa för att nå sitt personbästa, att nå sina personliga mål.

Att vända elevernas språkbruk tar tid och kräver träning. Vi gör det inte på en lektion eller ett år utan måste arbeta med detta under hela deras skoltid och vi måste börja tidigt. Hopplösheten får aldrig ta fäste och bli en del av elevernas självkänsla och självbild.

Att diskutera:

• Hur arbetar du med mental träning i skolan?
• Vilka metoder har du för att hjälpa eleverna att förstå sin lärprocess?