Lågaffektivt bemötande – En proffesionell metod

Den senaste tiden har olika former av kritik riktats mot Lågaffektivt bemötande (LAB). En proffesionell metod för bemötande och hantering av elever som utmanar skolan med ett problemskapande beteende. Kritiken har varit skarp och tagit en stor del av

skoldebatten, såväl på sociala medier, i tv och tidningsreportage men likväl i konferesenslokaler, kollegiala samtal och arbetsrum.  Det hänvisas till hårdare tag, kännbara konsekvenser och ”låt-gå-pedagogik”. Man förespråkar auktoritära metoder som straff och konsekvenser, metoder som vi vet ökar våldet och minskar elevernas möjligheter att nå målen.Viss kritik handlar även om att man inte kan förlita sig på en metod liknande LAB utan att man snarare skall utgå ifrån sin inre motivation och sunda förnuft. Jag håller verkligen inte med. Jag bygger inte min proffesionalism på sunt förnuft. Att gå in i en våldsam situation utan att veta vad man sysslar med är farligt både för elev och mig som lärare.

Lågaffektivt bemötande är inte att låta bli att ingripa när en elev slår, bits eller förstör. Lågaffektivt bemötande är att hantera det som händer på bästa sätt utan att eskalera situationen. (Bo Heljskov Elvén)

Jag jobbar med utgångspunkt i varje människas rätt att finnas till utifrån sina förutsättningar. Mitt och omgivningens ansvar är att skapa förutsättningar för detta, och där kommer lågaffektivt bemötande in.

Bo Heljskov Elvén och Anna Sjölund har i boken Hantera, utvärdera och förändra (2018) utarbetat tre ”verktygslådor” för arbete med med problemskapande beteende och svåra situationer.  Först behöver vi ha verktyg för att hantera det som händer. Sedan måste vi sätta oss ner och ta fram verktyg för att utvärdera det som hände, att kartlägga och förstå varför saker och ting inte blev bra och hur vi kan undvika att samma problem uppstår i framtiden.  I denna fas letar jag efter orsaker till beteendet i vad som hände innan utagerandet, i den fysiska miljön, i vårt bemötande av eleven och i de pedagogiska ramar vi skapat för situationen som uppstod. Jag ställer mig frågor som: Var strukturen tydlig och förutsägbar? Kunde eleven förstå vad som pågick? Hade vi för stora förväntningar på elevens förmågor? För större delen av det utagerande beteendet i skolan ser vi hos elever med särskilda behov. Var stödet tillräckligt?
Slutligen behöver vi verktyg för att förändra, en handlingsplan för vad vi ska göra istället, hur vi kan förändra krav och förutsättningar på ett sätt som gör det möjligt för eleven att lyckas bättre i framtiden.

Dessa tre metoder är för mig lika viktiga och centrala. Dock tror jag att det är kunskaper kring dessa som många kritiker saknar just kunskap om. Man fastnar i och provoceras av själva hanteringen. Men ju mer jag utvärderar och förändrar, desto färre hanteringar sker. Annars får jag hantera, hantera och hantera. Då kan man ställa sig frågan vem det är som inte förstår. Troligtvis jag som lärare.

Med Lågaffektivt bemötande minskar beteendeproblemen och ökar elevernas inlärning. Det ser jag tydligt hos mina elever och i de klassrum jag undervisar. Det ökar även övriga elevers inlärning då det skapar trygghet och studiero, precis en sådan skola som vi alla önskar och vill ha. Därför känner jag inte igen mig i den kritik som riktas mot metoden. Jag och mina elever har istället blivit oerhört hjälpta av LAB. LAB har ökat möjligheterna för alla mina elever. Idag har jag färre konflikter, bättre studiero och elever som mår bättre.

Att diskutera

  1. Vilka metoder använder ni för att förhindra att problemskapande och utmanande situationer sker?
  2. Vad behöver ni utveckla för att bemöta elever med problemskapande beteende.
  3. Hur skulle ni vilja arbeta för att alla elever ska lyckas?
Share Button

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *