Förra veckan skrev Annica Eldh  ett intressant inlägg om läxor här på bloggen. Jag fortsätter på temat med mina högst personliga reflektioner.  Visst blåser det  rejält kring läxor just nu, men har det inte alltid gjort det? Jag är sedan 1978 lärare och läxor har hela tiden varit på tapeten. Skillnaden skulle väl vara att nejsägarna förr var färre och stressen i samhället mindre. Nu har det i alla fall gått så långt att Skolverket har gett ut ett stödmaterial om just läxor. Bra!

Ett bra tag undervisade jag helt läxfritt. När kollegor, lärare och t o m föräldrar påpekade att många elever hade läxor men inte jag, hakade jag på läxorna igen. I moderna språk vill jag gärna se språket i ett sammanhang och ska det vara läxa får denna gärna vara att t ex förstå texten och aktivt kunna vissa bärande ord som eleven kan använda i kommunikationen kring texten. Mycket ofta blir det så, att eleverna läser glosor som om de lärde sig telefonkatalogen utantill. Det menar jag inte är att lära språk för livet. Om jag frångår den traditionella språkläxan, kan jag förstås be eleverna att skriva några övningar, filma när de läser sin text eller kanske ge dem i uppgift att titta på en film hemma. Hur jag än gör måste jag in på Infomentor och berätta för elever och föräldrar att vi har en språkläxa. När läxan väl är på plats, kan den i allra värsta fall dela plats med en annan lärares prov. Då är det i skolans värld så att prov har förkörsrätt. Jag vet inte hur många gånger jag hört “Vi har prov imorgon, så jag har inte läst på”

För tillfället är mitt ställningstagande att vi ska använda arbetstiden i skolan för just skolarbete. Ändå fegar jag lite och skriver i Infomentor om att vi under veckan t ex jobbat med en text om olika sporter. Därefter lägger jag till att jag på fredag ser över hur eleverna tagit till sig kunskaperna som helhet. Ni hör, vilket vansinne! Det blir ändå en läxa.

Det är stöts och blöts att läxor är en stressfaktor för elever och föräldrar. Men en tredje part blir också stressad när läxa ges. Just det, läraren! Gruppen som ska ha sin läxa ska ha en markering om läxa i Infomentor. Läxförhöret ska kanske prepareras eller rättas. Ibland händer det att läraren helt enkelt inte hinner skriva in läxan i Infomentor. Då räknas på något konstigt sätt inte läxan som läxa.

Att föräldrar stressas av läxläsandet står väl också det osagt. Läxorna blir t ex ibland jämförda med andra arbetslags läxor. Naturligtvis har de lärare som ger läxor inte exakt samma läxor vid samma tidpunkt, men föräldrar tycks känna pressen så pass tung att det blir ett argument att maila läraren.

Föräldrar stressas också av om elever inte har läxor. Det slår aldrig fel, frågan kommer alltid upp på ett föräldramöte. Det är precis som om att det är läxorna som är skolarbetet. Ingen läxa = Ingen riktig skola. Även detta är ett dilemma.

Jag tror att den rätta vägen är att använda tiden i skolan som vilken arbetstid som helst. Eleverna har ju faktiskt sin timplan att följa! Vi vuxna kan säkert också bli duktigare på att markera att det är arbetstidsförlagd tid i skolan som gäller och understryka vikten av att använda tiden väl. Detta tar Hanna Claesson upp i sitt inlägg “Att arbeta i intervaller”. Nio år i grundskolan är en lång tid att vårda!

Efter jul går jag kanske tillbaka till att vara den läxfria läraren som använder lektionstiden till läxhjälp till läxan som inte finns. Som alltid kommer jag att vara tydlig med vad klasserna ska göra, varför och hur målen ser ut. Kanske håller jag emot läxspöket, men ska jag vara riktigt ärlig, tror jag inte vi får en läxfri skola förrän en hel skola bestämmer sig för det.