Lila prickar och små mattegrupper

Jag arbetar med en liten grupp i matematik. Det handlar om att reparera och att befästa. Sedan jag börjat arbeta med denna lilla grupp har jag insett att jag har ett kluvet förhållande till vad jag tycker om små grupper.  Jag ställer mig mycket frågor när jag möter dessa elever. Vad är det som gör att vissa har  känslan för tal och att ser mönster? Vad gör matematik svår för dem? När blir det svårt? Varför är det så kopplat till självkänslan? Är det bra att gå ifrån gruppen för att få undervisning i en liten grupp? Fördelarna som jag ser det är att vi kan låta det ta tid, när det i klassrummet går för fort fram. Vi kan ta om saker många gånger utan att någon suckar. Eleven får lov att vilja göra om saker många gånger och tiden finns för alla att få visa vid varje pass. Jag som lärare hinner stanna kvar och följa hela elevens tankeprocess, fråga en gång extra och se att det vi övar verkligen börjat slå rot. Nackdelarna som jag ser det blir att det ofta bara blir jag som blir modellen. Eftersom alla har svårt och inte litar på sina kunskaper har de få metoder och strategier att välja bland. Det är svårt att få driv i problemlösningsuppgifter. Vi har därför satsat på att tabellträna och på att se samband mellan addition och subtraktion.

Vi har pratat om att “räkna med flyt”. Vad skulle det vara? De flesta av dem kan läsa enkel text med flyt. Vi testade ordbilder: Vanliga ord, korta ord, långa ord och okända ord. Snabbt förklarade eleverna att de inte behövde läsa ord som hej, skola, hemma osv. De trodde att det berodde på att de sett orden många gånger och att de lärt sig dem utantill. De trodde också att om man kunde läsa ordet skola så hade man nytta av det när man skulle läsa ord som skolorna eller skolgård. Man kunde använda det man kunde och då blev det lättare eftersom man inte behövde ljuda början av orden. Vad skulle då “räkna med flyt” kunna vara? Kanske att man hade sett talen så många gånger att man har talen som en bild. Inget räknande behövs. Om 2+3=5 sitter som en ordbild kan jag använda det vid tal av typen:

12+3=                                  __+3=5                                   5-2=

Vi arbetar just nu med tvåfärgade prickar och laborerar för att kunna se dessa samband. Hur många tal behöver vi kunna se som ordbilder egentligen? Om jag redan kan 2+3 är då 3+2 samma eller en ny? Och hur får vi med 5-2? Femman “syns” ju inte. Här tycker jag prickarna är till stor nytta. När vi arbetar med dem “syns” femman hela tiden. Tre lila och  två färgade. Fem prickar ligger på bordet.

2+3 är lika synlig som 3+2, 5-2 och 5-3.

Om vi vänder en träfärgad prick till. Hur många av varje har vi då?

Hur många olika sätt finns det? Hur gör vi för att inte samma sätt ska komma flera gånger?

Vi kan bygga ut till 15 prickar.

Jag funderar mycket på vad det är som göra att vi skapar bilder för talen. Varför är det så mycket svårare för en del. Vad är det som gör att vissa elever automatiskt hittar mönster/arbetar systematiskt och vänder en prick i taget uppifrån och ned och efter halva upptäcker att de inte längre behöver vända för de vet redan vilken som är nästa, medan andra måste påminnas att inte slumpvis vända vilken som. Jag vet inte om det bara är självkänslan som blockerar, men ofta får jag en känsla av att de kan mer än de tillåter sig själva att kunna. Hur lockar man ut det? I dagen skola har vi så bråttom. Att ha is i magen och hålla i och hålla ut är nog min största lärarutmaningen just nu.

Hur är det att sitta i ett klassrum och vara den som aldrig förstår? Det pratas mycket om hur det är att inte förstå när man har svenska som andraspråk och som nyanländ till Sverige. Men är det annorlunda att ha svenska som modersmål och ändå inte förstå? Vad gör det med självförtroendet?

Anne-Marie Körlings ord:
“Jag tänker på alla barn som sitter i skolan och som försöker förstå. Att uppmärksamheten handlar om att delta och ständigt försöka förstå det som sägs utan att något pekas mot utan allt som sägs handlar om det som ska ha en bild i föreställningsvärlden och aktiveras genom texter, samtal och ordförrådet. Det man inte har och det man försöker skaffa sig.”

När jag läste det tänkte jag, att så är det nog för många av eleverna i min lilla mattegrupp när de sitter i klassrummet. Det är så många begrepp som snurrar förbi utan att bilden finns som ger dem mening. Det är så mycket man ska hålla i huvudet. När man vet att 6+6 är tolv, men inte om det skrivs etta tvåa eller tvåa etta. Då kan det nog vara skönt att ibland gå ifrån till en liten grupp för att få tid att förstå och befästa. Så det är väl som med allt annat det behövs ett både och, inte ett antingen eller.

Share Button
Om författaren

2 reaktioner på ”Lila prickar och små mattegrupper”

  1. Pingback: Matte | Pearltrees

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *