Klara, färdiga, orka?

Vi har verkligen övat. Ibland upplever jag att matematiken alltför snabbt blir ett räknande och flyttande av siffror och att verkligheten inte finns lika naturligt representerat längre. Jag skulle önska att precis som min kollega Magnus skrev i sin blogg Breven hem att det kunde ske lite mer träning hemma. Inte genom ännu mer räknande, utan att det tidigt fanns situationer där matematiken var mer naturligt förekommande  vilket jag upplever fanns mer av i min barndom. Nu vet jag mycket väl att vi lever i en annan tid och att det inte går att leva i det förflutna: Ändå vill jag förklara vad jag menar. 

Tidigt i min barndom satt jag och räknade fysiska mynt och travade upp dem i staplar. Då, på yngre stenåldern (som jag brukar säga till mina elever), var det vanligt förekommande att man hade en större mängd mynt av olika valörer som skulle räknas. Det kunde vara spargrisens innehåll, växelkassan från klassdiscot, försäljningen av klasstidningen man sålt i byn etc. 

På den tiden fanns det dessutom både 5-, 10-, 25- och 50-öringar. Man staplade 4 st 25-öringar ovanpå varandra och markerade därmed 1 kr. Att 25 öre är en fjärdedel av en krona blev tydligt. Inte konstigt att 25%=¼. Vi gick varje onsdag på idrottstimmen till simhallen. Uppvärmningen var att simma 100m. 4 längder i en 25m bassäng. Vi gick till kiosken och köpte lösgodis över disk. I fönstret stod brukarna väl synliga med prislappar på. De röda spiggen kostade 5 öre styck, krokodiltårar 10 öre styck,  kryptoniterna 25 öre och Jenka 50 öre styck. Man räknade och kombinerade hur man skulle få ut mest godis för pengarna av sin 5- eller 10-kronors sedel. Det motiverade till räknande även på fritiden. Jag tror detta gav mig en bra grund i matematiken och en praktisk förståelse som jag upplever att elever idag har svårare att få. Jag tror att den fysiska upplevelsen i mynten och längderna i bassängen i kombination med räknandet byggde förståelse och mening. 

Dessa naturliga situationer har försvunnit och träningen i skolan blir ofta mer konstruerad. Det är tråkigt att sitta och räkna en massa tal av samma typ på ett papper i 20 minuter för att befästa en metod som jag skrev om i förra bloggen, jag förstår det. Det syns väldigt tydligt i ett knäpptyst klassrum där inget annat än pappret med talen finns på bänken vilken skillnad det blir på hur väl elever kan motivera sig till tränandet. Ungefär så här kan det se ut i mitt klassrum.

Elev X kommer till lektionen med penna(med spets), när tiden börjar lutar sig X fram och börjar med tal 1 och arbetar sedan systematiskt vidare. Efter 8-10 minuter börjar det bli tråkigt. X lutar sig bakåt, tittar sig omkring lite men återgår sedan till räknandet. X hinner med mycket träning på 20 minuter. 

Elev Y kommer till lektionen med penna(med spets), när tiden börjar tar Y upp pappret kollar baksidan, suckar lite över att där är tal även på baksidan. Ritar lite i kanten på pappret, suckar, tittar sig omkring, konstaterar att de andra har börjat och sätter sedan igång. Även om Y har längre startsträcka är 20 minuter lång tid och Y hinner med mycket träning. 

Elev Z kommer till lektionen med penna (utan spets/bly), när tiden startar är det som att 100 sätt att slippa räkna uppenbarar sig, pennan behöver vässas (jag byter mot en som fungerar), borden vippar och måste fixas, nyckelbandet behöver rättas till, luggen fixas, halsbandet snurras rätt… 

Det tar nästan 10 minuter innan hen kommer igång med första uppgiften. 

Ett tal räknas, -Vad är det till lunch? Hen kollar ut genom fönstret, stöter till suddgummit, som efter en stund får ett par roliga ögon…. ett tal till räknas vilket följs av att kolla baksidan på pappret, fixa halsbandet, titta hur långt bänkkamraten hunnit. Börjar på nytt tal men ser att bänkkamraten lutar sig bakåt vilket räcker för att uppmärksamheten försvinner från räknandet. 

-Detta är såååå tråkigt, jag hinner aldrig färdigt… tittar ut genom fönstret, sätter igång igen, missar att bara halva talet var klart och börjar istället på nästa, skriver fel, ska sudda men ger istället suddgummit en ny näsa och mun vilket hen glatt visar upp för bänkkamraten. Börjar om på nytt igen fast med  ytterligare ett nytt tal… 

Tiden är ute och eleven har “låtsasövat” i 20 minuter. Lite som Magnus beskriver att elever kan låtsasläsa i klassrummet. För de allra flest upplever jag att vår “klara färdiga träna” har haft effekt. De har fått en större säkerhet och när jag tre veckor efter provet gav ett oförberett test på området presterade de allra flesta på samma nivå som på provet. Men hur når man elev Z? Z övar minst och har svårt både på provet och på det oförberedda testet tre veckor senare. Slår du dig ner bredvid Z och visar ett par uppgifter kan Z snart självständigt. Du lämnar då Z och då slutar Z räkna för att rita på suddgummit, titta ut genom fönstret… Du går tillbaka ett antal vändor under lektionen och Z kommer igång, men slutar igen osv. Eftersom Z bara hann några få uppgifter har Z glömt dagen efter och du visar igen. Vad är det som gör att Z inte kan motivera sig att fortsätta? Z kan när du sitter där, Z vill ha bra betyg i matte och blir ledsen när det går dåligt. Kanske löser det sig med mognad och ökad förståelse av hur träning hänger ihop med resultat? Men för mig som lärare är det frustrerande att se hur mycket tid som Z använder till att undvika att träna under mattelektionerna: Att skicka hem träning känns inte som en lösning heller. Inte heller kan vi placera eleven i min barndom med naturliga situationer att bygga upp förståelse för tal i motiverande situationer som att få mest godis för veckopengen i kiosken. 

Nu är det kanske lätt att tro att Z hade använt mer tid till matematik på lektionerna om vi inte räknat på sättet som beskrivits i förra bloggen, men då vill jag poängtera att Z övar mer tidsmässigt sett dessa lektioner än på andra  lektioner med till exempel problemlösning eller vanligt matteboksräknande. Dessa 20- minuterspass är så avskalade det går från distraktionsmoment. Majoriteten av eleverna är X och Y. Tilläggas bör också att Z inte har ADHD och på NO-lektioner inte alls har svårt att motivera sig att göra uppgifter. 

Jag har precis som Magnus haft kontakt med föräldrarna till mina Z-elever under terminen och haft ett bra samarbete med dem. Vi har ju samma mål. Vi vill att det ska gå så bra som möjligt för Z. Men hur motiverar vi Z att utnyttja tiden på lektionen till träning? Just nu vet jag faktiskt inte. Under terminens gång har jag ändå sett en förbättring, än så länge inte så mycket i resultat utan mer i formen för att hitta in i uppgifter och hitta tillbaka. Och till även orken att hålla i kommer så får jag vara hjälpmotorn som ger en extra puff när orken är på väg att tryta.

Att diskutera:

  • Hur får du elever att hitta motivation och ork att öva på det som ligger utanför deras intresseområde eller som de har svårt med?
Share Button
Om författaren

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *