Kommunikation i klassrummet

När jag hade jobbat i skolans värld i ett par år samarbetade jag nära en specialpedagog i en särskild undervisningsgrupp. Vi blev pedagogiska partners. Vi ville se hur vi skulle kunna utveckla vårt pedagogiska ledarskap i klassrummet. Ett par gånger i månaden observerade vi varandra. Jag har på sistone tänkt tillbaka på den perioden och insett hur mycket jag verkligen lärde mig av detta arbete. Jag blev mer och mer medveten om hur jag gjorde i klassrummet, hur lag ledde lektionerna, hur jag kommunicerade med eleverna och responsen jag fick från eleverna när jag använde olika metoder. En av de saker som jag utvecklade mest under denna tiden var hur jag kommunicerade med eleverna i klassrummet. Genom responsen och arbetet med min kollega blev jag mer och mer medveten om hur mycket kommunikation som är icke-verbal. Jag blev också medveten om hur jag påverkade vissa elever negativt genom att göra vissa saker t.ex. att sucka eller skaka på huvudet när de sa fel saker eller svävade iväg när de pratade. Det förminskar en individ och påverkar i längden självkänslan.

Ofta när vi tänker på kommunikation tänker vi på den direkta verbala kommunikationen, vi pratar, viskar, skrattar, skriker etc. Denna spelar en stor roll för oss pedagoger, särskilt att prata, pedagoger älskar att prata.  Ibland tror jag att många pedagoger borde prata mindre faktiskt. Den verbala kommunikationen är så klart fundamental i det vi gör varje dag i skolan, men jag tror att vi måste tänka efter på hur vi använder talet i klassrummet. Jag har sett många exempel på lektioner som inte funkat för att lärare har pratat för mycket. Jag har också observerat lärare som sagt till/skrikit till elever tvärs över hela klassrummet och på så sätt bidragit mer till att störa lektionen än eleven, som i lärarens ögon

Lektion i skolan
Lektion i skolan

störde från början. I detta sammanhang är jag fullt medveten om att vi är människor och att det blir tokigt ibland, det blir det för mig också. Det jag dock upptäckt är att gapa, skrika eller anklaga elever inför andra sällan är särskilt produktivt. Tvärtom tror jag det är kontraproduktivt, då det på sikt allvarligt skadar relationen mellan lärare och elev. Jag tycker också visar på brist på ledarskap i klassrummet när vissa metoder måste tas till, t.ex. att skrika, sucka, himla med ögonen, stirra eller peka. Vi ökar också risken för att kommunikationen går över till konfrontation om eleven inte reagerar som läraren vill. De två sistnämnda är exempel på icke- verbal kommunikation men det är även ett leende, en tumme upp, en kram (jag tycker det är okej att ge en elev en kram om de behöver det) och en klapp på ryggen.

Min poäng är att det är viktigt att tänka på och reflektera över hur vi egentligen kommunicerar i våra klassrum. Jag tror också mer på den positiva kommunikationen, både verbal och icke-verbal. Den fyller på både individen och gruppen och skapar på sikt en bättre lärmiljö.

Att diskutera

  • Hur använder ni icke-verbal kommunikation i ert klassrum? Alla gör det. Skriv en lista och fundera på om vilka som är positiva och negativa.
  • Hur påverkar det individen och gruppen? Hur påverkar det dig?
Share Button

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *